Det är inte så länge sedan svenskarna flydde i stor mängd över havet, bort från svälten, mot en ny framtid i Amerika. Kanske kan den erfarenheten hjälpa oss att välkomna de många människor som nu kommer till Sverige. Det hoppas Joan Sandin, som åter är aktuell med sin första barnbok.

Flyktingarna som kommit till Sverige de senaste åren står inför en oviss framtid. Samtidigt som de är fler än någonsin förut och myndigheterna inte hinner med, har en mängd nya initiativ, stora som små, vaknat till liv. I flera fall har författare och förlag samlat in eller skänkt böcker, som ska välkomna nyanlända barn och vuxna.

En bok ur vårens utgivning, som skulle kunna göra skillnad i ett Sverige som tar emot många flyktingar, är Joan Sandins Den långa resan till Amerika. Det är första delen i en trilogi, som handlar om den svenska flyktingvågen till Amerika under 1800-talets andra hälft. Det här var en svår tid för Sveriges invånare, då befolkningen ökade i samma takt som hungern. Många var helt enkelt tvungna att fly.

Joan Sandin är uppväxt i USA med svenska rötter. Hon önskar att hon kan bidra till ett bättre samhällsklimat med sina böcker och att de ska kunna läsas både av nyanlända och barn som redan kan språket. Den långa resan till Amerika är skriven på lätt svenska.

– Jag hoppas att dagens flyktingar kan känna igen sig i mina böcker och att både flyktingar och svenska barn kan se att svenskarna också var flyktingar en gång i tiden, säger hon.

Kunskapen om att svenskarna för drygt hundra år sedan också tvingades iväg från sitt hemland kan vara viktig för att leva sig in i hur andra människor har det i dag. Det kan föra oss lite närmare varandra.

– Jag hoppas att mina böcker kan hjälpa svenska barn och vuxna att förstå dagens invandrare bättre. De har ju tagit det stora beslutet att flytta hemifrån för att de hade det så svårt. De flyttar för att de är desperata.

Joan Sandins böcker är ofta historiska, inte på så vis att de måste skildra ett verkligt personligt öde, men hon lägger mycket tid på att läsa in sig på händelser och epoker som hon vill skildra. Det är viktigt att ge en sann bild av hur det var.

I Den långa resan till Amerika, som var Joan Sandins första egna barnbok, får vi följa pojken Carl Erik och hans familj. De försöker odla den torra jorden, de skrapar bark från granarna att baka bröd av, människor omkring dem börjar tigga. De beslutar sig för att göra resan till Amerika, där en farbror redan bor. I bokens slut når de den nya kontinenten efter en lång båtresa över havet.

Själv har Joan Sandin minnen av sin farfar, som pratade ett konstigt språk med sina vänner och satte henne på sin fot och sjöng Rida rida ranka. Men under arbetet med boken kom hon egentligen inte hans historia närmare.

– Min farfar emigrerade år 1882, 14 år efter familjen Larsson i mina böcker, så det var annorlunda. Men ett par generösa människor i Sverige erbjöd sig att göra släktforskningen åt mig. Nu vet vi att familjen reste från Falun till Wisconsin, Minnesota och Kanada.

Däremot bygger berättelsen på många andra människors historier, som går att spåra i arkiven.

– Jag fick bidrag från författarfonden för att besöka svenska arkiv i USA, så jag forskade i flera år innan jag började skriva och rita boken. På Emigrantinstitutet i Växjö läste jag emigrantbrev, dagböcker och handböcker från 1860-talet.

Själv flyttade hon faktiskt till Sverige i början av 1970-talet och levde här tillsammans med sin svenske man, som hon träffade i New York, i femton år. I Sverige fortsatte hon att arbeta med både svenska och amerikanska förlag. Den långa resan till Amerika kom först ut i USA 1981, och sedan i Sverige 1983.

Enligt Joan Sandin är det stor skillnad på USA och Sverige när det gäller mångfald och integration. Men det är också stor skillnad på Sverige under 1970- och 80-talen, när hon själv bodde här och Sverige som det ser ut i dag. Stor blandning betyder ändå inte att främlingsfientligheten försvinner.

– Sverige har fått en mycket mer blandad befolkning nu. Jag kom då direkt från New York och för mig verkade allt väldigt homogent. Så vitt jag vet var jag den enda barnboksförfattaren med svenska som andraspråk och det var ovanligt med utlänningar överhuvudtaget. Ändå var det lättare för mig som var gift med en svensk, hade svenskt påbrå och fick många bra svenska vänner. Men det kan hända att man aldrig blir helt integrerad i ett nytt land, delvis kanske för att man inte vill bli det. Allt snack nu i USA om immigration visar att det fortfarande finns rädsla och främlingsfientlighet bland en del av befolkningen, även i ett land som USA, en så kallad ”melting pot”. Detta är oroväckande tycker jag.