Den 5 maj 2013 uppträdde den västsahariska sångerskan Mariem Hassan på Storan i Göteborg som en del av en Clandestinokväll med flera akter från olika delar av världen. Två år senare dog hon, av cancer, i ett flyktingläger i Algeriet.

Det är många Clandestinokonserter som etsat sig fast i minnet, en av dem är den med Mariem Hassan. Jag hade sett Group Doueh, också från Västsahara, tidigare, men det var något med Mariem Hassans röst. Musiken pendlar mellan att vara folkligt rå och västerländskt producerad. Rösten var stark, orubbad, som en sten som stått på samma plats i tusentals år.

Och det är någonting med musiken från den här delen av världen som jag aldrig kan tröttna på. Musik från Nordafrika, men också de olika traditionerna från Sahel, och länderna däremellan, som Västsahara och Mauretanien.

Mötet mellan arabiska traditioner, berbertraditioner, och afrikansk musik, skapar en ovanlig nerv. Det gäller även Noura Mint Seymali som spelar den första kvällen på årets Clandestinofestival.

Noura Mint Seymalis första skiva för en internationell publik, Tzenni, släpptes 2014, men i hemlandet var hon känd sedan länge. Hon började sjunga bakom sin pappa Seymali Ould Ahmed Vall, etablerad musiker och kompositör, som bland annat skrivit Mauretaniens nationalsång, och sin styvmor Dimi Mint Abba, som var landets i särklass mest kända artist fram till sin död 2011. Noura Mint Seymalis man, Jeiche Ould Chighaly, som spelar i hennes band, kommer från en annan känd musikersläkt. Tidiga inspelningar med honom kan man höra på den suveräna dubbelsamlingen Wallahi Le Zein!! (Latitidem, 2010).

Priviligierade musiker. På hemmaplan. Men i huvudstaden Nouakchott och på andra platser i Mauretanien finns knappt några konsertlokaler. Musiker spelar på privata fester och bröllop. Och landet är hårt styrt av en militärdiktatur och även om det har funnits perioder av demokrati sedan nationen bildades 1960 är etniska konflikter vanliga. Det existerar till exempel ett i det närmaste kastlikt system.

Jag lyssnar på Noura Mint Seymalis senaste album, Arbina, från förra året och koncentrerar mig enbart på musiken.

Skivan är inspelad i New York. Låtarna är i huvudsak egna skapelser. Det växlar mellan tradition och modernitet. Trummor och bas har tagit sig in i den moriska traditionen. Elgitarr har delvis ersatt tidnit (fyrsträngad luta), men Noura Mint Seymali brukar fortfarande spela ardine, stränginstrumentet som kvinnor tilldelats genom historien. Det är en liten harpa, ungefär som den i Mali mer välkända koran.

Hon sjunger på hassaniya, arabisk dialekt. Jag förstår inte orden. Men rösten känns ändå. Den berättar något. Bortom språket.