Våra barn och andras ungar | Göteborgs Fria
Matilda Brinck Larsen

Inledare


Ensamkommande

  • Det är inte de ensamkommande barnen och ungdomarna som är farliga för Nordstan - det är Nordstan som är farligt för dem, skriver Matilda Brinck-Larsen.
Göteborgs Fria

Våra barn och andras ungar

Jag har länge hävdat att samtliga vuxna i ett samhälle har ansvar kring samtliga barn. Alltså att alla vuxna som finns kring ett barn på en förskola, en klasslista, i en förening, trappuppgång, gata, stadsdel eller i ett land, har ett gemensamt ansvar för det barnet. För alla barn, skriver Matilda Brinck-Larsen, ny gästskribent på inledarsidan som kommer att skriva mycket om asylpolitik i allmänhet och ensamkommande barns situation i synnerhet.

För mig är detta en av demokratins grundläggande principer - det gemensamma ansvaret och den gemensamma kraften kring ungar. Det är, som jag ser det, det mest naturliga att göra för att skydda välfärden. Det krävs en by för att fostra ett barn. En princip som är ganska lätt att applicera på sitt sammanhang om man vill, kan, orkar och vågar.

I det land jag kallar mitt är det si sådär ställt med den principen. Vissa är för bekväma och förlitar sig på välfärdssystemen - andra är mer upptagna av sina rättigheter än sina skyldigheter. Inte alla, förstås, det finns folk som kämpar också, men vi är för få. Och numera saknar vi tyvärr också politiskt stöd. Åtminstone vad gäller somliga barn.

I och med den senaste regleringen av asylpolitiken och det nya avtalet mellan Sverige och Afghanistan, gör Sverige tydligt att i vårt land gör vi skillnad på barn och barn. Sveriges ungar och deras välfärd är viktigare än ungar från övriga delar av världen. Det rimmar illa med såväl vår egen lagstiftning som internationella konventioner kring barns rättigheter till skydd, säkerhet och trygghet. Sveket är ett faktum. Göteborgs kommun försätter barn i gatubarnsproblematik och det är ett medvetet beslut.

Jag träffar barnen jag tog emot när de precis hade kommit, hösten 2015. Barn som återigen befinner i ett system där ingen förutsägbarhet eller struktur finns. Inga rutiner. Och där ingen försökt förändra deras förutsättningar utan istället skapat nya system med sämre förutsättningar än nödvändigt.

Det här är barn som bott på boenden och i familjer. Barn som, trots sin svåra bakgrund och livssituation, varit välfungerande. Barn som har blivit åldersuppskrivna, eller råkat fylla 18 och därför skrivits ut från den omsorg de haft och blivit flyttade till vuxenboenden, ofta långt ifrån den sköra tillvaro och trygghet de hunnit bygga upp. De här barnen hamnar i Nordstan i brist på bättre samlingspunkter, utan adress, för att de på egen hand kämpar för att hålla sig kvar i närheten av det som fungerar, deras vänner, vuxna och skolor.

Skolan är den enda institution som inte sviker dem, dit är det fortfarande välkomna. Socialtjänst, överförmyndarförvaltning, boenden och familjer har tvingats avsluta sina uppdrag på regeringens order då barnen antingen fyllt 18 år, eller har fått sina åldrar godtyckligt uppskrivna. De befinner sig återigen på flykt - nu i det land som nyss välkomnade dem.

Om vi får in de här barnen och ungdomarna i vettiga sammanhang kan vi påverka, ställa krav och minimera risken att de rekryteras in en tillvaro där kriminalitet, missbruk och prostitution snart blir vardag och försörjning. OM vi får in dem i vettiga sammanhang. Utan politikens hjälp är det svårt. Svårt, men inte omöjligt. Vi måste bara hitta vägarna. Och för att göra det måste vi tala öppet om problemen och om politikens svek.

Det krävs en by för att fostra ett barn. Kom igen nu vuxna vänner, inse faktum: Det är inte de ensamkommande barnen och ungdomarna som är farliga för Nordstan - det är Nordstan som är farligt för dem. Och det är vi som är vuxna i den här byn, som har ansvar för att skydda dem från faran.

Annons

© 2017 Göteborgs Fria