Rökridåer från Klas Eriksson | Göteborgs Fria

Recension


Konst
Vet din mamma var du é? Konstnär: Klas Eriksson Pågår till: 20 aug

  • Forza Rosa Fluff är ett av verken som ingår i Klas Erikssons separatutställning.
  • Smoke on Smoke.
Göteborgs Fria

Rökridåer från Klas Eriksson

Effektfullt men utan tyngd, skriver Klas Trollius om Klas Erikssons utställning Vet din mamma var du é?

En annorlunda syn mötte de besökare som kom till Götaplatsen vid tidpunkten för öppningen av Klas Erikssons utställning Vet din mamma var du é? Människor stod utspridda längs trappstegen och såg ut att vänta på något. Snart stannade en buss framför Poseidon. Ut stapplade en skara som verkade ha festat ett bra tag innan de klev av bussen. Flera bar svartvita halsdukar, och vid utrymmet framför konsthallens vägg hade funktionärer börjat tända bengaliska eldar. Snart var området fyllt av rosa rök.

De inresta ”supportrarna” tände facklor och vecklade ut en svart banderoll med texten A.C.A.B. - All Curators Are Bastards. Allt till tonerna av Underworlds Born Slippy.

Performanceverket som utfördes vid vernissagen innehåller flera för konstnären återkommande teman. I utställningens textmaterial beskrivs hur Eriksson i sin konst arbetar med att ”vrida och vända på betydelser kring välbekanta föremål och motiv.” Detta sker genom att placera dessa fenomen i nya sammanhang. Motiven är ofta hämtade från så kallad populär- eller masskultur, och återkommande referenser har varit just fotbollens supporterkultur.

I detta verk utgör den färgade röken en tydlig sådan referens, liksom ”supportrarna”. Genom att lyfta dessa ur sitt vanliga sammanhang, och förflytta dem till Götaplatsens kulturinstitutioner, hoppas konstnären bryta besökarens förväntningar. Någonting konkret annorlunda kan då uppstå när den rosa röken och den situation konstnären etablerar möter platsens arkitektur.

Problemet är att känslan av osäkerhet aldrig riktigt infinner sig. Det beror troligen på den låga friktionen mellan sammanhanget för aktionen och de former som konstnären för in i detta. Exempelvis upplevs ”fotbollssupportrarna” snarast som inresta konstnärskollegor. De tycks passa väl in i sammanhanget, och den rosa röken utgör en effektfull scen för deras performance. Den institutionskritik som texten på banderollen rymmer, All Curators Are Bastards, kan snarast läsas som ett självironiskt statement.

Inne i konsthallen har Eriksson använt en liknande strategi, men utan samma ironi. Objekt kopplade till välkända fenomen, återigen företrädelsevis supporterkultur, möter ett nytt sammanhang genom att ställas ut som konstföremål. Här utgörs detta sammanhang inte så mycket av en konkret plats, som av det vitmålade galleriet och dess konventioner.

I en serie verk med titeln Smoke on Smoke har konstnären utfört vad som liknar abstrakta målningar på duk. Genom att läsa informationstexten får besökaren veta att de är utförda med samma typ av rökbomber som används i performanceverken. Därmed kan målningarna sägas utgöra en kritik av konstinstitutionens krav på att ett flyktigt performance dokumenteras.

Denna kritik framstår dock som något långsökt. Till att börja med blir den synlig först genom att besökaren läser institutionens egen information. Det abstrakta måleri som de refererar till utgör det omedelbara och bestående intrycket. Informationen om deras tillkomstprocess motsäger inte nödvändigtvis detta. Den eftersökta kontrastverkan tycks till stor del utebli, och presentationen av objekten domineras av gallerirummets konventioner.

De verk som fungerar bäst är de som rumsligt tar konstrummet i anspråk och tillfälligt förändrar det. Det sker tydligast i rummet längst in i konsthallen, där konstnären täckt golvet med madrasser. På väggarna sitter uppförstorade kuvert tillverkade i MDF, utförda som skalenliga modeller av myndigheters utskick. Här är det svårare att sätta fingret på vilka effekter konstnären söker genom att ställa dessa element mot varandra. Samtidigt sker en omedelbar förändring av besökarens upplevelse av konstrummet.

Här tycks barnen ta mest plats, medan vuxna besökare står utanför och funderar om de ska ta av sig skorna. Kontrasten mot den tidigare scenen utanför konsthallen kunde inte varit större.

Annons

Rekommenderade artiklar

Ett hem öppet för konst

Recension

Sedan 1970-talet har Joe Hedlund inrett sin lägenhet på ett sätt som bryter mot vårt samhälles ideal om det funktionella hemmet.

© 2017 Göteborgs Fria