Jag söker inte medlidande – tvärtom! | Göteborgs Fria

Inledare


Rättigheter

  • Innan olyckan levde jag priviligierat, jag satte gränserna, rörde mig fritt, var delaktig och kom in överallt. Men ju mer jag gav mig ut i samhället igen och ju mer jag fick välja bort, desto starkare växte sig kamplusten, skriver Anders Westgerd.
Göteborgs Fria

Jag söker inte medlidande – tvärtom!

Jag söker varken sympati eller medlidande. Tvärtom. Jag är trött på att politiker, stat och myndigheter som ska tillvarata mina intressen varken följer lagar eller sina uppdrag, skriver Anders Westgerd och efterfrågar en gemensam kamp för allas rätt till ett värdigt liv.

Fram till 1995 var kamp något som utspelades på fotbollsplanen, i hockeyrinken eller framför spegeln när håret skulle fixas. Livet var relativt ”kampfritt”. Där fanns utmaningar och prövningar, men mer som en naturlig del av livet. Jag behövde inte kämpa.

I slutet av februari 1995 kastades allt omkull. Jag åkte skidor och något gick väldigt fel. Jag förlamades från bröstet och nedåt. På ett ögonblick förändrades nästan allt jag kände till och från och med nu skulle det mesta handla om kamp. Jag såg det inte då, men så här 20 år senare är det tydligt.

I den kamp för överlevnad som tog sin början där i bergen utgick jag med segern, men det var en seger utan sötma. Därefter började en utdragen väg tillbaka. Hur skulle den här sortens liv levas. Rehabiliteringskampen bedrevs dagligen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset medan den existentiella ångesten jagade mig genom sömnlösa och tårfyllda nätter.

Efter sju månader på sjukhuset skulle jag, med motstridiga känslor flytta hem igen. Det låter paradoxalt, men sjukhuset hade blivit min trygghet och verklighet. Det tar inte lång tid att institutionaliseras. Hemmets fyra väggar blev snart min värld, nätternas mörker en tillflykt. Det tog inte lång tid förrän jag ville lämna allt, jag ville inte leva. Men någonstans i det allra svartaste blev nyfikenheten och stöttningen från familj och nära starkare. Långsamt tog jag mig in i livet. Den här gången som rullstolsburen.

Innan olyckan levde jag priviligierat, jag satte gränserna, rörde mig fritt, var delaktig och kom in överallt. En självklarhet som jag aldrig reflekterat över. Ögonblicket i skidbacken omkullkastade allt jag tidigare hade tagit för givet. Nu stod jag plötsligt utanför, sattes på undantag. Till en början fann jag mig i det. Det var ju jag som hade ställt till det för mig, inte samhället. Men det var också ett sätt att förneka det faktum att jag skulle leva resten av mitt liv som rullstolsburen. Den kampen har jag också vunnit.

Ju mer jag gav mig ut i samhället igen och ju mer jag fick välja bort, desto starkare växte sig kamplusten. Och insikten att jag inte har något val, utan att det är samhällsstrukturer som exkluderar mig och ca 1 800 000 andra individer i Sverige från 60-90 procent av våra stadskärnor genom att inte tillgängliggöra dem. Det är lika orimligt som absurt! Sedan 1966 har vi lagar som säger att alla nybyggnationer skall vara tillgängliga, sedan 2001 att ”enkelt avhjälpta hinder” skall åtgärdas. Dessutom ratificerar Sverige FN-konventionen om mänskliga rättigheter som inte efterlevs.

Jag söker varken sympati eller medlidande. Tvärtom. Jag är trött på att politiker, stat och myndigheter som ska tillvarata mina intressen varken följer lagar eller sina uppdrag. Kampen för ett inkluderande samhälle är allas kamp buren av en vision som inte vi, jag och funkisrörelsen ensidigt ska driva. Vi strider gärna gemensamt, förenade, starkare och synligare för ett samhälle som på riktigt står upp för allas rätt till ett värdigt liv. Den kampen tänker jag också vinna. Tillsammans. Det ser jag som en basal rättighet.

Annons

© 2016 Göteborgs Fria