Hanna Höie

Inledare


Hanna Höie
  • Krossade flaskor på Kristianstadsgatan i Malmö dagen efter nazistattacken mot en grupp feminister den 8 mars 2014. Nu ska Södra Communityteatern uppföra vandringsteatern ”Kämpa Malmö” om mordförsöket på platsen där attacken ägde rum.
Fria Tidningen

Kulturarbetare utan gränser

Mordförsöket på mina vänner ska framföras som vandringsteater på vår gata. Hur kan en så gränslöst ta för sig av ett brutalt brott utan att visa minsta hänsyn för brottsoffren? undrar Hanna Höie.

För några veckor sedan hittade jag en lapp i porten där jag bor på Kristianstadsgatan i Malmö. Avsändaren var Södra Communityteatern som precis flyttat in i en lokal lite längre ner på gatan. De sökte folk som ville vara med och hjälpa till med föreställningen Kämpa Malmö.

Det var så jag fick veta att mordförsöket på några av mina politiska kamrater och personliga vänner natten mellan 8 och 9 mars 2014 kommer att framföras som vandringsteater på vår gata. Gatan där det hände, gatan jag bor på. Jag kommer med andra ord leva med nöjet att från mitt köksfönster se den konstnärliga gestaltningen av det våld som för en lång tid vände mitt och mina vänners liv på huvudet.

Min första tanke var att jag hoppas de inte skriker, att skådespelarna inte skriker. Det kommer jag inte palla.

Min andra tanke var om de hade frågat. Kollade upp det, och det hade de inte, frågat någon alltså. Föreställningen baserar sig på förundersökningsprotokollet. Då, när lapparna kom upp, hade de inte pratat med ett enda av brottsoffren. Men med kommunen hade de pratat, med gatukontoret som lovat hjälpa till, en säkerhetsplan hade de gjort och ett samarbete med polisen om evenemanget var redan i gång. Manus var skrivet, idén var klar. Men att kolla av om det var OK med dem som under den natten fick knivar i sina kroppar, sina skallben sönderslagna och skador för livet, det hade de inte.

De menar väl, det är jag säker på, kvarterets nya teater. De vill föra viktiga samtal, vara en del av områdets politiska sammanhang och aktiva i samhällsdebatten. Fast hur kan en vara en del av något när en samtidigt markerar ett så oerhört stort avstånd? Hur kan en så gränslöst ta för sig av ett brutalt brott utan att visa minsta hänsyn till brottsoffren?

Kultur som strävar efter att bli en del av ett sammanhang, men som inte vågar möta dem som redan finns där. Som säger sig vilja vara en del av något men inte vågar annat än att ställa sig bredvid och titta på. Kultur som säger sig vilja diskutera och förändra, men som i själva verket utsätter brottsoffren för nya övergrepp.

En communityteater som går till tingsrätten och hämtar ut förundersökningsprotokoll istället för att tala med sina grannar. Precis som när en panel helt utan afrosvenskar sitter på årets bokmässa och diskuterar Får man lov att använda N-ordet istället för att lyssna på människor som utsätts för afrofobi.

I vilket annat sammanhang skulle detta vara OK? Skulle vi kunna se en vandringsföreställning om stans senaste överfallsvåldtäkt eller skottlossning utan att det blev ramaskri? Skulle någon ens kunna komma på tanken? Skulle någon arrangera paneldebatten Är det OK att kalla alla politiker för parasiter?

För dem som utsätts för rasism eller fascistiskt våld finns inget skydd. Ingen som tänker att den lite provocerande och klatschiga titeln på dagens paneldebatt blir som ett knytnävslag i magen på den som dagligen utsätts för rasism. Eller att det kanske inte är sådär tipptopp när övergreppen en utsatts för blir underhållning i form av teater. Ingen som stannat till och tänker att de som utsätts för detta är människor.

Gränslösheten gör mig förbannad, avhumaniseringen är det som gör mig skräckslagen. Den har gått så långt, placerat sig tryggt i den så kallade kulturvänsterns salonger.

Det hade så lätt kunnat vara annorlunda, en kultur som gick all in, som aktivt tog ställning, som vågade vara en del av sitt samhälle. Jag tänker på den enorma kraft som uppstått de få gångarna jag sett det hända.

Själv försöker jag planera inför hösten. Kan vi åka bort? Kommer min son nu få veta vad som hände på trottoaren där han just lär sig cykla. När teaterförberedelserna drar igång utanför köksfönstret kommer det inte gå att dölja längre, jag kommer tvingas berätta att knivbeväpnade nazister försökte mörda personer i hans närhet, sådana som tycker som hans mamma.

Undrar hur jag ska lyckas orda det samtalet så att en femåring förstår? Undrar vem som kommer att hjälpa mig att skriva manus.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu