Detta är ensamma barns väntrum | Göteborgs Fria
Matilda Brinck Larsen

Inledare


Ensamkommande

  • I väntan på att bli utvisade till Afghanistan är detta väntsalen Göteborgs kommun erbjuder barn som kommit hit utan sina föräldrar, skriver Matilda Brinck-Larsen.
Göteborgs Fria

Detta är ensamma barns väntrum

I dag görs det, som jag redan påtalat, skillnad på barn och barn. Den som är född här i landet har tillgång till skyddssystem som ofta förvägras den som flytt hit ensam. Jag har personlig erfarenhet av båda delar. Jag är mamma till barn som omfattas- och är i behov av systemen, och jag arbetar nära barn som inte gör det, skriver Matilda Brinck-Larsen.

När ett av mina livmodersbarn var 12, berättade hen att en kompis dragit hemifrån. Saker hade hänt, kompisen var borta och mitt barn oroligt: ”Du måste göra något, mamma.” Föräldrar, polis och socialtjänst stod maktlösa. Jag gjorde det en gör. Ringde föräldrarna i klassen, sade att vi har ett barn på vår klasslista som inte sover i sin säng och riskerar att fara illa, vi måste ut och leta. Vi tog vårt vuxenansvar.

Vi letade i dygn i Nordstan och på Centralen ­– där kryllar det av ungar och få vuxna är i rörelse på nätterna. Vi pratade med folk, visade kort och bad om hjälp. ”Nej här ska man inte vara när man är 12, det är ingen bra miljö.” Sade ungarna. Till sist ringde en tjej på 15 år. Hon hade sett kompisen i Nordstan. Jag ringde citypolisen och kompisen kom i tryggt förvar. Jag frågade tjejen varför hon ringt oss. Svaret smärtade. ”Ingen har någonsin letat efter mig...”

Vi slöt upp, letade och fann. Vi tog hjälp av systemen och ungen hittade hem. Men det finns barn som ingen letar efter. Alla barn har inte egna vuxna som tar hand om dem. Och barn som saknar egna vuxna riskerar i värsta fall att bli diskvalificerade till ett livslångt utanförskap. I Sverige finns det lagar som skyddar. Jag vet, jag lever nära vinsten av välfärdssystemet och kan slåss för mitt barn. Jag får hjälp när hen hamnat i trubbel och inte hittar rätt på egen hand. Men alla barn får inte det.

Det är ingen hemlighet vilka riskerna är när ungdomar står utan vuxna med förmåga eller förutsättningar att leda. När barn fastnar i strukturer där gatans regler gäller, är vägen tillbaka oerhört lång.

Det är svårt att slåss mot snubbarna (det är alltid snubbar) som rekryterar in och förvaltar barn i sammanhang där cash är snabba och någon sorts trygghet erbjuds. För att en ung människa ska välja tillbaka något annat krävs det människor som klarar av att dra dem ur de sammanhangen. Enade vuxna människor – ett samhälle. Annars är det kört.

Samma system som erbjuder rättssäkra utredningar och processer kring mitt barn, tar ingen hänsyn till barn som kommit hit ensamma och lever på gatorna i vårt land. Vem skall föra deras talan? Välfärdssystemets ungar och flyktingbarnen har samma behov av att det finns sammanhang som förvaltar och ställer krav på dem. De är barn.

Jag kan kämpa för min unge, med mitt samhälles stöd och hjälp. Det kan inte de mammor i andra delar av världen som tvingats skicka hit sina barn, utan att själva kunna följa med. Dessutom har vårt välfärdssystem och Göteborg nu försatt samma barn jag tog emot 2015 och till vilka jag sa; nu är flykten slut – på flykt igen. Jag möter dem – det är 20 akut bostadslösa ungdomar i dag, vi har redan placerat ett 40 tal i frivilliga familjehem. De sitter på spårvagnar genom natten sover på bänkarna under broarna och på McDonalds i Nordstan. De stannar för att få vara kvar i sina sammanhang och för att få gå i sin skola. Det funkar som oftast några dagar, sen kommer tröttheten, nätterna är långa och iskalla. Tjacket skapar temporär lättnad, gratis först men snart kommer skulderna och kraven på betalning. Det är gatans värld. I väntan på att bli utvisade till Afghanistan är detta väntsalen för barn som kommit hit utan sina föräldrar – detta är den lokal Göteborgs kommun erbjuder föräldrars barn.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria