Snart drunkar vi i den digitala soppan | Göteborgs Fria

Inledare


Journalistik

  • I det långa perspektivet krävs att de som äger de publicistiska medierna tror på sin egen produkt och inte enbart reagerar på klick, som pavlovska hundar, skriver Agneta Lindblom Hulthén.
Göteborgs Fria

Snart drunkar vi i den digitala soppan

Att lista hoten mot journalistiken är inte svårt, men plågsamt. Att lista åtgärder är svårt, men nödvändigt. Att försöka skilja på orsaker och symptom är en av förutsättningarna för det arbetet. Bottenplattan i ett sådant resonemang är att vi anser att en fri och kvalitativ journalistik är en förutsättning för demokratiska samhällen, skriver Agneta Lindblom Hulthén.

Journalistik och journalistiskt arbete angrips och hotas från statsledare, regimer, ekonomiska makthavare, politiska partier, politiska ytterlighetsgrupper, grupper med makt och grupper med maktambitioner och enskilda individer.

Att så sker är inte konstigt. Den råa makten vet att fri journalistik är det största hotet mot dess överlevnad. Därför fängslar Erdogans regim de turkiska journalisterna och tar över verksamheten på medieredaktioner med publicistiska ambitioner. Regimerna i Ungern och Polen går samma väg, för att bara nämna få av många. Putins regim i Ryssland ägnar sig åt att sprida falska ”nyheter” precis som mindre potentater gör på nätet. Trumps lättsinniga förhållande till sanningen parad med antiintellektualism är igen nyhet. Han har många föregångare i historien.

Ingen ska inbilla oss att falska nyheter sprids och drivs enbart av tokstollar och foliehattar. Från politiska grupper som anser att demokrati inte är någon god idé är angreppen på oberoende journalistik ett beprövat och effektivt medel. De som i dag skriker ”Lügenpresse” i Tyskland har plockat upp stridsropen från Goebbels propagandastrategi. Att tysta den som med all rätt granskar en är en maktstrategisk självklarhet.

Inom mediebranschen definieras hotet oftast som sviktande affärsmodeller. Kan så vara. Den som länge gett bort en produkt gratis får svårt att börja ta betalt för den. Men att utifrån detta bottenläge sälja ut sin kärnverksamhet = journalistiken är knappast någon framgångsrik strategi. Kvalitet och originalitet brukar sälja i längden, men de stora mediehusen har satsat på mer av samma fast på många plattformar. Ur en snävt ekonomisk synvinkel är det förnuftigt för originaljournalistik kostar. Ur demokratisk synpunkt är det en stor olycka. I ett större ekonomiskt perspektiv borde det vara klokt att konkurera med kvalitet och mångfald. Varför skulle just journalistiken vara ett undantag från den regeln? Men då krävs förstås att de som äger de publicistiska medierna tror på sin egen produkt och inte enbart reagerar på klick, som pavlovska hundar.

Otryggheten på arbetsmarknaden och allt sämre villkor för journalisterna att göra sitt jobb ordentligt är ännu en negativ komponent.

För att kunna återanvända samma journalistiska material på alla sina ”plattformar” har medieägarna har under 2000-talet kämpat intensivt för att ta över hela den individuella upphovsrätten från journalister och andra upphovspersoner. I denna strävan från mångfald till enfald har de haft hjälp av såväl politisk partier som en del upphovsrättspersoner. I dag ger de flesta aningslöst bort sina ord, toner och bilder för all evighet till mediekonglomerat som Youtube, Facebook, Instagram och andra ”social medier”.

Att medieägarna har ägnat så mycket kraft under 2000-talet åt att försöka tvinga av journalisterna deras upphovsrätt har starka ekonomiska skäl. Om medieägarna kan få det fulla förfogandet över journalisternas upphovsrätt, såväl de anställdas som frilansarnas, så förbilligas produktionen eftersom samma material kan användas på många olika plattformar.

I ett redan mycket medieägarkoncentrerat Sverige betyder det minskad mångfald, en större risk att journalistik hamnar i dåligt sällskap såväl på nätet som i traditionella medier och en proletarisering av journalisterna och journalistiken eftersom individerna får svårare att försörja sig.

Det känns som hög tid att sätta punkt för eländeslistan, men ytterligare ett hot måste nämnas: lagstiftningen. Under 2000-talet är det svårt att hitta lagändringar som främjar öppenhet men desto fler som kränker källskydd och meddelarfrihet och/eller försvårar det journalistiska arbetet. Några exempel: telefonavlyssning av personer som inte är skäligen misstänkta, överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning, hemlig rumsavlyssning, signalspaningslagen, sekretessbeläggning av pass- och körkortsregister. Motiven för att i vanlig lag inskränka grundlagens regler om till exempel källskydd och meddelarfrihet är att skydda individen från hot och angrepp från extremister/extremistiska grupper, ett i sig vällovligt syfte. Samtidigt hjälper lagändringarna till att skapa just ett sådant samhälle som extremisterna önskar: Större insyn hos individen från samhällets sida, mindre insyn från individens i det offentliga samhället.

Journalistiken kommer att överleva, säger de flesta journalister och publicister i förtvivlans trosvisshet. De har säkert rätt så till vida att de som har råd alltid kommer att ha möjlighet att köpa kvalitativ journalistik. En av orsakerna till Sveriges demokratisering var förmodligen tillgång till journalistik över klassgränserna. I dag är ”informationsutbudet” större än någonsin men färre tillgodogör sig kvalitativ journalistik. Faktaresistens var ett av förra årets nyord. I år känns det som ett etablerat faktum.

Det demokratiska samhället behöver satsa mer resurser på den kvalitativa journalistiken. Många goda insatser görs men helhetsgreppet fattas. Forskning visar att public service spelar en viktig roll för att hålla kvaliteten uppe. Utvecklingen har visat att marknaden inte klarar av att lösa det problemet. Nya ägarformer och nya medieformer behöver stimuleras, inte minst för att återerövra lokaljournalistiken. Det jobbet klarar inte de växande kommunala informationsavdelningarna.

Medieutredningen tog inte det samlade greppet och hade inte heller det uppdraget. Att få politisk enighet kring en mediepolitik som främjar demokratin är knappast troligt i dagsläget. De organisationer som företräder journalister och publicister mäktar inte med att ta helhetsgreppet och journalistikens roll i demokratin är för övrigt inte enbart journalisternas ansvar.

Vad återstår? Sveriges regering – och demokratiska politiker – kan och borde vara en internationell röst mot klappjakten på journalister och fri journalistik.

På hemmaplan: Crowdfounding, gräsrotsfinansiering, folkfinansiering eller vad vi vill kalla det, tycks vara det som återstår, men det brådskar innan journalistiken och demokratin går till botten i den digitala soppan.

© 2020 Göteborgs Fria