En psykologs berättelse | Göteborgs Fria
Anna Olsson

Inledare


Ensamkommande

  • När vi pratar om våren blir min patient tyst och den lilla gemskap vi fann i Göteborgsvädret är borta. För pojken jag har framför mig tror inte att han lever när vitsipporna blommar. Läs flyktingbarnteamets psykolog Anna Olssons historia.
Göteborgs Fria

En psykologs berättelse

Jag ska ge er en glimt in i min vardag. Det är inte självklart för mig att berätta eftersom jag är psykolog och mitt arbete omgärdas av sträng sekretess. Men vissa saker måste upp i offentligen ljus. Mina patienter mår så ohyggligt dåligt att de inte orkar berätta för er – och då tänker jag att jag måste i deras ställe, skriver Anna Olsson psykolog som arbetar med ensamkommande..

Jag arbetar på en mottagning för barn som flytt till Sverige och som till slut hamnade här hos oss i Göteborg. Majoriteten av mina patienter kom hit hösten 2015 är ensamkommande barn från Afghanistan. De har firat sin andra jul i Sverige och går kanske sin fjärde termin i en svensk skola.

Vi suckar tillsammans över vintermörkret och regnet och jag säger att jag längtar till våren. Men då blir min patient tyst och den lilla gemskap vi fann i Göteborgsvädret är borta. För pojken jag har framför mig tror inte att han lever när vitsipporna blommar. Förra veckan var han på Migrationsverket och fick besked om avslag på sin asylansökan och uppskriven i åldern till 18 år. Nu har han några få dagar kvar här i Göteborg innan han skickas iväg. Först är det någon form av uppsamlingsläger på Hisingen och sedan vidare någon annanstans till ett av Migrationsverkets vuxenboende.

Han är livrädd för att skickas till ett vuxenboende för han har hört av kompisar att det är hemskt där. Att där finns droger och vuxna med onda avsikter. Tårarna kommer när han berättar att han måste sova med främmande vuxna män. Jag vet ju vad främmande män gjort med honom – jag har sett de hemska ärren på hans kropp och hört hans berättelse. Han förklarar att han drömmer mardrömmar varje natt. Men nu handlar de inte bara om vad han varit med om utan också om framtiden. I natt drömde han att han satt på ett flygplan på väg till Afghanistan och att han föll ut genom golvet på planet och gick i tusen bitar. Han frågar mig om det finns tabletter man dör av och om jag tror att han kan få en sådan av Migrationsverket istället för deportation. För det skulle vara ett bättre att dö här, säger han, än det som väntar i Afghanistan. Jag tänker på ärren på hans kropp och hur ohyggligt ont det måste ha gjort.

Jag sätter mig bredvid honom och tröstar så gott jag kan. Jag säger att han är en duktig, fin och värdefull kille. Jag påminner om att det är första avslaget och att han kommer att få hjälp av sin advokat att överklaga. Jag säger att jag ska göra vad jag kan för att hjälpa honom. Jag skriver ett intyg till hans socialsekreterare om att han behöver fortsatt dagligt vuxenstöd och omsorg. Särskilt nu när han är i en akut kris och de stora riskerna med att tvärt avbryta en pågående psykologbehandling. Mitt intyg visar sig vara helt förgäves. När vi träffas nästa gång har han rest i 2 timmar för att komma till mig. Han är helt slut och säger att det är värre han trodde på vuxenboendet. Han pendlar 4 timmar om dagen för att kunna gå kvar i skolan och äter sin enda måltid om dagen i bamba. Frukost hinner han inte på mornarna och när han kommer tillbaka på kvällen är helt slut och stupar i säng. Hans lärare har skramlat ihop till ett busskort men det gäller bara i 30 dagar. Han frågar mig gråtande om jag känner till någon källare han kan sova i när busskortet går ut. Jag lägger min arm om hans späda tonårsaxlar och upprepar att han är en fin och värdefull kille. Jag säger att jag inte kan lova att det kommer att gå bra men att jag kommer att kämpa för honom. Inombords är jag förtvivlad, för som psykolog vet jag att han inte behöver någon som säger att han är duktig eller värd att kämpa för. Han behöver trygghet, förutsägbarhet och snälla pålitliga vuxna, allt det som inte längre finns inom svensk asylpolitik.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria