Hanna Höie

Inledare


Hotet mot välfärden

  • Demonstranter samlades utanför Nordeas kontor i Stockholm på fredagen i protest mot att banken hjälpt rika kunder undanhålla miljarder i skatt.
Fria Tidningen

Dags att deklarera

Jag tänker på hur skört det är. Hur skör en nio månaders bebis är när hon inte får nog med syre. På hur skört samhället är när det gemensamma försvinner, skriver Hanna Höie, gästkrönikör för Fria Tidningen.

Som av en slump damp min deklaration ner i brevlådan i onsdags. Jag hann öppna den efter att barnen hade somnat, precis innan jag som så många andra bänkade mig framför tv:n för att titta på Uppdrag granskning.

Jag betalar gärna skatt, jag vet hur mycket jag och andra får för pengarna. Själv blev jag sjukskriven i februari förra året, då gravid med tvillingar i vecka 20. Sedan dess har jag inte lönearbetat. Sjukskrivningen övergick i föräldraledighet, och jag är en av de lyckligt lottade som har ett samhälleligt skyddsnät omkring mig som fortfarande fungerar.

För några år sedan var jag och hälsade på goda vänner i USA och hamnade hemma hos ett ungt par och deras första barn. Ungarna lekte, och de vuxna pratade sjukförsäkringar. Hon pluggade och han var så pass ny på sitt jobb att sjukförsäkringen fortfarande var begränsad. Vad var smartast? Skulle de kunna gifta sig? Skulle hon skriva sig hos sin mamma? Deras barn hade problem med tänderna och behövde specialisttandvård, vilket var nära att knäcka den unga familjen ekonomiskt. Jag har tänkt mycket på vad som skulle hända om vi vore i samma situation.

Att råka få tvillingar hade knäckt min familj ekonomiskt. Att inte kunna jobba på över ett år. Att betala barnomsorg och vård för ett barn mer än beräknat. Det hade inte gått, vi hade inte klarat det. Jag tänker på det när jag betalar skatt.

Jag tänker också på veckan före påsk, då min lilla dotter blev så sjuk av en vanlig influensa att vi blev inlagda på sjukhus. Sex dygn, otaliga liter syrgas och jag vet inte hur många utprovade sorters luftrörsvidgande medicin senare blev vi utskrivna. Det kostade oss inget. Inte en krona. Jag tänker på det när jag betalar skatt.

Jag tänker på pedagogerna som varje morgon möter min fyraåring på förskolan. Jag tänker på personalen på BB, jag tänker på alla ultraljudsundersökningar, på sjukgymnasten, på Liv, vår BVC-sköterska. Jag tänker på min barnmorska och på cykelvägar och på att åka skridskor med min son i Folkets park och alla tusen andra saker jag gör och behöver nu och som ni alla har varit med att betala. Jag tänker på hur mycket jag har fått av er alla på ett år.

Jag tänker på hur skört det är. Hur skör en nio månaders bebis är när hon inte får nog med syre. På hur skört samhället är när det gemensamma försvinner. Jag tänker på dygnen som jag nyligen spenderade på sjukhuset. Det funkar fortfarande, vi fick fantastisk vård. Underbara och duktiga undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och städpersonal som fick oss att känna oss så trygga, trots att mitt barn låg med sladdar och slangar, uppkopplat mot syrgas och maskiner.

Men tecknen finns där. Sjuksköterskan som lugnade mig när jag såg att hon darrade på händerna när hon skulle sticka i mitt barn för att ta blodprov. ”Jag har bara inte hunnit äta lunch än, då blir jag lite darrig, det är ingen fara.” Klockan var strax efter två och jag vet hon började sitt arbetspass klockan sju. De nätterna då det dröjde väldigt länge innan någon kom när maskinen mitt barn var uppkopplat till började blinka rött och pipa. Den dagen jag hörde personalen springa i korridoren under hela arbetspasset.

Jag undrar vad som kommer möta mig om något av mina barn måste dit igen om tio år.

Tänker också på alla dimridåer, alla som säger att välfärden hotas av dem som kommer hit. Alla som säger att vi inte har råd att släppa in de människor som måste fly, att deras barn när de inte kan andas ska ligga där och kämpa hårdare och hårdare för varje andetag tills det inte går längre. Att deras barn ska ligga där tills de dör i ett provisoriskt flyktingläger utanför Europas taggtråd. Jag tänker på alla som låter dem som inget har bära skulden för att någon stulit det gemensamma. Jag tänker på hur mycket jag föraktar dem.

Och så tänker jag på alla som stjäl min sjukskrivning och min föräldraledighet. Som rånar mina barn på deras sjukhusvård, som tar deras förskoleplatser och låter deras lekplatser förfalla. Alla skattefifflare, alla utsugare, alla de som gärna vill privatisera vården, skolorna, kollektivtrafiken, men som själva inte vill betala en krona. Alla de med brevlådeföretag, schweiziskt bankkonto och en kompis som är chef på Skattemyndigheten.

Just nu känns det som att det är de som har övertaget, det är de som har alla essen i rockärmen. De har naggat på det gemensamma länge nu. De tvingar oss ständigt att försvara det vi har istället för att skapa det vi vill. Jag tänker på hur mycket jag hatar dem.

De hotar mig, de hotar mina barns sjukhusvård, deras skolgång, min ålderdom. De hotar hela min existens. De hotar dig. Jag tänker i varje fall försvara mig.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu