I lastbilsattentatets efterspel har polisens insats hyllats, med rätta. Polisens reaktion var snabb så snart man förstod att det rörde sig om ett terrorattentat. Polisområdet och polisregionen, NOA, SÄPO och Nationella insatsstyrkan i samverkan med försvaret visade i sin insats att de fanns en väl inövad beredskap och agerandet kom kraftigt.

Berörda delar evakuerades snabbt och spärrades av, riksdag, regeringsbyggnader och andra officiella byggnader stängdes ner och bevakades hårt av tungt beväpnade poliser. Kollektivtrafiken kring City stannade eller slussades vidare.

Den hårt kritiserade, utskällda och omorganiserade nya polismyndigheten verkar fungera mycket effektivt i detta avseende, insatsen i sin helhet var väl genomförd och stockholmarna kände sig trygga i en krissituation. Den enskilt viktigaste delen i terrorattentatets efterspel klarade polisen upp – gärningsmannen greps!

Trygghet. Det var det som uttrycktes i City dagarna efter attentatet, då stockholmarna vallfärdade till avspärrningarna för att lämna blommor. De hundratals poliser som var utstationerade kring området förvandlades till stora kramnallar – trots att de bar k-pistar –och fick massvis av blommor. En av dem vinkade glatt till mitt barn när vi gick där.

Mitt i allt stod en piketbuss helt klädd i blommor, näst intill oigenkännlighet. Jag stannade till och hörde mig själv flämta lite lågt när jag betraktade den och fick en känsla. Om det var på grund av den mättade atmosfären eller ett frågvist barn vet jag inte, men jag kunde inte beskriva den.

”Slaktarbussen” tänkte jag medan jag gick därifrån. Det var ett vanligt namn på piketen där jag växte upp. Områden där allt för många omotiverat trakasserats av polisen, där man på en promenad helt plötsligt kunde bli tvungen att legitimera sig och kroppsvisiteras utan anledning, för att sedan få höra ”nej men där ser man, helt rent!”. Områden där piketen kunde dyka upp och plocka in ungdomar, misshandla dem under en tur och sedan släppa av dem mitt ute i ingenstans.

Mitt hat mot polisen rehabiliterades jag från under mina sena tonår då jag studerade i en annan stad och av en slump blev inneboende hos ett polispar. Hatet jag tidigare hade känt var inte någon filosofi om ACAB (”All Cops Are Bastards”), som vissa i dag kan uttrycka det, utan grundat i en djup misstro och erfarenheter av brutalt orättvis behandling och rättsvidrig myndighetsutövning. Våldsam myndighetsutövning.

Häromdagen när jag handlade i en matvarubutik i stockholmsförorten Kista såg jag en k-pist hängandes över bröstet på någon som gick snett bakom mig. Jag hajade till och ställde mig och tittade på polisen som gick och blängde på folk som tystnat runt omkring. Jag frågades av mitt barn om vad polisen gjorde där och jag dolde min irritation över situationen medan jag svarade att han köpte mellanmål. Det var då det slog mig, känslan jag hade haft på Drottninggatan, det var trygghet. Det är den enda gången jag känt trygghet då jag tittat på en uniformerad polis eller en polisbil.

Polislagens första paragraf fastslår att ett av de mest grundläggande uppdragen polisen har är att skapa trygghet för allmänheten. K-pistpolisen på ICA Kista påminde mig om att det är en lögn, trygghet i närvaro av polisen är i första hand en fråga om var du bor och vilka kunskaper du har om dina rättigheter.

Därför ska polisens agerande i socialt utsatta områden där befolkningen generellt har svårt att ta tillvara sina rättigheter alltid granskas. Ett bra initiativ är snutkoll.se, som drivs av Föreningen Kollektiv Säkerhet, där man kan gå in och informera sig. Som enskild kan man dessutom alltid filma polisens agerande.

Ökad säkerhet ska åstadkommas utan att man tummar på allmänhetens trygghet – vare sig det är i en rik kommun eller i en fattig förort.