Sköter man sig så kan man bli dekorerad av USA:s väpnade styrkor. Man kan tilldelas Legion of Merit. Det är inte vilken metallbit som helst. Det är en stilig metallbit, hängande i en stilig tygbit. Den delas ut till speciellt utvalda.

Sveriges ÖB Micael Bydén är en sådan utvald. Frågan man kan ställa är om det är lämpligt att välja en ÖB som tagit emot en sådan hedersbetygelse. Hur hade det uppfattats om ÖB tagit emot en rysk hedersbetygelse?

Vår dekorerade ÖB har varit flygattaché i Washington och administrativt delaktig i de Nato-ledda styrkorna i Afghanistan. Och fungerar nu också som lobbyist. Häromveckan levererade han en rapport till regeringen där han framhåller, vad han anser vara, fördelarna med ett svenskt medlemskap i Nato. Eller som det hette i rapporten: traktatsbundna, ömsesidiga, försvarsförpliktelser.

Det var Svenska Dagbladet som avslöjade rapporten. Man noterade, ganska förtjust, att det inte tillhör traditionen att svenska överbefälhavare bär sig åt på det sättet. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, menade att man får gå 70 år tillbaka för att hitta något liknande. Inte ens på Sovjetunionens tid, under kalla kriget, diskuterades medlemskap i Nato. Trots att ”hotet från främmande makt” måste betraktas som mer relevant då.

Nato har blivit en alltmer normaliserad del av den svenska politiska debatten. Vilket också är en strategi för att underlätta beslutet om medlemskap. Den så kallade Alliansens partier pläderar för svenskt medlemskap. Allt medan försvarsminister Hultqvist (S) i praktisk politik, steg för steg, närmar sig Nato samtidigt som han verbalt pläderar för alliansfrihet. Hyckleri kan man hävda. Efter ett beslut om medlemskap kan säkert också Hultqvist föräras en fin metallbit.

Men regeringspartnern då? Med rötter i fredsrörelsen. Jodå, den gröna partiledningen försökte förklara för kritiska gröna gräsrötter att det nyss beslutade värdlandsavtalet med Nato inte alls var något närmande till Nato. Det hade ett lätt patetiskt drag över sig.

Värdlandsavtalet innebär att även en minoritetsregering – kanske bestående av M och KD – på eget bevåg kan bjuda in Nato att använda svenska hamnar, flygplatser och vägar. I praktiken ska såväl kommuner som myndigheter nu planera utifrån avtalets innehåll, genom att bland annat kunna ställa mark och lokaler till förfogande. Avtalet innebär att svensk mark får användas för ”angrepp på tredje part”, det vill säga Ryssland.

Att intresset från ”tredje part” att hacka sig in i svenska myndigheter tycks ha ökat ter sig ganska logiskt. Förjävligt, men logiskt. Spioneri fungerar så. Och alla deltar. Också Sverige.

Utifrån innebörden i begreppet ”gemensam säkerhet” ska man försöka sätta sig in i hur en potentiell fiende kan se på ens eget agerande. Vare sig Putin-regimen eller Nato är intresserade. Deras livsluft verkar vara motsatsen.

Och Sverige spelar med. I år kommer därför övningar tillsammans med Nato-länder att fortsätta i vårt land. Upprustning och krigsretorik går hand i hand.

Vare sig borgerlig eller rödgrön regering har förmågan att se sin del av ansvaret för den krigsspiral som byggs upp. Allt medan militära metallbitar delas ut – antingen att hänga på bröstet eller att tränga in i detsamma.

Ska vi som medborgare acceptera att detta fortsätter? Eller har vi vilja att ge makthavande politiker modet att tala om konfliktlösning istället för konfliktskapande, nedrustning istället för upprustning? Har vi modet att ge dem modet att ta begreppet ”gemensam säkerhet” på allvar?