Kärlekshistoria som gick till historien | Göteborgs Fria
  • Loving, som regisserats av Jeff Nichols, handlar om ett par vars kamp i början av 1960-talet gjorde det lagligt för svarta och vita att gifta sig i USA. Nichols film har hyllats på filmfestivalen i Cannes och har nämnts som en av årests stora Oscarsfavoriter. Svensk biopremiär blir det den 17 februari.
Fria Tidningen

Kärlekshistoria som gick till historien

Oscarsfavoriten Loving visas på Göteborgs filmfestival. Jenny Ahonen ger bakgrunden till filmen, den sanna historien om Mildreds och Richards kärlek som betraktades som ett brott.

Mildred och Richard, med det passande efternamnet Loving, är ett av de mest betydelsefulla paren i amerikansk medborgarrättshistoria. Makarna uppmärksammades 1967, då de med hjälp av människorättsorganisationen American Civil Liberties Union fick USA:s högsta domstol att fastslå att delstatsförbud mot så kallade blandäktenskap stred mot grundlagen. 9 år tidigare hade deras sovrum stormats av poliser sedan det uppdagats att de hade rest till Washington D.C. för att gifta sig. I Virginia tilläts nämligen inte äktenskap mellan någon som klassats som ”vit” och någon som var klassad som ”färgad”. Lovings dömdes till ett år vardera i fängelse. Ett straff de slapp med villkoret att de lämnade delstaten för att inte återvända tillsammans på 25 år. Deras fall rörde upp känslor i det samtida USA och betraktades som en unik kärlekssaga över den rasistiska söderns rasgränser.

I själva verket var deras relation inte så unik som den under 1960-talet och många gånger sedan dess har framställts. Åtminstone inte i Central Point, det lilla samhälle i Caroline County som paret Loving kom ifrån och länge kämpade för att få återvända till. ”Jag tycker synd om er. Det gör jag verkligen. Ni där borta i Central Point kan inte skilja upp från ner. Helt bortblandade. Hälften cherokes, Rappahannock, dels neger, dels vit. Blodet vet inte vad det vill vara. Ni föddes på fel ställe, helt enkelt”, suckar sheriffen i filmen Loving som är en av årets Oscarsfavoriter. Jeff Nichols drama närmar sig den sanna historien om Mildred och Richard, även om också det flera gånger lockas av populära myters förenklingar.

Paret Lovings relation kontextualiseras gärna inom ramarna för den amerikanska föreställningen om ras, i vilken ”svart” och ”vit” ofta har konstruerats som motpoler. Men i Central Point var idén om ras, i den mån den existerade, inte binär. Mildred hade till exempel inte alltid identifierat sig själv som svart, trots att hennes födelseattest – som användes som bevis mot henne i rätten – anger att hon är ”färgad”. Hon hade rötter både i Afrika och Europa, såväl som bland de amerikanska urinvånarna. Richard var vit. Hans förfäder var slavägare och några av dem slogs på de konfedererade staternas sida under inbördeskriget, men själv var han uppväxt i en etniskt mixad miljö. Hans far hade i 25 år arbetat för en svart storbonde i trakten, på en farm där Richard senare själv anställdes. Hans jobbar- såväl som andra kompisar hade hud färgad i olika nyanser av brunt. Innan han tvingades lämna Virginia hade han sällan rest utanför countyt. I en intervju med Ebony 1967 förklarade han: ”Alla såg likadana ut enligt mig. Jag kunde aldrig ha räknat ut att allt det här skulle ske. Jag kände inte till alla de här grejerna.”

Många andra i det som i artikeln beskrivs som ”the passing capital of America” var emellertid väl medvetna om att deras egna sedvänjor inte överensstämde med de i övriga söderns. Begreppet ”passing” används för att beskriva hur människor av annan etnicitet kunde ”passera” som vita. Hundratals unga män och kvinnor av blandat ursprung lämnade under 1900-talet Central Point för att på andra platser i landet ta anställning, gifta sig och leva som vita. När ingifta familjemedlemmar kom på besök i Central Point låtsades släktens barn vara sjuka och stannade hemma från skolan. Genom att ta skolbussen till den svarta skolan riskerade de att avslöja familjens ursprung för gästen.

Ville man skaffa sig status utanför den lilla orten var det en fördel att kunna framstå som vit, det förstod Central Point-borna. Men där hemma såg situationen annorlunda ut. Medan de formellt styrdes av de segregerande Jim Crow-lagarna hade invånarna i den etniska smältdegeln sedan 1800-talet byggt upp ett eget, integrerat samhälle i vilket hudfärg hade liten till ingen betydelse. I obygden hade etniskt blandade ättlingar till såväl slavar som slavägare tidigt slagit sig ner, vid sidan om lokala urinvånare, och senare fått sällskap av andra svarta och vita.

Vid 1900-talets början blomstrade Central Point, med den största och mest påkostade kyrkan i hela countyt. I den döptes barn som Virginias tjänstemän fick allt svårare att rasbedöma. För att hindra så kallad rasblandning hade delstaten under en period fullt sjå med att rätta till födelsebevis för att ange innehavarens ”sanna ras”. Men det hade liten effekt på hur invånarna i Central Point valde att leva sina liv. De fortsatte att inleda relationer med varandra, och flera av deras etniskt mixade ättlingar kunde fortsatt passera som vita utanför orten.

Richard Loving hade emellertid aldrig någon möjlighet att passera som svart, även om det hade förenklat hans relation till sin älskade. Fysiskt och lagligt rådde inga tvivel om att han var vit. Men socialt hade han, i omvärldens ögon, likväl ”passerat” en kulturell linjedragning mellan vit och svart, vilket i Loving bland annat markeras genom att sheriffen kallar honom för det rasistiskt nedsättande ”boy”. När Richard i en scen sitter på en bar tillsammans med sina svarta kompisar, kommenterar en av dem den lagliga knipan vännen har hamnat i: ”Du tänker att du är som en svart man, men du är vit. Men inte nu längre. Nu vet du hur det är. Du är svart nu, eller hur? Din jävla dåre.”

Filmen framställer varken Richard eller Mildred som engagerade för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter. ”Har du något du vill att jag ska framföra” undrar parets advokat efter att de har meddelat honom att de inte önskar närvara i Högsta domstolen. ”Du kan hälsa dem att jag älskar min fru”, svarar Richard.

Paret Loving skydde uppmärksamheten. De ville inte bli ett affischnamn för den politiska kampen. De längtade bara hem, till en plats som inte delade upp dem som ”vit” och ”färgad”.

Rekommenderade artiklar

Beyoncé och black power

Den afroamerikanska superstjärnan Beyoncé letar gärna inspiration hos Svarta pantrarna, men deras socialistiska idéer får stå åt sidan för en ”black Bill Gates in the making”, berättar Jenny Ahonen.

© 2019 Göteborgs Fria