En psykologs berättelse – del 2 | Göteborgs Fria
Anna Olsson

Inledare


Ensamkommande

  • ”Det är ett hemskt arbete och man får ont i axlarna”, säger pojken om sitt tidigare jobb i mattfabriken. Jag undrar hur gammal han var när han började jobba. ”Jag vet inte, så länge jag kan minnas”, får jag till svar. När börjar ett barn minnas, undrar jag när jag tar in vidden av det han säger, skriver Anna Olsson.
Göteborgs Fria

En psykologs berättelse – del 2

Detta är en historia om mina unga patienter och om allt vi stjäl från dem. De mår så ohyggligt dåligt att de inte orkar berätta för er – och då tänker jag att jag måste i deras ställe, skriver Anna Olsson psykolog som arbetar med ensamkommande.

På jobbet väntar ett nybesök med en ensamkommande pojke med ursprung i Afghanistan. Pojken sitter i väntrummet tillsammans med en personal från boendet. Jag frågar om han vill att personalen ska sitta med under samtalet eller vänta kvar i väntrummet. Pojken vänder sig till personalen och säger till honom att han ska vänta i väntrummet. Han förklara att han har så många problem och vill inte att personalen ska behöva lyssna på dem. Personalen klappar pojken ömt på huvudet och tackar för omtanken. Jag tänker inombords att detta är en väldigt fin bild att hämta kraft ur.

När vi slagit oss ner i var sin fåtölj och tolken presenterat sig förklarar pojken att hans liv är slut. Han har precis fått besked från Migrationsverket om avslag och att de skrivit upp hans ålder. Han gråter och förklarar att han nu måste flytta från boendet och personalen han tycker så mycket om och där han bott i över ett år. Det betyder också han kommer att tvingas avbryta sin skolgång. Pojken berättar att Migrationsverket säger att han ljuger, att han inte är 17 år utan 18 år. Han förstår inte varför de inte tror på honom och varför de kräver att han ska bevisa sin ålder när det inte går. Han har inga papper på sin ålder eller identitet eftersom han och hans mamma och syskon levt hela hans liv som papperslösa flyktingar i ett grannland till Afghanistan. Han säger att Migrationsverket begär något omöjligt av honom. Det enda bevis han har för sin ålder är att hans mammas ord. Han frågar uppgivet varför hans mamma skulle ljugit för honom under hela hans uppväxt om hans ålder?

Jag börjar prata om hans bakgrund för att lära känna min nya patient lite bättre. Jag frågar om han gått i skola innan han kom till Sverige. Nej, svarar han och förklarar att som papperslös flykting har man inga rättigheter och får inte gå i skolan. Jag frågar om de hade mat och någonstans att bo. Han förklarar att de hade en hem, ett rum, men inte alltid mat. ”Ibland sa mamma att hon inte var hungrig när vi skulle äta, men jag vet att hon var hungrig men att maten inte räckte till alla.” Jag frågar om han arbetade. ”Ja, i en mattfabrik. Det är ett hemskt arbete och man får ont i axlarna och armarna”, svarar han. Jag undrar hur gammal han var när han började på mattfabriken. ”Jag vet inte, så länge jag kan minnas”, får jag till svar. Orden drabbar mig och jag försöker ta in vidden av det han sagt. När börjar ett barn minnas? Hur gammal kan han ha varit när han tvingades in i mattfabriken? Fem-sex år?

Pojken säger att hans bästa dag i livet var när han fick börja skolan i Sverige och hans sämsta dag var när besked om avslag och åldersuppskrivning kom. Han säger igen att livet nu är slut och att han inte orkar kämpa längre. Dett enda han minns nu är arbetet i mattfabriken. Livsomständigheterna har bestulit honom på hans barndom. Jag tänker på lyckan han kände när han fick börja skolan i Sverige och fick göra det som alla andra jämnåriga gör. Att han äntligen fick bli ett barn. Men nu rycks allt detta ifrån honom på grund av de nya svenska asyllagarna och för att Göteborgs kommun väljer att inte tillämpa socialtjänstlagen för ensamkommandebarn och ungdomar utan skickar iväg dem. Jag undrar hur mycket kan man stjäla från ett barn?

På vägen hem försöker jag klamra mig fast vid den varma relationen mellan pojken och personalen jag sett på morgonen. Men det går inte, jag får kämpa med att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på vad vi utsätter mina unga patienter för och allt vi stjäl från dem.

Fakta: 

Läs även: En psykologs berättelse – del 1 (GFT 2017-02-09)

Annons

© 2017 Göteborgs Fria