Solidaritetens egenvärde | Göteborgs Fria
Rojin Pertow

Inledare


Solidaritet

  • Faran i att ifrågasätta avsikten bakom solidariska handlingar ligger i att solidaritetens egenvärde därmed skyms.
Fria Tidningen

Solidaritetens egenvärde

Ute i världen och hemma i Sverige har det alltid funnits och finns än i dag människor i behov av solidaritetshandlingar från andra omkring sig. Ändå går de stora folkrörelserna kring solidaritet i vågor genom tiden, viktigast är dock att de aldrig får sluta rulla helt.

För lite mer än ett år sedan stod jag dagligen i rosa reflexväst på Stockholms central tillsammans med ett hundratal andra i likadan mundering. Vi var volontärer för Refugees Welcome och vårt ansvar var att lotsa nyanlända flyktingar från tågen till vänthallen på centralstationen. Flyktingarna vi mötte var ofta i sluttampen av sin resa men de flesta skulle inte stanna i Stockholm utan ville vidare. Vi tog emot dem när de kom med tågen från Malmö och Tyskland. Hälsade dem välkomna på arabiska, dari och kurdiska, såg till att de var mätta och varma.

Vi volontärer kände oftast inte varandra sedan tidigare utan småpratade allt eftersom dagarna gick. Det vanligaste samtalsämnet var flyktingarna, vad som skulle hända dem efter att vi sagt adjö och tack för oss. Jag undrar fortfarande hur det gick för bröderna från staden Sinjar, som IS då hade i besittning. Medan jag tolkade från kurdiska till svenska för socialtjänsten viskade den äldre brodern nervöst i mitt öra, ”vi har förlorat mor och far, det vore en sorg om jag och min bror separerades från varandra”.

En tid senare hade de kurdiska Peshmerga-styrkorna befriat Sinjarberget, slitit ned den svarta IS-flaggan och saltat jorden där den stod. Ner från berget kom de sedan, brödernas landsmän som efter månader av isolerad terror äntligen såg världens ljus igen.

Utöver volontärerna kom det hundratals andra människor dagligen till centralen för att erbjuda mat, kläder, bilskjuts och sovplatser. I dag undrar jag ofta vad som hände med dem nu när läget för flyktingar på många sätt är värre än då. Opinionen kring flyktingfrågan störtdök i tid med att vi hann glömma bilden på Alan Kurdis lilla kropp, uppspolad på stranden. Men alla dessa människor som var där på centralen kan inte bara ha glömt. Kanske känner de hur luften pyser ur en i takt med insikten att det är så många barn som spolas upp på stranden utan att vi kunde rädda dem.

Samtiden är lamslående på många sätt, men det mest effektiva greppet är att få människor att känna att solidaritet inte gör någon skillnad. Hösten 2015 var det ingen som trodde att de räddade barn från att drunkna genom att hjälpa flyktingar att läsa tågbiljetter, men man tog i där man kunde. När människor för egen maskin tagit sig till oss hade de redan gjort nästan hela jobbet själva, det minsta vi kunde göra då var att erbjuda lite tolkhjälp och någonting att äta. Vi förändrade inte världen, men vi kände att vi gjorde något.

Vad som sedan hände med denna känsla vet jag inte, men klart är att den inte finns kvar på samma sätt idag. Någonting släckte solidariteten hos många av oss. I och med EU-ländernas gränskontroller slutade det komma lika många flyktingar med tågen, de rosa västarna vid centralen blev allt färre. Jag slutade själv gå dit. Det innebar dock inte slutet på människor som behöver vår solidaritet.

Är det själviskt eller altruistiskt att ge pengar till någon som tigger i Sverige? Frågan är om det spelar någon roll. Oavsett avsikt från givaren kommer pengarna till någon som behöver dem. Ändock har det diskuterats på diverse mediesidor i veckorna. Istället för att betrakta all form av stöd och hjälp till människor i nöd som en solidaritetshandling riktas ljuset mot det tillskrivna värdet. Som om en solidaritetshandling i sig är värdelös.

Det är ett starkt vapen att kunna dämpa folks solidaritet. Det leder på sikt till isolering, extrem egoism och försvagade band mellan människor i samhället. Desperata tider kräva dock desperata metoder. För att stoppa luften som pyser ur oss måste vi på något sätt kunna vara tillfreds med vår egen tillvaro i en värld som brinner. Därför börjar vi fråga oss om det verkligen är en god handling att lämna några slantar i koppen utanför matbutiken, eller om det är lönt att anstränga sig för flyktingarna när våra folkvalda politiker på olika vis försöker få oss att tro att det inte är någon idé.

Men vi har det i oss, solidariteten bor i det mänskliga sinnet. Hösten 2015 på Stockholm central visade detta med all önskvärd tydlighet. Ingen kan göra allt, men tillsammans har vi förmågan att göra mycket för dem i behov.

© 2019 Göteborgs Fria