Per Björklund

Inledare


Öppna gränser

  • Öppna gränserna.
Fria Tidningen

Att hjälpa flyktingar handlar om solidaritet ­– inte om välgörenhet

Att hjälpa människor på flykt borde varken handla om vad som är bra för Sverige eller om hur vi vill bli ihågkomna i historieböckerna. Snarare borde det handla om vilken värld vi vill leva i och lämna efter oss till våra barn, skriver Per Björklund.

En intressant debatt har blossat upp inom den svenska vänstern i spåren av den rödgröna regeringens åtstramning av flyktingpolitiken. I centrum för diskussionen har den s-märkta skribenten Göran Greider placerat sig, genom att utmana den ”humanistiska vänstern” som tycks se ”FN:s flyktingkonvention som något närapå heligt” (Aftonbladet Kultur 4/3).

Greider vill sätta gränser för flyktingmottagandet av pragmatiska skäl. För att undvika att rasisterna växer i antal, rädda den rödgröna regeringen och stoppa framväxten av ett djupt segregerat låglönesamhälle. Ytterst handlade höstens åtstramning av flyktingpolitiken om att visa att politikerna ”har kontroll” över situationen och stoppa väljarflykten till SD, enligt Greider.

Reaktionerna på Greiders inlägg har varit många, men två typer av kritik förefaller vanligast. Den första exemplifieras av Martin Aagård, som i samma tidning (Aftonbladet Kultur 6/3) beskriver flyktingmottagandet som en ”historisk möjlighet för Sverige” - om vi bara vågar investera i att göra ”nya, dugliga medborgare” av flyktingar snarare än förvarar dem i några år för att sedan skicka hem dem.

En annan kritik går ut på att det är fel att diskutera flyktingpolitik och asyl i termer av kostnader och vinster, eftersom vi därmed sätter ”ett pris på människovärdet”, som Somar al-Naher och Tony Johansson uttrycker det (Dagens Arena 16/3). För dem och många andra debattörer är asylrätten grundad i den moraliska plikten att hjälpa människor i nöd, en princip ”som rentav definierar oss som människor.”

Å ena sidan ekonomisk pragmatism, å andra sidan moraliska principer. Två rakt motsatta perspektiv som båda har sina brister. Där det ena reducerar människors till kronor och ören riskerar det andra att reducera dem till hjälplösa offer. Visst handlar flyktingmottagande om människosyn, rättigheter och moral. Men progressiva rörelser måste också börja prata om flyktingmottagande som en del av en gemensam kamp för en bättre värld.

Många av de människor som riskerar livet på Medelhavet för att ta sig till Europa och Sverige har betalat priset för att ha vågat göra uppror mot auktoritära regimer - som inte sällan stöds ekonomiskt och militärt av stater i Europa. Andra har utmanat förtryckande normer. Att ge dem en fristad handlar inte bara om moral, utan om att aktivt bidra till deras egen kamp. I exilen kan oppositionsrörelser överleva som annars skulle ha utplånats. Där kan motstånd organiseras och solidaritetsband knytas med andra rörelser.

Andra har valt att lämna den ekonomiska misär som genererats av ett lika förtryckande globalt ekonomiskt system. När Göran Greider varnar för framväxten av ett djupt segregerat låglönesamhälle i Sverige bortser han inte bara från att ett sådant redan existerar i global skala. Han bortser också från att dess existens förutsätter just de nationsgränser han värnar, och som i växande utsträckning upprätthålls med hjälp av murar och taggtråd.

Att högern nu vill utnyttja flyktingkrisen för att dumpa löner och ytterligare urholka den svenska välfärden är uppenbart. Och det är bra att arbetarrörelsen tar fajten mot högerns låglönepolitik är utmärkt. Men retoriken är tandlös om den inte också åtföljs av konkreta och ihärdiga försök att organisera nyanlända och involvera dem i kampen. Det förutsätter dock att man börjar se dem som medmänniskor med gemensamma intressen med resten av arbetarklassen snarare än potentiella lönedumpare och konkurrenter om jobb.

Att hjälpa människor på flykt borde varken handla om vad som är bra för Sverige eller om hur vi vill bli ihågkomna i historieböckerna. Snarare borde det handla om vilken värld vi vill leva i och lämna efter oss till våra barn.

Är det en värld där människor skiljs åt av hundratals mil av murar och taggtråd, där krigsfartyg patrullerar haven i jakten på ”oönskade” och där barnfamiljer som flytt från krig möts av tårgas? Eller en värld där nationsgränserna undan för undan luckras upp och där människor inte behandlas som mindre värda beroende på var de råkat födas?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu