Undvik medias svartvita bilder | Göteborgs Fria
Matilda Brinck Larsen

Inledare


Inledare
Ensamkommande

  • Forskning visar att det inte är graden av trauma man bär med sig som avgör hur man mår i det nya landet, utan hur man blir mottagen, skriver Matilda Brinck-Larsen och Anna Olsson på Agape.
Göteborgs Fria

Undvik medias svartvita bilder

I samband med diskussionerna kring domarna i de fem mål som hanterar övergrepp på flyktingboenden och medias bevakning av dem, vill Matilda Brinck-Larsen och Anna Olsson fokusera på att kulturella fenomen ofta är lika strukturella.

I veckan tar SVT:s Västnytt upp problematiken med övergrepp på flyktingboenden och jag Matilda intervjuas i programmet. Som vanligt i media tenderar debatten att genomsyras av väldigt generella perspektiv när komplexa frågor lyfts. Jag vill därför här, tillsammans med min kollega Anna Olsson, fördjupa och förtydliga frågan det handlar om i detta fallet, nämligen att kulturella fenomen kan vara strukturella. Frågan är inte svartvit och det är när vi vrider och vänder på saker som vi kommer lösningarna närmast. Och det är väl det vi vill? Lösa problemen?

Enligt FNs resolution 1820, är våldtäkt och sexuellt våld under krig och väpnade konflikter att betrakta som allvarliga krigsbrott. Forskning visar att sexuellt våld används för att skapa kaos och slå sönder samhällsstrukturer, och för att kontrollera landområden och naturresurser. Det framkommer också att sexuellt våld inte upphör när det blivit fred, utan ibland till och med ökar.

Det finns stora risker med att diskutera sexuellt våld och exploatering utifrån kulturbegrepp, eftersom det då är lätt att blanda ihop offer och förövare. Det gör också att vi riskerar att hamna i en vi-och-dem-situation, där vi fokuserar på olikheter och låter vår rädsla för det främmande styra. Diskuterar och bemöter vi däremot den strukturella problematiken, kan vi göra skillnad här, nu och framåt.

Vi vet att det förekommer organiserade övergrepp mot barn i bland annat Afghanistan. Vi vet att barn våldtas och tvingas arbeta under slavliknande förhållanden. Vi vet att de tvingas bevittna våldtäkter av sina vänner, bröder, mödrar och systrar. De utsatta skäms och känner skuld, livrädda för vad andra ska tänka och säga. Vi vet också att det har förekommit övergrepp bland pojkar på våra flyktingboenden här i Sverige. Frågan är hur vi förhåller oss till situationen, vilken kunskap har vi och vilket som är vårt ansvar?

Vi har väl fungerande system för omhändertagande av barn och unga här i landet. I seriösa förvaltningar, och organisationer, idéburna eller privata, drivs HVB-boenden med förkunskap om de boendes tidigare erfarenheter. Inför en placering får man tillgång till den utredning som gjorts inför placeringen och utifrån den sätts vård- och genomförandeplaner. På boenden som tar emot ensamkommande flyktingbarn har vi inte tillgång till den sortens utredningar.

Hur hjälper vi då dem som vuxit upp i ett sammanhang där de själva, deras familj eller vänner har utnyttjats? Svaret är enkelt. Vi ska göra precis som vi gör med barn från Sverige. Vi ska skapa trygghet, förutsägbarhet och god omsorg runt dem och ge dem vård och behandling. Forskning visar att det inte är graden av trauma man bär med sig som avgör hur man mår i det nya landet, utan hur man blir mottagen.

När de här pojkarna kommer till oss måste vi som arbetar kring dem ta ett extra stort ansvar. Vi måste se hur deras tidigare trauman påverkar dem här och nu. Vi måste bryta barriärer av skam och prägling, tradition och tro och hjälpa barnet att hitta sin egen historia. Vi måste också våga se och förutse vad spår av ojämlika samhällsstrukturer, diskriminering och hierarki kan ställa till med, och arbeta aktivt och konkret för att motverka det. Vi måste alltid ligga steget före.

Rent konkret kan vi till exempel på boenden uppmuntra till umgänge i gemensamhetsutrymmen snarare än i privata utrymmen. Vi vuxna måste ställa upp med fysisk närhet och trygghet på ett riktigt vis, agera motpol och ankare. Vi måste låta dörrar stå på glänt och lampor vara tända på nätterna. Då kan vi se om destruktiva strukturer bildas, eller om någon hamnar i underläge. Vi måste våga se, prata öppet och agera snabbt och tydligt.

Gör vi det kan vi integrera på riktigt och ge de här pojkarna en rimlig chans. Låter vi rädsla och okunskap styra riskerar vi att de hamnar utanför det samhälle vi kallar vårt. Ansvaret för att förebygga och förhindra det ligger hos oss – inte hos barn och unga som bär på trauma. Ansvaret för hur vi tar till oss problematiken är också vårt. Så låt oss undvika de svartvita resonemangen och istället försöka få till oss hela bilden innan vi dömer. Låt oss försöka hitta lösningarna.

Fakta: 

Matilda Brinck-Larsen är huvudansvarig för Agape och Lag C samt verksamhetschef boende för ensamkommande Reningsborg.

Anna Olsson är psykolog på Flyktingbarnteamet.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria