Svenska Hijabis är ett måste | Göteborgs Fria
Maimuna Abdullahi

Inledare


Kultur

  • Ruhani Islam, Maryam Dinar, Shama Vafaipour, Sarah Ameziane och Benin Al-Najjar skriver historia i Svenska hijabis, skriver Maimuna Abdullahi.
Göteborgs Fria

Svenska Hijabis är ett måste

Fem muslimska slöjbärande kvinnor som äger sina historier i ett opinionsklimat där den muslimska kvinnokroppen används som ett slagträ, och därutöver lyckas kontextualisera resultatet av fler hundra års maktrelationer – vad är det om inte en total knock-out? skriver Maimuna Abdullahi i samband med att pjäsen Svenska Hijabis har premiär i Göteborg i morgon fredag.

Under veckan får Göteborg finbesök i form av teaterföreställningen Svenska Hijabis kommer spelas på Backa Teatern mellan den 28-30 oktober. Förväntansfull och något nervös hade jag äran att få se ett genrep två dagar innan premiären. Väl sittandes den där onsdagseftermiddagen på Dramaten var det svårt att inte beröras. Redan de första 10-minuterna fångas jag av hur skickligt relationen till muslimska kvinnor fångas; Benins student står runt hörnet och det finns en ganska akut frågeställning som behöver rätas ut: ska hon börja plugga meddetsamma? Kanske resa, vara au-pair, slipa på engelskan? Hon vill ju ändå bli lärare.

På en stol mitt framför henne sitter hennes mentor. Istället för att låta Benin Al-Najjars frågeställning utgöra utgångspunkten för samtalet, lyckas mentorn med konstycket att centrera samtalet kring en rasistisk huvudstereotyp; ”men, Benin, ska du inte bli bortgift?”, upprepar mentorn lugnt, för vad som känns som den 27:e gången inom loppet av bara några minuter. Och där, på den scenen, under de resterande 60 minuterna, lyckas America-Vera Zavala på ett väldigt lättillgängligt och verklighetstroget sätt fånga maktrelationernas grundläggande mekanismer; vilkas kroppar som blir en slags projektionsyta för andras förhoppningar, förväntningar och farhågor. Igenkänningsfaktorn var enorm från början till slut; erfarenheter av rasistiska mikroaggressioner, frågorna med de inbyggda svaren, att få sin handlingsfrihet ifrågasatt av kollegor, bekanta och ibland av helt främmande människor.

Den psykiska, men även den fysiska terrorn som ens kropp ständigt blir föremål för avlöses av bland annat framtidsvisionerna, minnena av att ens familj fått möjligheten att återförenas efter migrationen och den där igenkännbara nedräkningen av att ha fattat ett livsomvälvande beslut. Frustrationen över att de kollektiva erfarenheterna vanligtvis tenderar att ständigt reduceras till individuella företeelser eller som också osynliggörs, lättas något enormt av den pedagogiska och kanske den hittills skickligaste introduktionen till Fanon, den 130-åriga franska ockupationen av Algeriet och den europeiska besattheten att av-slöja muslimska kvinnor. När Shama Vafaipour säger ”ni vet, Fanon var inte så bra på det här med genus”, då ”människor” byts ut mot ”Fatemah”, vandrar tankarna iväg till den professorn och författaren Loubna Skalli-Hanna, som på ett lika skickligt sätt berett plats åt närvaron av muslimska kvinnors hjältedåd och motstånd mot splittrande kolonial politik.

Svenska Hijabis är ett måste. Fem muslimska slöjbärande kvinnor som äger sina historier i ett opinionsklimat där den muslimska kvinnokroppen används som ett slagträ, och därutöver lyckas kontextualisera resultatet av fler hundra års maktrelationer - vad är det om inte en total knock-out? Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour skriver historia. Tänk att vi ges chansen att få ta del av det.

© 2018 Göteborgs Fria