Anna Olsson

Inledare


Inledare
Ensamkommande

  • Regeringen har beslutat om resurser till ett kunskapscenter om ensamkommandes psykiska ohälsa. Men det är inte är mina tillkortakommanden som psykolog som gör att majoriteten av mina patienter mår dåligt och har återkommande självmordstankar, skriver Anna Olsson.
Göteborgs Fria

En psykologs berättelse – del 3

Jag frågar min unga patient vad han tänker på när det uppstår en stunds tystnad. Han tittar upp på mig en kort stund och sedan vänder han ner blicken och säger att han bara har en önskan kvar och det är hans mamma ska glömma bort att hon har en son som heter Mohammed. Läs Anna Olssons fortsatta berättelse om de ensamkommande.

Mohammed säger att han helt gett upp hoppet om sig själv men att han tänker på sin mamma. Han har inte svarat när hon ringt sedan avslaget kom för han har en plan. Han förklarar att han förstår att hans mamma inte kommer att glömma honom fort, men om han sakta försvinner ur hennes liv kommer han att tona bort och hon kommer inte att bli lika ledsen. Jag protesterar och säger att det inte fungerar så, att hans mamma inte kommer att glömma bort honom. Men han står på sig och säger slutligen att det i alla fall är hans enda önskan, att mamma ska glömma bort att hon har en son som heter Mohammed.

Jag försöker motivera honom att kämpa på. Jag påminner om att han överklagat till Migrationsdomstolen. Pojken skrattar uppgivet och säger att det inte spelar någon roll. Alla han känner har fått avslag och blivit åldersuppskrivna utan någon sorts vettig bedömning. Jag svarar att Sverige är en demokrati och att det visst finns en chans. Han svarar mig att han är så trött på våra politiker. Att han förstått att regeringen inte ser honom som en människa utan som ett redskap i deras politik för att skrämma bort andra flyktingar. Jag blir alldeles kall inombords för då förstår jag precis vad han menar. Regeringens signalpolitik att skrämma bort genom att försämra situationen för asylsökande och att stänga gränserna är glasklar för honom. Han var redan här när de besluten togs. Men han kan inte vända tillbaka eller åka någon annanstans. Han är intryckt i ett hörn på ett boende här hos oss i Göteborg och han ser endast en utväg. Jag vädjar och vädjar. Tillslut har jag inga andra argument än mig själv och vår relation kvar. Som den snälla och omtänksamma person han är säger tillslut, ”Okej vi ses nästa vecka. För din skull”. Jag tvingar honom att ta mig i hand och se mig i ögonen och upprepa sitt löfte. Han gör som jag säger men lägger också till att på något plan till Kabul kommer han aldrig att hamna, aldrig.

Regeringen beslutade nyligen om extra resurser till ett kunskapscenter om ensamkommandes psykiska ohälsa. Självklart är det positivt med mer kunskap men jag måste betona att det inte är mina tillkortakommanden som psykolog som gör att majoriteten av mina patienter mår dåligt och har återkommande självmordstankar. Det är heller inte i terapirummet som lösningen finns för att rädda mina patienters liv. Jag vågar faktiskt påstå att jag redan gör vad som är möjligt. Jag tänker på en patient jag hade för flera år sedan när jag arbetade på häktet. Han var inte brottsmisstänkt utan placerad på häktet i väntan på deportation. Han sa till mig att han inte kunde tänka sig någon värre situation än den han var i, eller jo, la han till, det var nog värre i koncentrationslägren. Men mina unga patienter jag har nu säger inte ens så, de pratar om självmord som en lösning, enligt dem den enda vettiga lösningen. Det är fullständigt förtvivlat och lösningen är inte ett nytt kunskapscenter. Utbilda inte mig mer nu. Ge mina unga patienter trygghet, förutsägbarhet och hopp, ge dem amnesti.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu