Det finns ungar som presterar och ungar som inte gör det. Ungar som är lätta att ta till sig och ungar som är mindre lätta att ta till sig. Men de har det gemensamt att de är just ungar och som sådana behöver oss vuxna. Och det gäller alla ungar ­– inte bara ensamkommande.

De ensamma barnen har vi dock ett extra stort ansvar för, och i dag ser jag oroväckande tendenser till prestationsbaserad särbehandling av just den här gruppen. Det är inte så konstigt egentligen, det är alltid lättare att förhålla sig till den som självmant söker uppmärksamhet, som har behov den kan formulera, som har lätt för att inordna sig i strukturer, rutiner och förhåller sig följsamt till regler. Den som strular, bråkar eller saknar ambition har lättare för att falla mellan stolarna. De trasigaste, tröttaste och mest håglösa ungarna ifrågasätts dessutom ofta, vad gör de här om inget ändå verkar duga?

Det här är tankebanor som ibland tar sig ända ut i verksamheterna. Det brister för mig varje jag stöter på den här sortens resonemang, en människa är ju aldrig sina handlingar eller sitt beteende. Det är inte ungarnas prestation som skall valideras i relation till rätten för asyl, utan varför de har varit tvungna att fly.

Detta är en av mottagandets tuffaste situationer, jag möter det gång på gång. I Agape är vi redan fast i strukturen, de gulligaste vältaliga, starka och drivna ungarna hamnar i de frivilliga familjerna ­– de som är bångstyriga, trötta, och uppgivna får klara sig själva, och har Agapes verksamheter och alternativa boenden att förhålla sig till. Det är också och alltid de vältaliga ungarna som deltar i demonstrationer, har förmågan att hålla tal, och manifestera sin historia, och media är naturligtvis överförtjusta. Framgångssagor genererar likes. Journalister frågar uttryckligen efter ungar med intressanta historier när de kontaktar oss. Har ungen dessutom en prestation med sig i bagaget, kanske medalj från någon idrottsrörelse, borde hen verkligen få stanna. Men vem skall föra de tystas talan?

Det här är ungar med samma historia, erfarenheter och förluster, men med olika sätt att hantera det på, någon dämpar sin ångest med lim, en annan genom att prestera. Vi måste sluta se yta och handlingar och försöka ta till oss ungarna som det de är: ensamkommande barn, på flykt från fasor. Vi måste se vilka individuella insatser var och en av dessa små behöver och agera utifrån det - oavsett prestationsnivå.

I lag C, som är ett fotbollslag för ensamkommande, kan någon som troget kommer på varenda träning ibland få stå tillbaka på en match, för att någon annan, som inte varit där de senaste träningarna, ska få spela. Den som inte orkat hålla rutinerna behöver få känna sig stark och viktig, behövd och uppskattad. Och den som kommer på alla träningar är oftast trygg nog att kunna hantera sådant. Vi ser till individ och situation, helt enkelt, och arbetar för att så många som möjligt ska få ut så mycket som möjligt av verksamheten. Så borde det se ut i fler verksamheter.

Alla ungar som kommit hit förtjänar samma rättsäkerhet, samma kamp och engagemang ifrån oss. Det är vi som måste skärpa oss nu. Vi måste se ungarnas behov och slåss lika hårt för alla ungars rätt att stanna. Hur väl ett barn har etablerat sig i ett samhälle säger mer om samhället än om barnet, vi måste jobba ännu hårdare på mottagandet och lyfta de ungar som har svårt att lyfta sig själva. Det finns ingen tid att förlora, det händer nu och det är vi som bär ansvaret.