Fördjupning


Domino Kai
  • "En av mina klassisar blev mobbad för att hon hade finsk accent. Jag och några andra tittade bara på, blev medlöpare. Minns att jag var rädd att jag skulle bli utsatt för samma mobbning," skriver Domino Kai.
  • “Att ha flera identiteter är givande. Visst. Men att vara både finne och rom var inte så kul alla gånger”, skriver Domino Kai.
Fria.Nu

”Jag är representanten för en hel minoritet”

Finnjävlar är en antologi där ett 15-tal sverigefinnar skriver om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla. Här är ett utdrag av människorrättsaktivisten Domino Kai om att tillhöra två minoriteter: finnar och romer.

Föreställ dig livets gång i några snabba sekunder. Plötsligt en dag slår vi upp våra ögon. Vi får automatiskt all världens rättigheter och möjligheter. Vi är på toppen av allt! Vi börjar krypa och ta oss framåt så sakteliga.

Du börjar ta dina första steg, säga dina första ord. Här står du nu, redo att inta skolan med en identitet du fått med dig hemifrån. Här får du nya identiteter, nya världar att upptäcka. Du blir nyfiken på hur det skulle kännas att spela något instrument, då flera klasskamrater gör det. Du börjar spela trummor och berättar för alla att du gör det.

Nu har du fått en ny identitet, vid sidan av den du har med dig hemifrån. Du bildar så småningom ett band, börjar till och med sjunga i bakgrunden, och vips har du två nya identiteter: bandmedlem och bakgrundssångare. Så här bygger vi på allt eftersom, med ett register av identiteter som berikar livet.

När jag minns tillbaka till min egen barndom så blir jag både varm och nostalgisk. En tid som var så ren och där jag fick vara mitt naiva jag, tro på människorna jag mötte. Nästan samtidigt sköljer obehaget över mig. Minnen som fortfarande kan göra så ont att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. År av oro och rädsla. Under lång tid kände jag att jag var fel, vart jag än vände mig.

Att ha flera identiteter är givande. Visst. Men att vara både finne och rom var inte så kul alla gånger. Varken skolan eller det övriga samhället välkomnade mina nedärvda identiteter.

Flytten till Sverige

Mina föräldrar flyttade till Sverige när jag var runt ett år gammal. Som så många andra från Finland hade far och mor också hört om välfärden och behovet av arbetskraft. De ville prova att lyckas bättre, fattigdomen i Finland var ännu utbredd i början av 1970-talet, och ännu fattigare var det bland romer.

Det var inte så lätt för våra föräldrar att få jobb, trots att folk skrek efter att hitta någon till sin enhet eller firma. En del kunde byta arbete från den ena dagen till den andra. Men inte mina föräldrar. De hade lärt sig några fraser på svenska, men huvudproblemet var att de var romer, det kunde ju alla se, inget kunde vara mer uppenbart.

Far fick några mindre påhugg som lastbilschaufför, han hade tagit körkort för lastbil just med tanke på jobb. Ganska bra gjort av en man som inte fick gå i folkskola som liten i mer än två år, precis som vår mor. Även hon hade körkort. Undrar hur de lyckades ta sig igenom teoriprovet vid 18 års ålder, de kunde ju knappt läsa. En fantastisk bedrift.

Men några arbeten strömmade inte över föräldrarna. De blev tvungna att hitta egna försörjningsvägar. Mor började sy och far började med skrothandel. Jag har minnen från när jag är tre år gammal och bär på några skrotdelar med min far. Vi hade det långt ifrån fett, men mat på bordet hade vi.

Som fyraåring lekte jag ofta för mig själv om inte min storebror eller våra kusiner var i närheten. En tid gick jag hos en dagmamma, tre timmar om dagen. Vi var flera barn hemma hos en tant. Vi fick rita, lägga pussel och fika med ostsmörgås och ett glas mjölk.

Jag betraktade ofta de andra barnen. Vad sa de? Det lät som ett hittepåspråk, helt obegripligt. Hemma talade vi både romanes och finska. Jag försökte förstå vad barnen menade genom att titta på deras gester och lyssna på deras röstlägen. Stundvis var jag helt trollbunden av denna nya värld.

Tiden gick. Jag hade fyllt fem och satt i sandlådan. Så bara kom det en dag. Då var jag förstås inte medveten om vad som hade hänt, men jag minns att jag blev alldeles upprymd inombords: jag hade sagt mina första ord på svenska. »Ska vi leka?« De andra förstod mig. Jag hade brutit ny mark. Som sexåring talade jag obehindrat med kompisarna på lekis.

Barnet går sönder

Ett annat starkt minne från när jag var åtta år. Jag och min storebror följde med våra föräldrar på stan. Snart blev vi lite småhungriga och frågade om vi kunde fika. Vi gick till det första kondiset vi såg och jag och min bror började se oss om efter sittplatser. Men personalen hade gått fram till våra föräldrar och bett oss gå därifrån. Vår far manade oss att följa med dem ut. Varför ska vi gå ut, vi ska ju fika? sa vi.

Än en gång blev vi ombedda att gå ut, vilket vi gjorde. Utanför frågade jag far och mor: »Varför ska vi gå ut, vi har inte gjort något, vi skulle ju bara fika?« och de svarade: »Det är så här ibland, vi letar efter ett nytt ställe.«

Det gjorde vi och vi fick vårt fika, men jag minns fortfarande känslan inombords. Då visste jag ännu inget om fördomar och rasism. Det var antiziganism, mot mina föräldrar och syskon. Mot mig. Barnet i mig gick sönder.

Några klasskamrater i trean på lågstadiet talade finska, liksom några i de andra klasserna. Det var naturligt att vi umgicks på rasterna, men klassisar från andra länder var också med. En dag kom en annan klasskompis fram till oss och började helt oprovocerat skrika »finnjävlar!«, om och om igen. Den gången sa vi inget, utan hoppades bara att han skulle sluta.

För första gången upplevde jag att det var fel på mig för att jag var finne. En mycket märklig känsla. Det var förstås inte sista gången, nu kom glåporden varje gång vi talade finska oss emellan. Men vi tog inte bara emot, utan började ge igen med samma mynt.

Ett annat besynnerligt minne är svenskalektionerna för oss finsktalande i mellanstadiet. Alla »invandrarbarn« skulle gå till specialstöd i svenskan. Vi fick aldrig veta varför, det bara var så från dag ett. Egentligen var det inget jag tänkte på före klassresan till Lysekil. Det var fantastiskt roligt. Vi paddlade kanot, seglade, simmade, gjorde utflykter, tävlade och skrev dagbok varje kväll.

Efter att vi skrivit klart för kvällen skulle lärarna gå igenom stavningen. Jag gick med mina rader till Thomas första kvällen. Efter att han läst berömde han min stavning och sa att jag skrev mycket bra, till och med bättre än de flesta andra i klassen. Jag blev så glad att jag fortsatte att gå till honom med min dagbok hela veckan. Efteråt slog det mig att om jag nu är så pass bra på svenska, som Thomas upprepade gånger sa, varför ska jag då inte få ta del av den ordinarie svenskalektionen?

Jag var brådmogen som barn, förstod jag senare. Vi hade en mobbningssituation i femman. Jag borde ha sagt något, gjort något, men gjorde inte det den gången. En av mina klassisar blev mobbad för att hon hade finsk accent. Det höll på i dagar, eskalerade, varje rast skrek några från klassen ”finnjävel!”, ”finne på näsan!” och annat. Jag och några andra tittade bara på, blev medlöpare. Minns att jag var rädd att jag skulle bli utsatt för samma mobbning. Fast jag borde ha varit starkare och gått emellan.

Till slut tog vår lärare tag i det på ett bra sätt. Involverade alla i klassen, berättade hur fel det var, hur ledsen vår klasskamrat måste ha känt sig, och diskuterade vad vi kunde göra för att få stopp på det. Just då tittade läraren på mig och jag tänkte: ”Snälla, fråga inte mig.” Det var precis vad han gjorde. ”Domino, har du någon tanke om vad vi kan göra för att förebygga detta? Du brukar ha bra idéer.”

Visst var jag brådmogen, och det var inte så underligt då jag fick ta ansvar hemma på ett tidigt stadium. Jag minns att jag försökte översätta posten för mina föräldrar när jag var runt sju år. Jag kunde ju mycket bättre svenska och vem skulle de annars ha gått till? Som elvaåring började jag tvätta mina egna kläder. Ja, det blev en hel del missfärgningar första tiden, minns jag.

I efterhand kan jag tycka att vi barn ibland fick lite för mycket ansvar. Hur hade jag varit om det inte hade varit så? Hade jag valt en annan yrkesväg, haft andra intressen? Hade jag varit en annan Domino då? Hade jag älskat dramapedagogik och mänskliga rättigheter lika mycket? Hade jag velat lyfta minoritetsfrågor? Med facit i hand vill jag inte vara någon annan än jag är i dag.

Representant för en hel grupp

Sverige har alltid varit mångkulturellt. Redan på Gustav Vasas kansli talades det både finska och svenska. Men hur många känner till det?

Tyvärr finns det tillfällen då jag undanhållit att jag är rom och finne. Som i hotfulla situationer, när folk har fått ett par glas för mycket. Eller av ängslan, då jag känt mig indirekt utsatt, eller när jag anat att jag riskerar att försvinna helt ur bilden om jag säger som det är.

Oftast berättar jag om frågan kommer. Då kan jag iaktta hur alla stigmatiserande bilder av romer och finnar flimrar förbi i personens inre. Jag bjuder oftast på den situationen, det är en möjlighet för mig att motbevisa dessa bilder med kunskap och ett inifrånperspektiv som kan bidra till ökad förståelse. Kanske mötet skapar empati och ger ringar på vattnet, så att personen kan använda sina nya erfarenheter för att gå emot generaliseringar och fördomar, exempelvis under kafferasten.

Många formar sin världsbild utifrån negativa artiklar om att romska kvinnor diskrimineras och att någon familj inte får hyra en lägenhet för att de är romer. När får medierna upp intresset för de goda exemplen? De finns där ute, hur många som helst. Men nej, att ge sverigefinska romer likvärdiga möjligheter skulle kanske tvinga många att ompröva sina fördomar, och hur skulle det gå? Människan verkar alltid behöva känna sig bättre än andra grupper.

Ibland säger jag inget om min härkomst, jag är så trött på att förklara. Jag har under mitt korta liv hört påståendena så många gånger. »Ni liknar ju varandra allihop.« »Vadå liknar varandra?« »Jo, men alla finnar är ju blonda eller har sandfärgat hår, ljusblå eller gråaktiga ögon och mycket höga kindben. De dricker Koskenkorva och äter korv med kniven till. Alla romer är väldigt mörka, med snedlugg och polisonger hos männen, bär alltid svarta finbyxor, ofta ridstövlar. Kvinnorna har långt lockigt hår med vågor och massa spännen, stora svarta kjolar. De stjäl allihop och kan inte litas på.« Är det vad läroböckerna kallar allmänbildning om våra nationella minoriteter?

Men varför ska jag behöva försvara romer och sverigefinnar för jämnan? Vem av mina grannar behöver försvara vad Andersson eller Pettersson gör i Ronneby eller Arjeplog? Ingen, trots att de till och med kan dela samma efternamn. Men ansvaret skjuts ofta över på mig. »Ja men ni är säkert släkt, eller så känner du den här personen.« Nej, jag känner inte alla romer eller finnar. Vart tog det sunda förnuftet vägen?

Sveket från andra finländare

Mitt hjärta klappar varmt för Finland. Där har jag mina rötter. Finland är fantastiskt på så många sätt. Jag är uppvuxen i Sverige men vi har alltid hälsat på släkt och vänner under barndomen. Vi är romer, men också finländare. Morfar och farfar gjorde lumpen i Finland och när kriget knackade på nationens dörr skickades båda till fronten för att kriga för Finlands räkning mot Ryssland. Många romska familjeförsörjare miste livet i kriget. Farfar och morfar överlevde, tack och lov.

Jag är inte för krig, men borde det inte vara nog för att bli behandlad som medmänniska i det land en har försvarat, sida vid sida med finnen? Vad mer krävs för att räknas som en jämlike?

Trots sådana insatser ser många inom den sverigefinska minoriteten ner på oss romer. Det är så svårt att förstå, jag har ju själv blivit utsatt på samma sätt som de, främst under 1970- och 80-talet. Var jag inte rom för en del, så var jag finne.

Jag har upplevt samma exkludering som sverigefinnarna. Hur kan man då se ner på sina landspersoner? Romer har ju funnits i dåvarande Sverige åtminstone sedan den 29 september 1512, då ett 30-tal familjer benämns i Stockholms tänkeböcker. En del av deras efterkommande tvångsrekryterades också till 30-åriga kriget.

Det är anmärkningsvärt att så få politiker och andra höjer rösten mot det politiska hot som nu vilar över oss. Minoriteters rättigheter stramas åt allt mer, till exempel med nya asyllagen. Rädslans piska går från land till land, även över Sverige. Vilsna ledare använder slug retorik för att söndra och härska. Vad blir nästa steg?

Jag vet vad det innebär att vara fel i vissa ögon. Jag vet vad det innebär att råka ut för ett hatbrott. Jag vet hur diskriminering och kränkande behandling känns. Kanske dessa erfarenheter också har pekat ut min väg i livet, att på olika sätt informera om minoriteters kultur och rikedom.

Om inte minoriteter och majoritet kan mötas på lika villkor uppstår ett överdrivet fokus på minoriteternas särdrag. Det är just när majoriteten försöker assimilera minoriteten som vissa traditioner blir viktigare än något annat. Kanske en gedigen informationskampanj vore på sin plats. Majoritetssamhället behöver bli varse sina nationella minoriteter, och inte fråga oss hur vi kan förbättra vår tillvaro. Särskilt inte oss romer. När har vi haft den politiska makten att förbättra vår ställning i samhället?

Orättvisor, makt och girighet

Vi ser nu fascismen breda ut sig och ta sig till maktens korridorer. Men vi sår och tillåter också själva hat mellan minoriteter. Passiva ser vi på när en del blir påhoppade på grund av härkomst, religion eller hudfärg. Det där berör ju inte mig, varför ska jag blanda mig i? Så tänker den som aldrig har hamnat i konflikt på grund av vem man är. Men alla kan göra något. Den som bara ser på har låtit orättfärdigheten normaliseras.

Hatet stannar aldrig vid en folkgrupp, historien vittnar om att det alltid finns nya grupper att skada. Under 1930- och 40-talet gjorde människorna inte tillräckligt motstånd i tid för att stoppa det ohyggliga som tyvärr ägde rum. I dag har vi möjligheten att säga stopp. Hit men inte längre.

Därför gör det ont i själen att veta att en del finländare ser ner på oss romer. Vi som också känner hjärtat klappa fortare när finnarna är med i olika sportevenemang och när finska flaggan hissas. Vi som också äter karelska piroger och memma, känner den finska tangons puls i moll, känner att luften och de tusen sjöarna är våra traditioner. Varför är det så svårt för oss att sätta människan först?

Jag citerar Förintelsens överlevande Emerich Roths enkla och tydliga förklaring om vikten av att känna till sin historia: »Det är endast med lärdom om det förgångna, som vi kan möta framtiden med öppna ögon. En historielös generation är chanslös att förhindra att historien upprepar sig.«

Opré Roma! som vi säger på romanes. Romer, res er! Vi är allas jämlikar. Och det gäller alla – alla utsatta och försummade grupper ska inkluderas och ges lika rättigheter och möjligheter.

Sverigefinnar är en finskspråkig nationell minoritetsgrupp i Sverige och räknas som en av Sveriges officiella nationella minoriteter.

Fakta: 

Domino Kai

Dramapedagog, människorättsaktivist och kulturproducent, 37 år, har två gudbarn. Uppvuxen i svenska bibelbältet. En vanlig Stockholmskille som ser möjligheter i det mesta, gillar att umgås med människor som tillåter individen att växa och utvecklas. Driver bland annat Sveriges Internationella Roma Filmfestival (SIRF). Arbetar för tillfället som politisk sekreterare (MP) på Europaparlamentet i Bryssel på deltid, övrig tid fylls med uppdrag från UR, SR och SVT.

Finnjävlar – en antologi om identitet och klass

Svenska rasbiologer stämplade finnen som lägre stående. Finnar i Sverige har kallats ”det sämsta element, som från främmande land tillföres Sverige”. Språket har förbjudits och stereotyper om finnar är fortfarande vitt spridda.

I dag bor långt över en halv miljon med finsk bakgrund i Sverige. Finnjävlar handlar om att utmana fördomarna och ta sig rätten till sitt språk och sin historia. Antologin utkommer den 10 oktober på Verbal förlag.

De medverkande är Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson, Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah och Marja Ågren.

Redaktör är Kristian Borg, förläggare på Verbal förlag och chefredaktör på Stockholms Fria Tidning.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Romer kördes iväg från Mölndal

På tisdagsmorgonen vräktes en romsk familj från en parkeringsplats i Mölndal. Inhumant, anser både Räddningsmissionen och det nystartade nätverket Tillsammans för Mölndal.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu