Hur länge ska de superrika få rensa våra plånböcker? | Göteborgs Fria
Per Björklund

Inledare


Exploateringstrycket

  • Företagens vinster – till skillnad från statens beskattning – står helt utanför demokratisk kontroll och används till allt annat än vårt gemensamma bästa, skriver Per Björklund.
Fria Tidningen

Hur länge ska de superrika få rensa våra plånböcker?

Per Björklund: Vi måste prata om exploateringstrycket.

Regeringens blygsamma skattehöjningar ledde som väntat till ett ramaskri från högeroppositionen. 70 kronor i höjd skatt fick borgerliga debattörer som Simona Mohamsson (L) att hävda att regeringen vill ”rensa plånboken” för sjuksköterskor, barnmorskor och poliser.

Låt oss för ett ögonblick bortse från att bara en tiondel av befolkningen tjänar så mycket att de berörs av skattehöjningen, och istället ta borgerlighetens oro för vanliga knegares plånböcker på allvar. Den intressanta frågan blir då varför den alltid visar sig när skattepolitiken diskuteras, men aldrig när lönerna ska förhandlas. Då brukar det istället heta att lönerna är alldeles för höga. Åtminstone för dem som redan tjänar minst.

Det är sant att beskattning innebär tvång. Det är ett statligt ingripande som för de flesta legitimeras av att pengarna används för vårt gemensamma bästa. Men till skillnad från vad skattesänkarhögern vill få oss att tro är det inte bara staten som vill komma åt våra plånböcker. Medan vi ofta talar om ”skattetrycket” i Sverige är det påfallande tyst om företagens allt agressivare konfiskering av mervärde. Det är lite paradoxalt, eftersom skattetrycket faktiskt sänkts rejält på senare år, medan företagens vinstuttag – vi kanske kan kalla det för exploateringstrycket – stadigt har ökat.

Dumheter, fnyser nog många. Vinster är ju inte samma sak som en statlig skatt. Och formellt sett är inget tvång inblandat. Men för de allra flesta är lönearbetet naturligtvis inget fritt val utan något som styrs av vilken familj du har turen att födas i. Den som vägrar att sälja sin arbetskraft hotas inte av lagens långa arm men väl av livslång social misär, fattigdom och utanförskap.

Så hur ser verkligheten ut? Väldigt dyster, ur arbetarklassens perspektiv. Sedan början av 80-talet har lönernas andel av förädlingsvärdet i näringslivet sjunkit från runt 55 procent till 45 procent, enligt SCB. Vinsternas andel har samtidigt ökat från 13 till 21 procent, och kapitalägarnas reala avkastning på sina investeringar har nästan fördubblats från 6 till 11 procent.

Den här utvecklingen har pågått länge men tenderar att hamna i skuggan av mer enkla frågeställningar som vinster i välfärden eller skatternas nivå. Som om övervinster i det övriga näringslivet inte är ett problem, eller som om skattehöjningar i sig kunde motverka den globala trenden med stagnerande löner.

Det värsta med den intensifierade exploateringen är att företagens vinster – till skillnad från statens beskattning – står helt utanför demokratisk kontroll och används till allt annat än vårt gemensamma bästa. I teorin borde visserligen investeringarna öka när de rika får en större del av inkomsterna, men empiriska studier visar att det inte stämmer. Vissa studier tyder tvärtom på ett negativt samband – investeringarna och tillväxten sjunker när de rika samlar pengar på hög.

Istället får vi finansbubblor och turbulens när ofantliga mängder pengar rastlöst jagar runt jorden i jakt på maximal vinst. Hela länders ekonomier destabiliseras när den rikaste promillen av mänskligheten leker monopol på världskartan. Inte blir det bättre av att en stor del av vinsterna göms i skatteparadis, används till grotesk lyxkonsumtion eller investeras till industrier som bidrar till en allt snabbare förstörelse av vår gemensamma livsmiljö.

Så nästa gång någon klagar över skattetrycket, svara med en motfråga: varför är de superrikas exploatering av människor och miljö okej, men inte att solidariskt finansiera den gemensamma välfärd som vi dumt nog ofta tar för givet?

© 2020 Göteborgs Fria