Jon Weman

Fördjupning


Jon Weman
  • ”Vi är en öppen plats, folk kommer och går som de vill,” säger Ernesto Gonzales, sekreterare på arbetarkooperativet Chilavert.
  • Arbetarna på Chilavert startade en ockupation av tryckeriet när ägarna höll på att tömma företaget på alla tillgångar.
  • I Argentina fanns 161 arbetarstyrda företag 2004. Tio år senare var siffran 311.
Fria.Nu

Arbetare tar kontrollen över produktionen

Runt om i världen gör arbetare uppror mot den dominerande kapitalistiska uppdelningen mellan ägare och anställda. I Argentina visar de arbetarstyrda företagen bättre resultat än ekonomin som helhet. Men bortanför lönsamheten är frågan om kooperativ är lösningen i framtidens ekonomi.

Förra året kom dokumentären Kan vi göra det själva – en film om ekonomisk demokrati ut. Filmarna besöker kooperativ och andra arbetarstyrda företag och intervjuar bland andra LO:s chefsekonom Ola Pettersson som till slut utbrister ”de frågor du ställer mig är frågor jag inte fått någon gång”. Frågor som: Varför kan vi välja regering, men inte våra chefer? Vore det inte effektivare om de som gjorde jobbet också fattade besluten?

I dokumentären kan man också se dåvarande statsminister Olof Palme humma besvärat när han av gruvarbetare ställs mot väggen om tidsplanen för att införa ekonomisk demokrati. Men med undantag för några korta perioder i historien som i början av det svenska 1970-talet, varför ställs sådana till synes näraliggande frågor så sällan?

En historisk tillfällighet

Det moderna företaget uppstod i en bestämd historisk situation. I England, industrialismens vagga, kom stora människomassor på landsbygden att stå utan försörjning efter det så kallade inhägnandet av allmänningarna, där de tidigare drivit djur, jagat och samlat ved, i kombination med att befolkningen ökade utan att den tillgängliga marken gjorde det. I Sverige hade skiftesreformerna samma effekt och liknande reformer förekom i många andra europeiska länder.

I USA höjdes samtidigt priserna på mark vid fronten för kolonisationen, så att de allra flesta invandrare blev tvungna att stanna ett antal år i städerna på östkusten innan de tjänat ihop till en egen jordbit.

Tillsammans med ångmaskinen, verktygsmaskinerna och kolet som energikälla uppfanns också massarbetslösheten i sin moderna form. Stora mängder människor stod utan egendom eller inkomst annat än att hyra ut sin arbetskraft till de grupper i samhället som på ena eller andra sättet kommit över tillräckligt kapital för att starta en fabrik, ett byggföretag eller någon annan lönsam verksamhet. På det sättet blev det normalt att flertalet arbetar för ett fåtal som äger de produktiva resurserna.

Resultatet kunde ha blivit annorlunda om industrialiseringen till exempel hade börjat vid den amerikanska fronten, där invånarna var självägande bönder, hantverkare och yrkesmän och ganska ekonomiskt jämlika med varandra. Men de hade redan en hög levnadsstandard och var ointresserade av att slå upp mörka, smutsiga fabriker. Så den privatkapitalistiska formen blev den dominerande i världen. Dock inte den allenarådande. Runt omkring i världen finns många exempel på arbetare som har försökt att ”göra det själva”.

Arbetarkontroll som sätter tryck

Portarna till det arbetarkontrollerade tryckeriet Chilavert i Buenos Aires är olåsta och obevakade.

– Vi är en öppen plats, folk kommer och går som de vill, förklarar Ernesto Gonzales, kooperativets sekreterare.

En anledning till att folk ”kommer och går” är att Chilavert inte längre bara är ett tryckeri. Byggnaden hyser ett ”folkgymnasium” för vuxna drivet av volontärer, ett socialt centrum och ett dokumentationscentrum som samlar studier och information om Argentinas arbetarkontrollerade, eller ”återtagna” företag.

– Från början var det ett försvarsdrag att bjuda in så många grupper som möjligt. Sedan ett sätt att återgälda den solidaritet vi fått. Nu har det blivit självklart, en del av vilka vi är, förklarar Ernesto.

Den ”från början” han talar om är 2001, när Argentina skakades av sin djupaste ekonomiska kris någonsin och hundratals företag gick i konkurs, många under mer eller mindre suspekta former. På Chilavert handlade det inte så mycket om en ”konkurs” som en systematisk tömningsoperation, där löner och andra fordringar lämnades obetalda samtidigt som alla värden flyttades ut ur företaget. I fallet Chilavert blev arbetarna definitivt övertygade om vad som var på gång när ägarna under 2002 skickade folk för att bära ut tryckpressarna ur byggnaden. Då inledde de ockupationen och den långa vägen mot produktion under arbetarkontroll.

Samma sak gjorde arbetare på tiotals andra argentinska företag och rörelsen uppmärksammades världen över. ”Vi har visat att arbetare kan sköta en fabrik, då kan de också sköta hela samhället”, utropade sömmerskorna på den återtagna textilindustrin Brukman. Förhoppningarna om att bli en spjutspets i en radikal samhällsomvandling infriades dock inte riktigt.

Samtidigt: vid den första systematiska kartläggningen från 2004 räknade humanistiska fakulteten vid Buenos Aires universitet till 161 återtagna företag runt om i landet med sammanlagt 6 900 arbetare, konstaterade att de betalade över den dåvarande medellönen och att såväl löner som produktion tenderat att öka med tiden – under en period då den argentinska ekonomin befann sig i fritt fall. Vid den senaste kartläggningen, från 2014, fann forskarna 311 företag med 13 500 arbetare. Med eller utan kris har fenomenet trots allt långsamt växt.

Ernesto var en av de ursprungliga ockupanterna.

– Då jobbade jag på kontoret och var aldrig inne i produktionsdelen. Dörrarna var stängda. Sedan fick alla lära sig att göra lite av varje, berättar han.

Olika företag valde olika modeller för att sköta sina interna angelägenheter. Chilavert hör till dem som gått den radikalaste vägen – likalön och alla viktiga beslut fattade på månatliga stormöten.

Överlevt i svår bransch

I den stora och numera öppna grafiska verkstaden går pressarna för fullt och trängs med travar av pappersark, tidskrifter och böcker. Men pappersbuntarna körs runt mellan arbetsstationerna för hand och i hela maskinhallen syns knappt en dator till. Man kommer inte ifrån att processen verkar vara något föråldrad.

– Det är ett stort problem att vi aldrig har råd att uppdatera tekniken ordentligt. Vi har ersatt maskiner, men bara med lite mindre gamla, aldrig med verkligt moderna. Hittills har vi kompenserat det med fysisk ansträngning, men det går inte hur länge som helst, säger Ernesto.

Chilavert fick igenom ett beslut om expropriering 2002, men först 10 år senare var processen avslutad och den innebar fortfarande bara en rätt att nyttja anläggningen – först när de gjort årliga inbetalningar till staten under 20 år till får de full äganderätt, vilket bland annat skulle låta dem låna på den numera ganska värdefulla byggnaden till investeringar. Och de har trots allt överlevt och ökat arbetsstyrkan från ursprungliga 8 till nuvarande 12, i en pressad bransch där aktörerna blir färre från år till år.

– Vi har hittat en egen nisch, vi trycker böcker i medelstora upplagor med ibland hantverksmässiga speciallösningar som större tryckerier inte ger sig på och många politiska grupper anlitar oss gärna också förstås. Det är helt annorlunda från under de privata ägarna, då tryckte vi främst konstböcker, stora dyra projekt, berättar han.

Chilavert tycks vara ett av många återtagna företag där ett kooperativ visat att de kan göra uppoffringar, investera, organisera produktion och vara innovativa – alla de funktioner som ekonomer och andra ofta antar att privata ägare ska fylla.

Även hos grannarna

Argentina är inte det enda latinamerikanska landet med en betydande kooperativ rörelse. I Brasilien har exempelvis fackföreningar och politiska och sociala rörelser skapat paraplyorganisationen UNISOL, som ”återtagit” 25 konkursade fabriker och utöver det omfattar 800 andra kooperativ med 70 000 medlemmar/arbetare. Ett av de mer omskrivna exemplen är sopsortering i São Paulo, som tidigare sköttes under extremt prekära förhållanden, men där arbetarna numera har skyddsutrustning, löner över miniminivån och pensionsavsättningar. 2012 klubbade Brasilien igenom en ny lag för att underlätta bildandet av nya arbetarkooperativ.

I Uruguay är ett av de mest kända exemplen däckfabriken FUNSA, vars 200 arbetare tog över företaget efter att det gått i konkurs i början av 2000-talet.

Sedan 2005 har återtagna företag från runtom i Latinamerika hållit periodiska kongresser; den första hölls i Caracas, medan den senaste hölls förra året i Argentina.

Det jugoslaviska arvet

När Jugoslavien i början av 1950-talet bröt med Stalins Sovjet och ställde sig neutralt mellan Öst- och Västblocket sökte landet också en egen ekonomisk modell. Alternativet som kom att utvecklas var ”arbetarkontroll” – arbetarna på varje företag utsåg sin egen styrelse och chefer och var fria att leta marknader, omorganisera eller ställa om produktion, disponera vinsten etcetera. Under den jugoslaviska modellen industrialiserades landet raskt och utan så stora mänskliga kostnader som i exempelvis Sovjet och Storbritannien; tillväxten låg på 6 procent i genomsnitt mellan 1952 och 1979. Systemet fick också kritik ur olika synvinklar; inkomstskillnaderna för samma arbete var till exempel större än i endera Väst eller Öst, eftersom det inte fanns någon marknadslön utan varje företag betalade ut allt efter sin lönsamhet. Under 1980-talet gick landet mot mer traditionell statskontroll och när Jugoslavien bröt samman som land under 1990-talet tog privatkapitalism av västerländskt snitt över i de nya staterna.

Men under den ekonomiska kris som åtföljde krigen under 1990-talet fanns det arbetare som återigen tog kontrollen över sina arbetsplatser. Efter en korrupt privatiseringsprocess hamnade kontrollen över medicinfabriken Jugoremedija i industristaden Zrenjanin hos en lokal cigarrettsmugglare, som först misslyckades med att vräka de anställda från fabriken med sin egen privatarmé, men sedan lyckades med polisens hjälp. Men arbetarna inledde en lång kamp med bland annat ockupation av myndighetsbyggnader i Belgrad. 2006 ogiltigförklarades affären och 2007 blev de anställda majoritetsägare, i enlighet med den serbiska privatiseringslagen så som den i teorin var tänkt att fungera.

Jugoremedija är inte fullt ut ett egentligt kooperativ; exempelvis har den också utomstående aktieägare. Inte desto mindre har fabriken stått som en symbol för folklig kamp på Balkan och fått stöd av internationella personligheter som Noam Chomsky och Naomi Klein. 2016 fortsätter fabriken att producera och arbetarna har stått emot erbjudanden om att släppa in fler utomstående investerare och behållit kontrollen. Istället har man sparat av företagets egna vinster för att modernisera och rentav utöka verksamheten – något som skapat interna spänningar, eftersom de nyanställda inte är aktieägare.

Jugoremedija inspirerade till två andra fabriksockupationer i Zrenjanin, fast ingen av dem i slutändan ledde fram till full arbetarkontroll.

Ett kooperativtföretagsimperium

Den katolske prästen José María Arrizmendiarreta Madariaga hade tillhört vad som på 1930-talet var kyrkans progressiva flank i Spanien, undkommit avrättning med en hårsmån och suttit fängslad under flera år. När han släpptes sökte han en mer okontroversiell väg att kämpa för de solidariska värderingar han trodde på och kom att grunda ett nätverk av kooperativa industrier, som under de följande årtiondena växte och växte och kom att bli känd som Mondragon-kooperativen, med sin kärna i Baskien.

I dag omsätter Mondragon 12 miljarder euro om året, har 74 000 medlemmar och räknas som Spaniens fjärde största industrigrupp. Mondragon tillverkar så pass avancerade produkter som truckar, transformatorer och datastyrda maskinverktyg för trä och metall, men har kooperativ inom allt från bygg till tekniska konsulter, handelsträdgårdar och varuhuskedjan Eroski.

Mondragon lyckas betala ut löner 13 procent över det spanska genomsnittet och när den ekonomiska krisen slog till 2009 avskedade de långt färre än andra företag, konstaterar ekonomerna Claudia Sanchez Bajo och Bruno Roelants i boken Capital and the debt trap. Arbetarna gick hellre ner i lön och arbetstid än att lämna vissa arbetslösa. De kooperativ som gick bra lånade ut pengar till dem som var i tillfällig kris och när det stod klart att ett av de större företagen, vitvarutillverkaren Fagor, inte gick att rädda, överfördes 600 anställda/medlemmar till andra företag. Det finns en maxgräns för hur mycket mer den högsta lönen inom ett kooperativ får vara än den lägsta, som beslutas av medlemmarna i det enskilda företaget och sträcker sig från 3 gånger mer till 9 gånger mer. Som jämförelse tjänar vd:n i de största spanska börsföretagen i genomsnitt 200 gånger mer än de lägst betalda anställda.

Kooperativ i bestens mage

Att USA, känt som den oreglerade marknadskapitalismens hemland, skulle ha en blomstrande kooperativrörelse är mindre känt. Men kooperativ i olika former ger faktiskt arbete åt 2 miljoner människor i dagens USA. Förvisso är bara en mindre del av dem egentliga arbetarkooperativ – 5 000 arbetare/ägare enligt en uppskattning 2014 av The democracy collaborative – men antalet har ökat stadigt under den ekonomiska krisen från tidigare nästan inga alls.

Ett flertal organisationer som började med socialt arbete och politisk organisering i fattiga områden har kommit fram till att arbetskooperativ är en framkomlig väg, enligt ett reportage i webbtidningen Shareable. Fackföreningar har också engagerat sig – det amerikanska Metallarbetarförbundet driver exempelvis ett projekt i samarbete med Mondragon. Men regelverket ställer hinder i vägen: ”det är svårare att registrera ett kooperativ än ett aktiebolag i många delstater och för att få tag på en jurist och en revisor som kan reglerna måste man ha tur”, säger Alison Ewing från arbetarägda bageriet Bread hive bakery till Shareable.

Ewing konstaterar också att det behövs ”ett ekosystem” som binder samman kooperativ med varandra och med sympatiskt inställda organisationer – ungefär som kring Chilavert.

De argentinska akademikerna kommer i sin kartläggning av återtagna företag fram till att dessa gjort bättre resultat än ekonomin som helhet – och definitivt, i stort sett per definition, bättre resultat än de tidigare ägarna, eftersom de utan undantag antingen gjort konkurs eller lämnat företagen. Claudia Sanchez Bajo och Bruno Roelantz hävdar i Capital and the debt trap att kooperativ överlever längre och klarar kriser bättre än andra företag. Så långt kan frågorna sägas handla om förmågan att klara kapitalistiska uppgifter – att överleva och producera med lönsamhet. Men man kan också fråga sig om arbetarkontroll skulle kunna vara en del av lösningen på mer grundläggande problem.

En kritik har varit att kooperativ är motvilliga att ta in nya medlemmar att dela vinsten med och därför tenderar att använda mindre arbetskraft än vad som hade varit möjligt. I Jugoslavien ledde det till förhållandevis hög arbetslöshet trots god tillväxt. Men i en tid när vi talar om ”arbetskritik”och ”befrielse från arbete” är det kanske tvärtom en önskvärd egenskap. Likaså har det faktum att ett kooperativ saknar ett kapitalistiskt företags drivkraft att växa sig ständigt större setts som en förklaring till att modellen inte utgör en större del av ekonomin än vad den gör. Men kanske passar det väl ihop med en framtida ekonomi utan tillväxt som många föreställer sig?

En av de mest omdiskuterade frågorna just nu är automatiseringen och robotiseringen och dess förmåga att eliminera arbeten och koncentrera produktionsresultatet som vinst till robotarnas ägare. Men i kooperativ finns färre hinder för att helt enkelt gå ner i arbetstid i takt med automatisering och ingen motsättning finns mellan vinst och lön eller mellan anställda och ägare – eftersom de är samma personer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff

Analys

Processen mot Brasiliens president Dilma Rousseff handlar inte om hon brutit mot lagen eller inte – det är bara en bricka i den USA-stödda högerelitens försöka att sänka arbetarpartiet PT, skriver Jon Weman i en analys.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu