Per Björklund

Inledare


Vattenfall

  • ”Låt kolet ligga.” Klimataktivister protesterar i riksdagen under brunkolsdebatten den 24 maj.
Fria Tidningen

Klimatfrågan är större än Vattenfall

Debatten kring Vattenfall följer ett välbekant och deprimerande mönster i klimatdebatten: tendensen att fastna i enskilda frågor, snarare än att se till helheten, skriver Per Björklund.

Många miljöpartister ångrar förmodligen bittert partiets kampanj mot Vattenfalls brunkolsverksamhet under valrörelsen, där språkröret Gustav Fridolin viftade med en kolbit i tv och utbrast ”Stoppa kolgruvorna!”. Istället för att stänga gruvor och kraftverk tvingas Miljöpartiets ledning i dag försvara en omstridd försäljning av verksamheten.

Men kanske är det inte bara Miljöpartiets trovärdighet som tagit skada av partiets höga svansföring i frågan, utan hela klimatfrågan. Sedan en tid tillbaka handlar den svenska klimatdebatten nästan uteslutande om Vattenfalls planerade försäljning. Miljöorganisationer har bedrivit kampanjer för att ”låta kolet ligga” och Vänsterpartiet har så klart tagit chansen att plocka politiska poäng på Miljöpartiets bekostnad. I söndagens partiledardebatt gick Jonas Sjöstedt till hård attack mot regeringen:

”Kolet måste stanna i marken. Ni har i er hand det viktigaste klimatavgörandet i modern tid, och ni måste göra rätt.”

Det är lätt att förstå varför frågan är så laddad. Vattenfall har under tio års tid haft en vansinnig strategi med storsatsningar på kolkraft i Europa. I dag släpper företaget ut nästan 90 miljoner ton koldioxid per år, nästan dubbelt så mycket som hela Sveriges utsläpp på 50 miljoner ton årligen. Fyra av bolagets kolkraftverk finns med på Världsnaturfondens ”Dirty thirty”-lista över Europas klimatvärsta kraftverk.

Så sent som 2014 ville Vattenfall öppna fem nya brunkolsgruvor i Tyskland – planer som tack och lov stoppades av den rödgröna regeringen efter påtryckningar från miljörörelsen. Det var en stor och betydelsefull seger, inte minst för att den visade att våra folkvalda politiker kan och bör ta ansvar för vilken typ av verksamhet statligt ägda bolag ägnar sig åt. Men också för att uppmärksamhet äntligen riktades mot hur vi producerar vår energi, och inte bara mot människors konsumtionsvanor.

Valet mellan att stoppa den existerande brunkolsverksamheten och sälja till ett bolag som har som långsiktig strategi att satsa på kolkraft, som helt saknar miljömål för sin verksamhet och som dessutom kopplats till brevlådeföretag i skatteparadis, borde vara enkelt. Ändå är det något som gnager i bakhuvudet när Vattenfalls planerade försäljning gång på gång pekas ut som ”det viktigaste klimatavgörandet i modern tid”. Stämmer det verkligen?

Statligt ägda bolag ska naturligtvis inte investera i eller driva kolkraftverk, hur lönsamt det än är. Men här är det inte längre det som är frågan, utan på vilket sätt Vattenfall ska divestera från det tyska brunkolet. Det kan ske på två sätt: antingen genom att sälja verksamheten, eller genom att ”avveckla ansvarsfullt” i samråd med den tyska regeringen, och inom ramen för Tysklands nationella mål och strategier för energiförsörjningen.

Så sent som förra veckan fick den tyska regeringen klartecken från EU för en plan som går ut på att fasa ut åtta av landets mest förorenande brunkolskraftverk – inklusive kraftverk som ägs av Vattenfall – fram till 2020. Fram till är 2050 ska landets beroende av kolkraft vara brutet. Planen är en politisk kompromiss och avvecklingstakten är långtifrån tillräcklig. Men samtidigt är det konstigt att den tyska politiken knappt berörs alls i den svenska debatten. Som om demokratiskt beslutade nationella mål saknar relevans.

På vilket sätt passar en nedläggning av Vattenfalls brunkolsverksamhet in i den tyska strategin? Är det säkert att just Vattenfalls gruvor och kraftverk borde stängas först? Finns det en risk att en nedläggning innebär att andra, ännu smutsigare kraftverk och gruvor, helt enkelt får drivas längre? Är det bättre att den svenska staten fortsätter att driva och tjäna pengar på kolkraft under en avvecklingsperiod, än att man säljer i dag och investerar i förnyelsebar energi istället? Frågorna är inte retoriska – svaren har faktiskt betydelse för hur vi bör tänka och agera.

Frågan om Vattenfalls brunkol kan ses som ett exempel på hur klimatrörelsens längtan efter en stor symbolisk seger – som när Johan Rockström hoppas (Svd Näringsliv 5/3) att en nedläggning ska sända ”starka signaler” till investerare och därmed stimulera utbyggnaden av förnyelsebar energi – gör det svårt att föra en rationell diskussion om klimatpolitikens prioriteringar. Debatten kring Vattenfall följer därmed ett välbekant och deprimerande mönster i klimatdebatten: tendensen att fastna i enskilda frågor, snarare än att se till helheten.

Ena dagen är det köttkonsumtionen som pekas ut som den stora boven. Nästa dag är det inrikesflyget. Ytterst sällan förs en rationell diskussion om hur och på vilket sätt vi snabbast kan minska vår totala påverkan på klimatet, med hänsyn taget till både ekonomisk effektivitet och social jämlikhet. När regeringen höjer bensinskatten trots att en skatt på kött, enligt ekonomer på SLU, vore ett mycket mer effektivt styrmedel är stora delar av klimatrörelsen tyst – förmodligen delvis av glädje över att någonting alls händer på klimatområdet, men kanske också för att den sortens ekonomiska argument smakar illa i munnen på många miljöaktivister.

Klimatpolitiken kan inte bara handla om vackra målsättningar, den måste bli konkret för att verkligen göra skillnad. Men när Jonas Sjöstedt skriver debattartiklar om Vattenfall samtidigt som Vänsterpartiet inte ens skickat ut ett pressmeddelande om det radikala ekologisk-ekonomiska program som antogs på partiets kongress i början av maj finns skäl att fundera.

I Vänsterpartiets nya program finns inte bara konkreta förslag och idéer utan också en välbehövlig ansats till en genuint rödgrön vision för klimatpolitiken – en som förenar social rättvisa och ekologisk hållbarhet och därmed väcker hopp om en klimatpolitik som kan vinna ett brett folkligt stöd. Men att lyfta fram ett omfattande program späckat med tunga frågor som arbetstidsförkortning, förstatligande av elnätet, totalförbud mot prospektering av fossila bränslen eller införande av trängselskatter på fler orter går helt emot partiets strategi att fokusera på strider som man kan vinna eller har stor politisk genomslagskraft. Då är det lättare att kampanja mot tyska brunkolsgruvor.

På så sätt kanske man lyckas locka över en och annan missnöjd Mp-väljare. Men i gengäld missar man en chans att bidra med nya, visionära perspektiv till den svenska klimatdebatten.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu