Inte en kvinna mindre! | Göteborgs Fria
Elina Pahnke

Inledare


Mäns våld mot kvinnor

  • Tusentals argentinare demonstrerade mot mäns våld mot kvinnor i Buenos Aires den 19 oktober efter en brutal våldtäkt och mord på en 16-årig flicka. Tre dagar senare mördas 31-åriga Claudia Lorena Arias – och hennes moster och mormor – brutalt i Mendoza av sin 30-årige partner.
Fria Tidningen

Inte en kvinna mindre!

Först när det går upp för en att männen satt rädslan i system går det att gemensamt göra motstånd. Rör de en av oss måste vi alla protestera, skriver Elina Panke i en hyllning till Lotta Rudholm, Claudia Lorena Arias och alla andra kvinnor som fallit offer för mäns våld.

Du ska inte vara rädd längre.

Jag ville säga det. Till de som ”bara ramlade”, för att låna frilansfotografen Fanny Beckmans ord, som tillsammans med Malmö kvinnojour nyligen ställde ut foton om våld i nära relationer på Malmö centralstation. Bilderna på kvinnor med blåmärken och ärr gick från hemmaproblem till officiella problem, när de stirrade på förbipasserande resenärer. Från privata angelägenheter, till offentliga.

Jag ville säga det till Lotta Rudholm som blev ihjälslagen av mannen hon haft en relation med.

Till Claudia Lorena Arias, hennes moster Marta Susana Ortiz och hennes mormor Silda Vicenta Diaz som alla blev mördade av samma man.

Och till alla andra som överlever våldet, i ständig rädsla för sitt liv. Jag vill säga att ni inte ska vara rädda längre.

Men jag kan inte. För ni har all rätt att frukta de män som slår er.

Så jag vill berätta om något annat.

Jag vill berätta om hur över 1 800 kvinnor har mördats i Argentina sedan 2008 men hur andra kvinnor, med livet i behåll, har kanaliserat rädslan kollektivt. De har gått ut på gatorna, i tiotusentals, hundratusentals enligt vissa medier, för att de vägrar att bli färre, vägrar försvinna i antal. Ni una menos. Inte en mindre.

”Om de rör en av oss, kommer vi alla att demonstrera” skanderade demonstrationståget i Rosario i Argentina, som vägrade fler mord på kvinnor. Krävde tillgång till fria och säkra aborter. Rätten till kroppen, som en urgammal men revolutionerande feministisk idé, där kroppen inte blir personlig utan istället en gemensam sköld mot patriarkatet.

På andra platser: samma rädslor. Jag vill säga till er också: var inte rädda längre. Men jag kan inte.

Så jag vill berätta om hur de polska kvinnorna gick ut i storstrejk mot den föreslagna lagen som skulle kriminalisera aborträtten.

Hur de använde sina yrken, där de varje dag utför kroppsarbete för någon annan, någon som kontrollerar deras tid och deras inkomst, för att frigöra sig från ytterligare begränsningar av kroppen. De skolkade från skolan, struntade i jobbet, vågade lita på att den historiska tillbakagång som var på väg att drabba deras kroppar var större och viktigare än den repression deras chefer skulle kunna utsätta dem för. Klädda i svart, som en sorgebön för sina förlorade rättigheter, fyllde de gatorna utanför parlamentet i Warszawa.

Och när kvinnorna gick ut på gatorna var det med en varning: ni tror att ni kan kontrollera våra kroppar. Men våra kroppar gör också allt detta. Arbetar, organiserar sig och vägrar att vara tysta inför era inskränkningar. När ni använder kroppen som slagträ, kommer tusen och åter tusen kroppar att slå tillbaka.

Varifrån kommer det modet?

Det kommer från att vägra acceptera sina egna bojor, när de är på väg att låsas fast ännu hårdare.

Det kommer från att veta att vi inte är ensamma. Från en förståelse för att rädslan inte är individuell, utan systematisk.

Först då, när det går upp för en att männen satt rädslan i system, går det att gemensamt göra motstånd.

Var rädda, men lita på detta: om de rör en av oss, kommer vi alla att demonstrera.

För Lotta Rudholm, Claudia Lorena Arias och alla andra kvinnor som inte kan resa sig upp igen.

Det är ett löfte och ett hot: inte en kvinna mindre.

© 2020 Göteborgs Fria