Mötesplatser, gränsöverskridande, nätverk, samverkan, samarbete, dialog – ord som brukas flitigt och lätt blir urvattnade floskler. Icke desto mindre är det de representerar något eftersträvansvärt för de flesta. Jonas Fläckerud, en av initiativtagarna till The Stockholm Act, tycker att det fysiska mötet är det bästa sättet att åstadkomma saker, men att det behövs en större bredd.

– I alla sammanhang vill man någonstans, men någon dimension saknas. Vi måste få med oss politiken, som i sin tur säger att vi måste få med oss näringslivet. Här kan man inte kan säga att ”dom fattar inte”, för ”dom” är också här. Riktiga förändringar kan ske när vi får lyssna på varandra och förstå att vi oftast pratar om samma sak, men med olika språk.

På sätt och vis började Stockholm Act med formen, för att sedan fyllas med innehållet hållbarhet.

– Ordet hållbarhet har funnits ganska länge och varit väldigt komplext även för mig, säger Jonas Fläckerud. Jag personligen har inte riktigt greppat det förrän de globala målen kommunicerades och skrevs under 2015.

De globala målen ingår i det som kallas Agenda 2030. Den består av 17 punkter som FN:s medlemsländer har förbundit sig att uppfylla. De tre övergripande målen är att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen och att lösa klimatkrisen.

Festivalen vill vara en samlingsplats för dem som jobbar med de här frågorna, och locka allmänheten att engagera sig. Det mesta är gratis och tanken är att utnyttja befintliga lokaler och lyfta fram sådant som redan görs.

– Det finns många lokala aktörer som oftast inte får utrymme. Därför tyckte vi att det var roligare att samskapa och göra saker ihop, än att vi som festivalledning bestämmer allting. Sedan ska man skapa ett aktivt samarbete, från artisterna som spelar till institutionerna som är med. Forskarna kan lyssna på näringslivet, näringslivet kan lyssna på politikerna, politikerna kan lyssna på kulturen.

Vilken roll spelar kulturen för en hållbar utveckling?

– Forskning och kultur måste hålla varandra i handen. För att komma in till hjärtat, inte bara till huvudet. ”Ja, jag vet att jag borde göra mer av det här”, men har man ingen berättelse eller känsla så är det svårt att få poletten att trilla ner. Jag tror att näringsliv, forskning och politik har extremt mycket att lära av hur man pratar om sådana här saker.

Mycket av kulturprogrammet är förlagt till Kulturhuset. Till exempel gör Gunilla Klingberg en utställning tillsammans med Energimyndigheten, och Fire orchestra kommer att skapa musik utifrån ett samtal med en astronaut. Det som veckan ska resultera i konkret är de löften som besökarna kan göra under hashtagen #mypromise2030. Det går också att lämna sitt löfte genom att gå en poddpromenad på Djurgården som avslutas med en postlåda. Löftena kommer att samlas in vid en ceremoni på söndagen och sparas sedan av Nordiska museet.

– Vi kommer att göra en kopia av allting för att skicka till beslutsfattarna, samtidigt som de fysiska löftena kommer att lagras. Och det kan vara det lilla, allt från att jag ska prata mer med mina medmänniskor till att jag ska äta den här kosten oftare och kanske inte slänga så mycket saker utan återanvända.

Är det framförallt från privatpersoner ni tänker att löftena ska komma in?

– Någonstans börjar ju allt med individen, säger Jonas Fläckerud, så det är väl viktigt. Men vi har också ett samarbete med alla partners i hur organisationen kan avge sitt löfte. Sedan hoppas vi i slutändan att staden som avger någon form av löfte.

Det är ett stort och allvarligt ämne, och det är en osäker värld. Jonas Fläckerud understryker vikten av att acceptera att vi alla sitter i samma båt.

– Ingen är bäst i klassen, saker kan hända. Låt oss jobba med lekfullheten för att orka och visa på de positiva krafter som finns. Det är inte en tredagarskonferens med ett fullspäckat program, utan det är lika viktigt att ta en promenad eller prata med sin familj eller sina vänner eller ta en öl mitt i allt det här. För att fundera och äga en vecka där vi pratar om de här sakerna, som jag känner att många av mina vänner vill göra, men det finns inte riktigt sammanhang för det. Förrän nu, hoppas vi.