Inledare


Nathan Hamelberg
  • Återinförandet av värnplikten idag leder inte till en folkarmé. Det är fortfarande en yrkesarmé, men staten har inte lyckats rekrytera tillräckligt till den, skriver Nathan Hamelberg.
Fria Tidningen

När plikten kallar

Värnplikten återaktualiserar frågan om vem försvaret är till för och vad det försvarar. Kan en allmän värnplikt verkligen möta de moderna hot som föreligger idag eller handlar återinförandet av den mer om signalpolitik, frågar sig Nathan Hamelberg.

Måndagen 13 mars enades regeringen med Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna om att skjuta till en halv miljard till försvaret, knappt två veckor efter att den aviserat att värnplikten ska ”återaktiveras”. Jag kan inte minnas någon fråga som delat min bekantskapskrets som frågan om värnplikt. Förlåt, det där var en projektion – jag kan inte minnas en fråga jag själv varit så kluven inför som värnplikt. De som ska vara förment tydligast – Sverigedemokraterna som kräver dubblerad försvarsbudget på tio års sikt – är de som är märkbart otydligast kring eventuella militära hot i vårt närområde. Sannolikt på grund av hur man ser på den nuvarande regimen i Ryssland.

Värnplikten avskaffades 2010 och sedan dess är försvaret formellt privat. Beslutet försvarsministern Peter Hultqvist gav 1 mars är knappast något som ändrar försvarets grundkaraktär, snarare får man se den återaktiverade värnplikten som statens sätt att kunna kommendera vissa av de med mönstringsplikt till att täta luckorna i det försvar som vilar på privat grund.

Jag tror att jag hört alla de klassiska argument som framförts för och emot värnplikts- respektive yrkesarméer inom vänstern. Från engelska, amerikanska, franska och ryska revolutionens dagar, från första och andra världskriget, från Vietnam, från avkoloniseringen. Gemensamt är nog att de flesta har utgått från specifika situationer och utifrån det försökt att ge tidlösa svar. Jag tror bara inte att värnplikten avgör en militärs karaktär. Lika mycket som USA:s outsourcing av militära uppgifter till privata säkerhetsbolag – legosoldater om man så vill – är oroväckande så är värnplikt inte nödvändigtvis en motsats till den utvecklingen. Såväl Israel som Ryssland och Turkiet har värnpliktsarméer – deras konstruktion är ingen garant mot interventioner.

När regeringens beslut kom fylldes mitt flöde på sociala medier med allt från Maos ord om att ”Ett land har alltid en armé. Sin egen eller någon annans” till uppmaningar att totalvägra. Men lika litet som det förslag som ligger för handen är recept för en folkarmé, kommer det att innebära att det kommer finns anledning att totalvägra för den som vill. Antagligen lär det räcka för mönstringförrättaren att en presumptiv värnpliktig gillar Ebba Grön för att istället välja och vraka bland andra mönstrande. Värnplikt är som ett rorschachtest: för en del är det bland det närmsta man kommer det socialistiska credot ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, för en del andra är det snarare än förstärkt tvångsapparat. Jag tänker att det finns en kärna av sanning i Joseph Hellers klassiska krigssatir Moment 22: den som vill kriga är galen.

Överfört på vår tid betyder det att den som gillar krig är olämpad för det. Den tid då Sverige hade en verklig värnpliktsarmé var kanske den som var bäst för försvaret. En gammal vän tillika yrkesmilitär konstaterade att de flesta av hans soldater som var riktigt bra var de som var kritiska mot själva uppgiften.

Att 13 000 nu ska kallas till mönstring och cirka 4 000 frivilliga tas ut till militär grundutbildning är ju en helt annan sak än en folkarmé. Det förmodat progressiva med en värnpliktsarmé är att staten inte kan välja vilka som ska utgöra det militära försvaret – om alla är med kommer regementen mer att spegla samhället som helhet. Det är ju raka motsatsen till vad som ligger för handen, det går alldeles utmärkt att välja ett fåtal snarare än ett tvärsnitt. Det är fortfarande en yrkesarmé, men staten har inte lyckats rekrytera tillräckligt till den och därför kompletteras det med plikten. Vad borde vara vänsterns hållning här? Jag har inget riktigt svar. Försvaret hör ju till det som i all tid varit en sorts kärna bland det som setts som politikens – det gemensammas – uppgift att lösa. På samma sätt som New Public Management-filosofi har rivit hål i allt från vård, polis och civilförsvar till andra centrala samhällsfunktioner så har idén om en yrkesarmé i Sverige gått bet på att svara mot försvarsbehoven. Men det är viktigt att hålla i huvudet att en återinförd plikt som stöd åt privatarmén inte är ett annat försvar i grunden.

Det som varit så frånvarande är en bredare diskussion om vilka hot det är som ska kunna mötas med en rännil ungdomar till militär grundutbildning. Under kalla kriget fick vi öva i skyddsrum som aldrig hade klarat av att skydda vid fullskaligt kärnvapenkrig. Så mycket av försvarsberedskapen får sägas ha handlat om att skapa försvarsvilja snarare än reell kapacitet. Om inte försvaret utgår från de mer komplexa hot som föreligger i dag – terrorism, asymmetrisk krigföring, desinformationskrigföring, så kallade psy-ops och så vidare – så riskerar vi att hamna i värnplikt som signalpolitik.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu