Spinn tar sig an åldrandet | Göteborgs Fria
  • Spinns nya föreställning Gård av träd handlar om att leva tillsammans och att åldras tillsammans.
Göteborgs Fria

Spinn tar sig an åldrandet

Nya lokaler och ny föreställning. GFT hälsar på hos danskompaniet Spinn dagarna innan premiären av Gård av träd.

Det pågår en febril aktivitet i lokalerna vid Järntorget inför danskompaniet Spinns premiär av Gård av träd. Koreografen Tanja Eloranta diskuterar föreställningens inledning tillsammans med dansarna, och Veera Suvalo Grimberg, konstnärlig ledare, kommer in med en gigantisk klase bananer.

Det har gått snart sju år sedan Veera Suvalo Grimberg startade danskompaniet Spinn. De brukar kallas Sveriges första och enda professionella integrerade danskompani, där dansare både med och utan funktionsnedsättningar tillhör den fasta ensemblen. För Veera Suvalo Grimberg är det självklart att ett danskompani ska kunna rymma kroppar med olika funktionsvariationer, även om hon under åren fått erfara att långt från alla är av samma uppfattning.

– För mig handlar dans om att kunna använda sin kropp till att uttrycka något, att berätta något. Dansarna i Spinn har ett fantastiskt sätt att uttrycka saker med sina kroppar, oavsett om de går eller sitter i rullstol. Som dansare är de väldigt olika, med olika uttryck.

Det var under dansbiennalen i Göteborg 2006 och i mötet med det engelska danskompaniet Candoco Dance Company som Veera Suvalo Grimberg fick inspiration till att starta ett integrerat danskompani. Några år senare bildades Spinn, som i dag har sex fasta dansare och ett varierande antal gästdansare. En av dem som varit med sedan starten är Emilia Wärff. Tillsammans med dansarna Julie Cleves, Soledad Howe, Hannah Karlsson och Celia Berndtzen/Malin Rönnerman har hon jobbat med föreställningen Gård av träd i nästan två år.

– Från början var det tänkt att det skulle bli en film, så föreställningen har förändrats en del. Det är nog lite både och att jobba med en föreställning under så lång tid. Visst hinner man glömma en del, men också landa i annat, säger Emilia Wärff, som sedan ett par år tillbaka arbetar halvtid med danskompaniet.

Gård av träd handlar om att leva och om att åldras tillsammans. Om att vara ensam och att våga närma sig en annan människa. Föreställningens koreograf Tanja Eloranta, som vanligtvis är hemmahörande på Teaterri Metamorfoosi i Helsingfors, har tillsammans med dansarna utforskat åldrandets uttryck och rörelser. Centralt i föreställningen är de masker som dansarna bär under större delen av förställningen.

– Det har varit så spännande att se utvecklingen när fem yngre personer har fått undersöka ålderdomen. Hur de utvecklat en förståelse för äldre människors rörelsemönster och landat i sina karaktärer. Sen är det ju så roligt med de här maskerna. Hur de kan förändras, att de kan uttrycka både sorg och glädje beroende på hur dansaren uttrycker sig, säger Veera Suvelo Grimberg.

Nyligen har Spinn, efter mycket slit, äntligen fått en egen lokal med höj och sänkbara arbetsytor, stora toaletter och en dansstudio.

– Förut var vi tvungna att hyra in oss i andras lokaler, men nu kan vi verkligen satsa på att utveckla verksamheten genom våra inkluderande dansprojekt SpinnVäxa och SpinnUnga. Just nu har vi sju olika dansklasser som går på kvällstid. Nytt för i år är att vi också kommer att ha en vuxengrupp, tidigare har det bara varit barn och unga. Vi har prova på tillfällen under sportlovet som alla är välkomna på.

Att Veeras passion för en inkluderande dansscen sträcker sig långt utanför dansstudios och scener går inte att ta miste på. Spinn har en ambition av att finnas där debatten finns, och ta fighten. Ändå kan hon bli ganska trött på att de ibland ses som undantaget som bekräftar normen.

– Vi vill ju inte att man ska tycka synd om oss, vi vill inte bli daltade med. Om man inte tycker att vi är bra, säg det! Jag gillar inte den här tycka synd om mentaliteten som kan finnas. Vi är ett professionellt danskompani, och så vill vi också bli behandlade. Oavsett funktionsvariationer.

Gård av sten har premiär 10 februari.

Rekommenderade artiklar

Konst som en del i tillfrisknandet

Sedan januari finns det en konstateljén på Sahlgrenska psykiatri affektiva. ”Många av patienterna uttrycker att de känner en läkande effekt av måleriet”, säger Stefan Karlsson.

Irene Andersen spänner musklerna

Stora muskler är okej. Om de sitter på en man. Varför är det så? GFT träffar bodybuildaren Irene Andersen för att prata om kroppsnormer och om hennes medverkan i dokumentären Too big for the world.

Med ett fast tag om publiken

”Föreställningen är min ocensurerade vilja att synliggöra och starta en dialog kring transperspektivet”, säger Aleksa Lundberg om Flytta på er – jag ska bli fri.

© 2019 Göteborgs Fria