Hanna Höie

Inledare


Göteborgshändelserna

  • Fredag 15 juni 2001. Polisen skjuter skarpa skott rakt in i en folkmassa vid Vasaplatsen i Göteborg.
  • Söndag 17 juni 2001. Socialdemokraterna delar ut rosor till poliserna som har tjänstgjort under EU-toppmötet.
Fria Tidningen

Dagarna då vi insåg att samhället inte tillhör oss

Ibland sägs det att en hel ungdomsgeneration av politiskt aktiva förlorade förtroendet för samhället under tre dygn i Göteborg år 2001. Jag är en av dem, skriver Hanna Höie 15 år efter Göteborgshändelserna.

Jag minns den där junikvällen för 15 år sedan som om det vore i går. Hur tårarna brände bakom ögonlocken, hur jag just då hatade.

Själv satt jag i ett mysigt vardagsrum en solig söndagseftermiddag. På nyheterna stod Socialdemokratiska kvinnoförbundet och delade ut blommor till polisen. Det var dagen efter sista kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Vad vi visste svävade vår kamrat fortfarande mellan liv och död på Sahlgrenska sjukhuset.

Kvällen innan hade jag flytt. En efter en hade alla våra vänner försvunnit. En kom aldrig hem från affären, en annan ringde, vi skulle träffas om en kvart, men han dök aldrig upp. Några visste vi blev gripna på Järntorget. Tidigare den dagen hade jag fått springa därifrån med en man i 50-årsåldern med en stor schäfer efter mig. ”Nu blev du rädd, spring din jävla feministfitta” skrek han medan hunden skällde.

Veckorna innan hade varit något av det roligaste jag gjort politiskt, hela Göteborg kokade av liv. Vi var många som åkt dit för att vara med och arrangera protesterna mot EU-toppmötet. Jag bodde hemma hos några kamrater, lägenheten var full av folk, liggunderlag och sovsäckar. Vi sov lite, jobbade hårt och hängde med folk från hela Europa. Känslan av att äntligen kunna göra skillnad, att verkligen få ett utrymme att bevisa att ”en annan värld är möjlig”.

Kvällen den 16 juni valde jag att fly från Sverige. Vi klädde upp oss som två tjejer som skulle på staden och klättrade över muren på gården, det var span på lägenheten. Min väninna ringde en kompis från en telefonkiosk. Hon var inte aktivist men lät oss komma dit trots att hon var rädd. Hon hade barn, det var inte säkert att ha folk som oss på besök. Nationella insatsstyrkan var i staden och slog in dörrar. Trots att hon inte själv var involverad i protesterna mot EU-toppmötet visste hon det.

Jag gick till en ny telefonkiosk och ringde några som mitt i natten kom och körde oss ut ur Sverige.

Dagarna innan var fyllda av våld och rädsla. Ända sen polisen omringade Hvitfeldska gymnasiet hade jag levt i en krigszon. Torsdagens kaos utanför Hvitfeldska avlöstes av fredagens kravaller på Avenyn. Samma eftermiddag fick nazister tillsammans med fotbollshuliganer gång på gång springa fram och tillbaks genom polisens avspärrningar och misshandla oss vid Vasaplatsen. Minns hur vi plåstrade om en vän inne på 7-Eleven. Lite senare hörde vi skott. Folk sprang i panik, jag också, nu kommer de döda oss.

På Schillerska gymnasiets skolgård stannade jag, ringde min mamma. Nu skjuter de mamma, men jag lever, jag mår bra.

När vi väl tagit oss ut ur Sverige grät vi för första gången, sov, vaknade, grät, sov lite till, försökte nå vänner som vi inte haft kontakt med senaste dygnen. Sedan kollade vi på svenska nyheter, och där stod de, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, och delade ut rosor.

Efter det fanns det ingen återvändo. Att det här samhället inte är mitt tatuerades på hornhinnan, jag kan inte välja att blunda för det.

Ibland sägs det att en hel ungdomsgeneration av politiskt aktiva förlorade förtroendet för samhället under tre dygn i Göteborg år 2001. Även om mitt förtroende för polis och rättsväsendet var rejält naggat i kanten långt innan dess räknar jag mig till en av dem. Jag har sett hur nära vi är det totalitära samhället.

Jag har alltid en plan B. Jag vet hur jag snabbt kan lämna. Jag lever med vetskapen om att det här samhället inte vill mig väl. Det tolererar att jag finns här just nu, att jag andas och lever, skrattar och gråter här. Men det kan snabbt ändras och då gäller det att vara redo.

Jag har sett vad Socialdemokraterna är villiga att göra för att bevara bilden av Sverige som ett socialdemokratiskt paradis där hegemonin råder. Jag bävar för vad som kan hända här när samhället rör sig längre högerut eller om den sociala oro som svept över stora delar av sydliga Europa når oss. Hur viktigt kommer det att vara att upprätthålla skenet av att här råder social fred?

Kommer Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortfarande stå där och dela ut rosor?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu