Vissa beväpnar sig – andra försäkrar sig | Göteborgs Fria

Krönika


Ensam mamma röker
  • I Biskopsgården filmar de tvättstugor men när filmar de trapphus och portar? Vår otrygghet är oron för var gränsen går, skriver Ensam mamma röker.
Göteborgs Fria

Vissa beväpnar sig – andra försäkrar sig

Övervakningskameror installeras samtidigt som hyrorna höjs, skriver krönikören Ensam mamma röker.

En bil brann utanför mitt fönster. Tråkigt, men var det otrygghet jag kände? Nej, det var en påträngande oro för följderna. De göteborgska hyresvärdarna använder sig i allt högre utsträckning av kameraövervakning. Enligt Hem och hyra så ska Familjebostäder såväl som Gårdstensbostäder, Willhem och Bostadsbolaget ytterligare utöka antalet kameror. De vill ”skapa trygghet” i våra bostadsområden.

Den miljonprogramska befolkningen misstänkliggörs och förminskas, det är våra barn som bränner bilar här. I samma tid som våra pojkar skjuter huvudet av varandra vill värdarna se när vi parkerar eller lägger grejer i förrådet. Hyresvärdarnas problemformulering är vår otrygghet.

Varje morgon ligger högar med utriven köksinredning på gården. Att mötas av de obrinnande firmabilarna får mig att känna mig otrygg. Lägenheterna runt om min blåses ut och totalrenoveras en efter en. Den lika stora lägenheten över min kostar nu 1 500 kronor mer i månaden. En månads underhållsstöd.

Medan hyrorna höjs ändrar Försäkringskassan reglerna runt den minimiförsäkring mot barnfattigdom som vi ensamma får. Det är vår otrygghet. Men titta ni på källardörren! Se på bara!

Det luktar brass i porten. Får det mig att känna mig otrygg? Nej. Barn är bostadslösa i Göteborg och min otrygghet ligger i att människor med låga inkomster snart inte kan bo överhuvudtaget. Vår otrygghet är när de kommunala värdarna slopar inkomstkravet, istället för att slopa hyreshöjningen.

Kostnaden för att bo saknar numera helt samband med våra inkomster, det är klassamhällets renovräkningar som är vår otrygghet. Men titta ni när vi parkerar!

Jag säger som Roffe: ”Vissa beväpnar sig medan andra försäkrar sig”.

Otrygghet är att våra barn beskrivs som kriminella gangsters. Vår otrygghet är att vissa av våra barn blir kriminella gangsters. Trygghet är så enkelt. Det att ha en dörr att stänga, att ha ett eget hem. Det är att trivas och att tjenixa på grannarna. Våra barns trygghet är morsorna på gården.

Otrygghet är att bo på osäkra andrahandskontrakt. Mest otryggt är att alla skulle ta första bästa väg härifrån om de kunde. Otrygghet är omflyttningar och ett hotat hyresbestånd, inte en bilbrand.

På skolan nerför gatan går nästan hälften av ungarna ut utan betyg. Min otrygghet är vad som ska hända med vårt område och våra barns framtid. Min otrygghet är att hyrespengarna jag och Försäkringskassan betalar inte används för att åtgärda en toalettdörr som inte går att stänga eller ett kök som är bra mycket äldre än mig.

”Flytta till en nyrenoverad”, säger filmstjärnevärden och köper utrustning för att producera fattigdomsporr på parkeringen. Det är vi själva som finansierar förmynderiet.

”Har man bara rent mjöl i påsen så”, säger vart och vartannat pucko. Men vad är nästa steg?

I Biskopsgården filmar de tvättstugor, när filmar de trapphus och portar? Vår otrygghet är oron för var gränsen går. När har ni åsikter om våra gäster? Det skrivs sen länge spaltmeter om förortens barn.

Enligt Brottsförebyggande rådet är de flesta positiva till att offentliga miljöer kameraövervakas för att förhindra brott. Men vårt hem är inte offentligt, det börjar inte vid dörrmattan. Vårt hem är vårt område.

Hur brott förhindras för att någon kan titta på det i efterhand vet ingen. Hur det inte kan vara ett brott att våra bostadsområden förfallit för att sedan successivt förvandlas till något vi inte har råd med vet ingen heller. Men det får mig att känna mig otrygg.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria