Recension


Musik
Sara Parkmans skog
Artist: Sara Parkman
Bolag: Hybris

  • Sara Parkman är uppvuxen i Härnösand.
Landets Fria

Skogens mystik som självklar arena

Albumet Sara Parkmans skog omfamnar lyssnaren i den musikaliska skogen, skriver recensenten Kristin Ödlund.

Titeln på folkmusikern och mångkonstnären Sara Parkmans första fullängdsalbum Sara Parkmans skog visar på stora ambitioner, där jag som lyssnare hinner föreställa mig mycket innan jag ens tryckt på play. En skog kan vara stor och mörk och nästan lite skrämmande, samtidigt som den kan vara ljus, inbjudande och trygg. Att Sara Parkman bjuder in till just sin skog visar på en önskan om att skapa en konstnärlig plats för åhöraren att uppleva och utforska. Redan i första spåret Ordens pompösa och försiktigt stegrande framtoning lockar hon in till ett ljudlandskap där resten av albumspåren sedan kan ägna sig helt åt att omfamna lyssnaren i den mustigt musikaliska skogen. För det är just vad som sker – ljudbilden omsluter åhöraren och det finns en dramatik inbyggd i musiken, en spänning som väcker nyfikenhet och förundran över vad som sker och vad som kommer härnäst. Extra starkt blir det i E4 N där röster, stråkar och slagverk tar plats i ett energiskt crescendo där ljudlandskapet tar skogen i anspråk och för tankarna till ett naturens skådespel och mirakel.

Musik och text är i huvudsak skapad i samarbete med Hampus Norén och listan på deltagande musiker uppgår till hela 17 namn. De 11 spåren har visserligen bäring vart och ett för sig, särskilt Fält som utan problem skulle kunna ingå i P3:s spellista, men det är helheten som gör Sara Parkmans skog allra mest rättvisa. För att vara en aning klyschig kan sägas att en sten eller ett träd inte enskilt gör en hel skog, fler komponenter behövs för att måla bilden klar.

Flera av låtarna står utan text och resten har ett begränsat antal rader, många gånger är det den ordlösa rösten som hörs och mer än något annat blir ännu ett instrument. Sparsamheten med text är inte ett utfall av språkliga begränsningar, tvärt om är de rader som ryms i ljudbilden genomträngande och väl avvägda. Jag kommer på mig själv med att sitta och fokusera på min datorskärm när jag plötsligt grips av textraden ”Hud är det bästa plåstret” från albumets fjärde spår Dynamite.

Musiken bär på en stark folkmusiktradition, men det är samtidigt pop och vissa gånger psykadeliskt, det viktiga är inte att genrebestämma utan att låta musiken ta den väg den önskar och vill. Eller som pressutskicket säger; ”ett lapptäcke av poesi, grusvägar, 80-talssynthar, fäbodrömmar och flödande fioler”. Det finns så många möjligheter som lyssnare av Sara Parkmans skog, du behöver aldrig riktigt ta ställning till om det är ett album att lyssna aktivt och noga till eller om det fungerar lika bra som något i bakgrunden när du plockar hemma eller umgås med andra människor – allt fungerar fint och den musikaliska skogsdramatiken kommer till sin rätt i flera forum. När sista spåret Slutorden tonar ut är det som att föreställningen tyvärr är över, ridån långsamt går igen och det enda som kvarstår är ett fullt berättigat applådtack.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

De tar ett andetag tillsammans

Recension

Bakom Luft står saxofonisten Mats Gustafsson och säckpipeblåsaren Erwan Keravec. Inhale är deras debutskiva.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu