Scenen, gatan eller journalistiken, oavsett vilken plattform Aleksa Lundberg använder sig av är budskapet glasklart – hon tänker inte ge upp sin kamp för transpersoners rättigheter och synliggörande förrän den strukturella diskrimineringen upphör.

Just nu är hon aktuell med föreställningen Flytta på er – jag ska bli fri tillsammans med teaterkompaniet Brigaden i vad de kallar ”ett sceniskt utbrott för transpersoners mänskliga rättigheter”. I veckan gör de två gästföreställningar på Folkteatern.

– Föreställningen är min och Brigadens ocensurerade vilja att synliggöra och starta en dialog kring transperspektivet. Genom att ta grund i egna upplevelser, dramatik, forskning och journalistik vill vi få stopp för transfobin både i Sverige och globalt. Exempelvis använder vi oss av en del texter av den amerikanska forskaren Susan Stryker, som har forskat mycket kring transfobi och transrättigheter, säger Aleksa Lundberg.

Sedan Aleksa Lundberg gick ut scenskolan i Göteborg 2009 som den första öppet transsexuella skådespelaren i Sverige, har hon fört en outtröttlig kamp för synliggörande och acceptans. På frågan om hennes konstnärskap fått stå tillbaka för att hon först och främst fått vara transkampens ansikte funderar hon först lite.

– Till en början när jag precis hade gått ut scenskolan tänkte jag: Gud jag är skådis, inga klasskamrater behöver ta ställning till det här, medan jag hela tiden är min könsidentitet. Men så insåg jag också att jag har en unik situation här, och att jag måste berätta om den. Om diskrimineringen i samhället, på scenskolan och i teatervärlden. Om det ska bli någon ändring är det ju jag som måste snacka. Jag måste göra de här hundåren för att sedan kunna skörda frukten och kunna vara skådespelare framför transperson.

Grundläggande rättigheter för transpersoner har länge hamnat efter när andra grupper inom hbtq-communityt vunnit stora segrar. Så sent som 2013 hävdes lagen om tvångssterilisering vid könskorrigering och 2016 omfattas transpersoner fortfarande inte av hatbrottslagstiftningen. Transaktivisters ockupation av Socialstyrelsen under slutet av november för tankarna tillbaka till 1979 då RFSL-medlemmar manifesterade emot sjukdomsklassificeringen av homosexualitet.

Har vi inte kommit längre än så?

– Nej, det är nog en bra jämförelse, vi är bara i början av vår kamp för mänskliga rättigheter. Men sen har vi ju också vunnit några viktiga segrar de senaste åren, både genom lagen om tvångssterilisering men också i domstol genom bland annat juristen Kerstin Burman. Exempelvis har hon drivit fall mot Skatteverket om att transmän som föder barn har rätt att registreras som pappa till barnet, och till slut fått rätt.

Tidigare i år har föreställningen bland annat kunnat ses på Dunkers kulturhus i Helsingborg och flera Pridefestivaler. Under sin resa genom Sverige tycker sig Aleksa Lundberg också se en förändrad och mer öppen attityd till transfrågan än tidigare.

– Vi har fått ett så fint mottagande när vi har rest runt med föreställningen. Det bästa är ju när de fördomar jag har om att exempelvis gymnasieungdomar inte skulle vara redo, inte har fog. Häromdagen spelade jag för en gymnasieskola och då förväntade jag mig att få ta en del duster. Men de satt som små ljus. Och efteråt fick jag höra av en person att det var det bästa hen sett. Det gjorde mig så glad, säger Aleksa Lundberg.