EU:s gränsbygge är lika psykiskt som fysiskt | Göteborgs Fria
Elina Pahnke

Inledare


Fort Europa

  • Idomeni, Grekland, 29 mars 2016. Över 15 000 människor är nu fast vid den stängda gränsen mot Makadonien.
Fria Tidningen

EU:s gränsbygge är lika psykiskt som fysiskt

Att bygga en gräns är inte bara ett sätt att hålla ute människor från ”oss”. Det är också ett sätt att stänga vårt medvetande för vad som händer bortom vårt synfält, skriver Elina Pahnke, ny inledarskribent för Fria Tidningen.

Varför reagerar inte fler nu? frågar en vän, och syftar på EU:s dödsavtal med Turkiet.

Från att bitvis ha ramlat sönder har asylrätten nu börjat falla handlöst. Inga säkerhetslinor finns kvar.

Europeiska Unionen, som så gärna talar om individens frihet, har officiellt visat vilka människor som överhuvudtaget räknas som individer.

Genom att nu börja räkna flyktingar som handelsvaror – en ut och en annan in – så hycklar de inte ens längre med sin människosyn. De berättar för oss att det individuella livsödet inte längre är intressant.

När människor kom till Malmö Centralstation i höstas så kunde de flesta förstå det omedelbara i en flykt. Alla behov fanns framför oss; hungern, tröttheten och kampen om sitt eget liv.

Nu har politiker separerat oss. Aktivister och flyktingar. Familjemedlemmar på olika sidor av havet eller bara på olika sidor Öresundsbron.

Medan pendlarna redan har vant sig vid att bli kontrollerade av polisen när de åker in i Sverige så börjar nya poliser att patrullera Greklands gator; nu har Turkiets polis fått fritt tillträde till Grekland och tvärtom.

Havet, det vaktas av Nato, så att ingen kommer in i Europa.

Samtidigt som gränserna stänger så har förvaren cementerats.

När jag besökte Lesbos i höstas gick det inte att värja sig mot den ångest som en flykt innebär – för den fanns överallt omkring mig. I dag är alla tecken på uppoffring inlåsta.

Öns så kallade ”hot-spots” avskärmar en verklighet från en annan.

Läkare utan gränser gick precis ut med att de drar sig tillbaka från ett av lägren, för att de inte vill vara med och uppehålla EU:s människorättsvidriga system.

Samtidigt trängs tiotusentals flyktingar på en plats anpassad för en tiondel så många, vid makedonska gränsen.

”Jag tvekar inte att säga att detta är ett modernt Dachau”, sa Greklands inrikesminister Panagiotis Kouroublis när han nyligen besökte Idomeni.

Människor reagerar fortfarande på det som händer, vi är inte de passiva åskådare som vi ibland beskrivs som.

Vi har läst flera ledarsidor proklamera att vår tid präglas av tystnad snarare än motstånd – ändå ser vi hur folk engagerar sig hela tiden.

Det här är inte ännu en text om apati, utan en om varför vi möjligtvis har blivit tystare.

Den som undrar varför solidariteten har minskat tycks glömma att gränser är en materiell verklighet.

Tystnaden är inte en konsekvens av att ”vi har blivit matade med bilder” som verkar vara den vanligaste teorin om människans brist på empati. En sådan position finns inte.

Det är fortfarande människors farbröder och systrar som sitter vid gränserna och det är inget som förändras av att vi har sett andra bilder på andra farbröder sitta där innan.

Nej, att bygga en gräns är inte bara att bygga bort människor från det som kallas ”oss”. Det är också att stänga vårt medvetande för vad som händer bortom vårt synfält.

Det är ett politiskt bygge som är lika fysiskt som psykiskt. Murar och förvar är övergrepp som knappt kan skildras i ord eftersom inte ens journalister kommer in i flyktingarnas fängelser. Vi lämnas ordlösa i vårt motstånd.

Gränserna är inte enbart ett avskärmande, utan en institution som hjälper politiker att begå större och större kränkningar eftersom vi inte finns där för att bevittna dem. Det är rasism, inte på något sätt slumpmässig, utan högst strategisk. Det är enklare att tysta motståndare om de inte kan beskåda konsekvenserna av politiska beslut.

Vårt svar måste vara att fortsätta berätta. Som journalister, genom att ta oss dit vi inte har tillträde.

Genom att hämta berättelserna och aldrig glömma vad som fortgår bortom vårt synfält.

Som aktivister genom att förvalta berättelserna och göra motstånd.

Uppgivenheten är inte vår att hävda; på vår sida om gränsen får vi fortsätta turas om att orka.

© 2019 Göteborgs Fria