Maten kan räcka – men då krävs förändring | Göteborgs Fria
Jon Weman

Fördjupning


Tema: Världens matförsörjning del 2

  • Ökad konsumtion av alger föreslås ibland som en möjlig lösning för att öka världens matproduktion. Här rensas alger på en fabrik i Japan.
  • Sveriges lantbruksuniversitet startade förra året ett forskningsprojekt kring insekter som mat.
  • 2013 presenterade ett forskarteam från Nederländerna en hamburgare, odlad i laboratorium.
  • Om vi åt mindre kött skulle världens matproduktion räcka till fler.
  • Bäst-före-datum skapades från början för att tillverkarna ville få mer regelbundna leveranser till butikerna. I dag bidrar de troligen starkt till matsvinnet.
  • Minskat svinn är en av de bästa lösningarna för att få maten att räcka längre. I dag går upp till hälften av all mat som produceras till spillo.
Fria.Nu

Maten kan räcka – men då krävs förändring

Hoten mot dagens matproduktion är många, men lösningarna finns inom räckhåll. Det konstaterar journalisten Jon Weman i den andra och avslutande delen av sin artikelserie om världens matförsörjning.

Om man drar ut dagens trender i sin förlängning, ser man att under de kommande årtiondena kan ett antal faktorer – det moderna storjordbrukets gränser, jordutarmning, utfiskning, vattenbrist och klimatförändringar bland dem – sammanstråla på ett sätt som innebär att jordens matproduktion för första gången i modern tid får svårt att hålla takt med befolkningsökningen. Vad är då några möjliga lösningar?

Gråta över spilld mjölk

Som vi konstaterade i första delen av den här serien, produceras det redan i dag mer än tillräckligt med mat för att föda hela jordens befolkning. Samtidigt går miljoner människor hungriga.

Vad händer med maten istället? En del människor äter mer än vad de behöver, rentav mer än vad som är hälsosamt, som synes av ”fetmaepidemin” i många länder. Men det finns en gräns för hur mycket mer kalorier än hen förbrukar som det är lockande för en människa att äta.

Den logiska slutsatsen är att en betydande del av alla mat som produceras aldrig äts upp – vilket är definitionen av spill.

Och så är det mycket riktigt. FN:s livsmedels- och jordbruksinstitution FAO uppskattar att runt 30 procent av alla livsmedel går till spillo. Brittiska ingenjörsakademin kommer fram till en ännu högre siffra – häpnadsväckande 50 procent. Även med den lägre siffran skulle spillet räcka för att föda 3 miljarder människor och motsvarar i pengar 2,8 tusen miljarder dollar.

FAO liksom många forskare skiljer mellan förlorad och kastad mat. Det första är spill som sker under produktion, transport och beredning; det andra är spill under och efter försäljning till den slutliga konsumenten.

Att dra den gränsen avslöjar ett intressant mönster. Förlusterna är oftast större ju fattigare ett land är: skador under transport och förstörda varor på grund av dåliga lagringssystem. I rikare länder kastas istället större mängder.

Mängden mat som förloras före försäljning är enligt en FAO-studie exempelvis i samma storleksordning över hela världen – men efter försäljning kastas över 20 gånger så mycket i Nordamerika som i Afrika.

Spill i produktion och distribution har inte alltid någon enkel lösning. Jordbruk är fortfarande beroende av naturliga processer och mot oväntade variationer i värme eller regn, liksom stormar, hagel och andra väderkatastrofer, finns inte alltid något självklart skydd. Eller så kan minskade förluster ha ett pris som inte alltid är värt det, som ökad användning av bekämpningsmedel. Ibland kan dock enkla och okontroversiella förbättringar ge stora resultat; i Afghanistan har exempelvis andelen tomater som ruttnar bort minskat från 50 till 5 procent genom att bönderna börjat använda isolerade säckar och nya lagerlokaler. Förbättringar som jämnare vägar kan på det sättet i praktiken öka produktiviteten, utan den ökade påfrestningen på jord, vattenresurser och ekosystem som ett mer produktivt jordbruk annars ofta innebär.

Mat som kastas framstår ofta som ett mer uppenbart slöseri. Tidskriften National geographic skildrar exempelvis hur lastbilar varje år lämnar tonvis med sallads- och spenathuvuden på soptippen i Kalifornien – för att de blivit felaktigt packade eller märkta. Frukt och grönsaker ratas ofta av varuhus för att de inte lever upp till kosmetiska krav, däribland zucchinis som har för stor krökning.

Statistiken är närmast ett bevis för att stora besparingar är möjliga – om några av världens fattigaste länder nästan helt kan undvika att kasta mat, är det orimligt att det inte skulle vara möjligt i länder med större tekniska möjligheter.

Det som står i vägen är vanor och kommersiella intressen. Det vore möjligt för snabbköp att sälja frukt med fläckar och blemmor, eller som börjar bli gammal, till ett lägre pris, påpekar National geografic, men få gör det – eftersom det skulle kunna sabotera marknaden för de frukter som säljs till fullt pris. Stora portioner, liksom allt-du-kan-äta-bufféer där allt som blir över vanligen kastas vid stängningsdags, är effektiva sätt för restauranger att konkurrera.

Bäst-före-datum är troligen skyldiga till en stor del av all mat som kastas i hemmet. De uppfattas gärna som en viktig hygien- och hälsoinformation, men skapades från början för att tillverkarna ville få mer regelbundna leveranser till butikerna, skriver den amerikanska tidskriften Food world news. Konsumenterna har blivit mer och ”paranoida” över mat som passerat bäst-före-datum, och ingen har varit intresserad av att ändra märkningen eftersom bortkastade varor innebär mer försäljning. I själva verket går det för den absoluta majoriteten av alla matvaror att avgöra på lukten om de blivit dåliga eller ej.

Farväl till köttet

Under det senaste året har det kommit allt tätare med tidningsartiklar, rapporter och undersökningar, exempelvis dokumentären Cowspiracy, som pekar ut världens ökande köttkonsumtion som ett av vår tids största miljöproblem. Medan mycket fokus har legat på klimatutsläpp, är det också en mycket relevant för frågan om hur vi ska föda världen i framtiden.

Som vi konstaterade i förra delen av artikelserien, har kött sedan mänskligheten blev jordbrukare för de allra flesta varit något av lyxmat, som ätits färskt vid några få högtider och under resten av året sparsamt i saltad, torkad och rökt form. Ko- och hönsraser för köttproduktion började inte avlas fram förrän under 1700-talet. Ända fram på 1950- och 1960-talet åt man i europeiska hem knappast hela köttstycken mer än en gång i veckan.

I dag har, som sagt, kött blivit bokstavligen vardagsmat i Västvärlden, och andra delar av världen är på väg att följa efter: i Kina har exempelvis köttkonsumtionen per person ökat 15 gånger sedan 1960.

Fortfarande har de en bra bit kvar: världsgenomsnittet ligger på 42 kilo kött per person och år, medan man i rika länder ofta äter runt 100 kilo. Samtidigt har också andelen vegetarianer och veganer ökat, till 5–10 procent i länder som Storbritannien, Sverige, Tyskland och Italien, men det har hittills inte räckt till för att kompensera.

Betesmarker och foderproduktion tar upp en allt större del av jordens yta. Problemet med det är effektivitetsförlusten: en stor del av det som vi utfordrar djur med går inte till att bygga upp deras egen kroppsmassa utan förbrukas i deras livsprocesser.

Genom världshistorien har människor ätit en mängd av alla de varelser som går, krälar eller flyger över jorden, men idag står bara tre djurarter för över 90 procent av all köttkonsumtion: gris med 38 procent (varav hälften av alla svin, en halv miljard, finns i Kina), kyckling med 30 procent, och ko med 25 procent.

Idisslande djur – som kor, får och getter – kan sätta i sig nästan vad som helst som är grönt, medan djur som bara har en mage, som människor, grisar och kycklingar, kan använda en betydligt mindre del av växtriket som föda. I gengäld använder idisslarna maten mindre effektivt per kilo.

Om man jämför hur mycket protein som krävs för att utfordra djur, jämfört med vad deras kött sedan innehåller, går det sålunda 20 gånger så mycket in som ut för biffkött, jämfört med 5 gånger för kyckling. Mjölk och ägg är mer effektiva, men det går fortfarande åt 2,5 kilo vegetabiliskt protein för att producera ett kilo äggprotein. Man kan också jämföra vattenåtgång: brittiska Ingenjörsakademin kommer fram till att biffkött kräver ungefär 50 gånger så mycket vatten som samma mängd potatis. Eller fossila bränslen: enligt en studie från Cornell University använder vi 35 gånger så många kalorier fossil energi för att föda upp boskap som vi slutligen får ut i form av kött, medan vegetabilier kräver ungefär en tiondel av det, 3,5 fossilkalorier för varje matkalori.

Siffrorna beror naturligtvis på uppfödningsmetoder – amerikanska Time magazine kommer exempelvis fram till att en afrikansk ko, på grund av fodrets dåliga kvalitet, behöver äta 10 gånger så mycket för att bygga ett kilo protein som en amerikansk, och drar slutsatsen att ”modern fabriksuppfödning är förvånansvärt effektiv”.

En studie från European society for agricultural and food ethics räknade ut att en vegansk diet bara kräver en femtedel så stor yta som en typisk västerländsk köttätardiet.

Miljödebattören George Monbiot förklarade 2002 att han inte såg något annat alternativ än att vara vegan – oavsett de etiska argumenten är inget alternativ miljömässigt hållbart, menade han. Ett knappt årtionde senare tog han dock tillbaka påståendet, påverkad av bonden och författaren Simon Fairlie.

Siffrorna ovan stämmer, menar Fairlie, men bara för delar av världens köttproduktion; i genomsnittet går det åt runt 2 kilo människovärdig vegetabilisk föda per kilo kött. Ungefär halva köttproduktionen menar han inte inkräktar på produktionen av vegetabiliska livsmedel alls, eftersom den utnyttjar bete på marginella marker eller hushålls- och jordbruksavfall som foder, och tvärtom ger ett tillskott till världens livsmedelsförsörjning. Det är fallet huvudsakligen i fattigare länder – alltså motsatt slutsats mot den Time kommer fram till.

Om man skulle reducera världens produktion av kött med hälften, och sedan fördela den mer eller mindre jämnt mellan dess invånare, skulle det dock fortfarande innebära en drastisk minskning jämfört med nuvarande konsumtion i Väst; till ungefär en femtedel av nuvarande nivåer.

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta sifferjonglerande? FN räknar med en ökning av livsmedelsbehovet med 70 procent till 2050, varav runt hälften beroende på ökat köttätande. Summan av alla tänkbara positiva och negativa faktorer, hot och möjligheter, låter sig knappast räknas fram. Dock kan man konstatera: en halvering av slöseriet med mat skulle kunna öka den effektiva produktionen med upp till 25 procent. 70 procent av all jordbruksmark i dag används direkt och indirekt till djuruppfödning; om man antar att hälften skulle gå att ställa om till matgrödor för människor, skulle det innebär mer än en fördubbling av jordens matproduktion, utifrån beräkningen att en vegansk diet bara kräver en femtedel så stor yta som en köttdiet.

Med reservation för eventuella katastrofala konsekvenser av klimatförändringarna, verkar det som att lösningar på en eventuell kommande matkris är inom räckhåll utan att nödvändigtvis ställa hoppet till omvälvande tekniska framsteg – om vi är beredda att göra förändringar i vår livsstil.

Fakta: 

Futuristisk mat

Det saknas inte fantasifulla planer för att lösa framtidens matförsörjning. En del är ännu på idéstadiet, annat har prövats i laboratorier men har fortfarande lång väg till kommersiell tillämpning, och åter annat är redan konstaterat tekniskt möjligt men utmaningen att vinna konsumenternas smaklökar återstår.

Kött från laboratoriet

2013 presenterade ett forskarteam från Nederländerna vad de ansåg vara ett revolutionerande framsteg: en hamburgare, odlad i laboratorium. Tekniken är att placera stamceller från en ko i en näringslösning med tillväxtstimulerande kemikalier och låta dem bilda långa trådar, som sedan bakas ihop till köttfärs. Det artificiella köttet, som är vitt, färgas med rödbetssaft. Två matkritiker som bevistade premiären tyckte att det påminde om den traditionella motsvarigheten, om än det ännu inte helt lyckades imitera den.

Tekniken skulle kunna användas för att också odla fett med små modifikationer. Betydligt mer komplicerat blir att odla fram hela köttstycken med muskelfiberstruktur, snarare än färs – det skulle kräva skapandet av artificiella blodådror och cirkulation i dem.

Hamburgaren från 2013 hade ett uppskattat pris på 350 000 dollar – Googles Sergei Brin finansierade projektet. I dag säger sig forskargruppens Mark Post vara nere på en femtedel av den kostnaden och tror att ”det inte dröjer länge” innan de når 65–70 dollar per kilo, men förklarar inte hur den extremt mycket snabbare kostnadsminskningen ska gå till.

Många problem behöver antagligen lösas för produktion i stor skala. Tankar fulla med kött utan skydd av ett immunförsvar utgör en fest för mikroorganismer – hur ska de hållas sterila? Ett överkomligt problem i laboratoriet, mer bekymmersamt i stora fabriker som ska vara kostnadseffektiva. Och syntetisk framställning ändrar inte på naturlagarna – var ska energin och de biologiska byggstenarna för tillväxten komma ifrån?

Odlat kött skulle kunna ge ett definitivt svar på diskussionen om det etiska i köttätande – i dag kräver processen fortfarande en del animaliska material, men det har forskargruppen en plan för att ersätta, men om det också kan ge ett bidrag till att föda världen förblir oklart.

Våta åkrar

Sedan mer än 35 år tillbaka har forskare arbetat på att framställa bränsle med hjälp av alger, men det har fortfarande inte gått att genomföra på kommersiell skala. Men som mat har de varit mer framgångsrika: vissa alger är rika på åtråvärda substanser som antioxidanter, omega-3- och omega-7-fettsyror – det är därifrån fiskar får dem – och protein, och används redan idag i proteinshakes och hälsopreparat. Sjögräs äts traditionellt i Kina och Japan. Simrisalg i Skåne odlar specialiserade alger för nyttiga fettsyror i växthus.

Det som gör alger intressanta som livsmedel är samma egenskap som gör dem till ett problem vid algblomningar: de kan växa snabbt med väldigt få krav, bara solljus och vatten med näringsämnen i. På försöksodlingar har man lyckats få vissa arter att dubbla sin massa på en enda dag.

Som med många andra exotiska födokällor återstår dock att lösa problem om skalan ska ökas: det innebär att förvandla enorma ytor till komplex av dammar och bassänger, alternativt att avgränsa stora havsområden och det är bland annat oklart hur man ska bli av med avfall. Behovet av stora ytor går knappast att komma ifrån, oavsett vilken växt man odlar: det finns inget annat sätt att fånga in tillräckligt solljus.

Näringsrika kryp

En FAO-rapport från 2013 rekommenderar att en dold resurs för att föda framtidens befolkning är – insekter. I Sverige startade Lantbruksuniversitetet ett projekt kring detta 2015 och forskarna tror att exempelvis gräshoppor och mjölbaggar är inhemska arter som kan hamna på matbordet i framtiden. Finländska Entocube bygger syrsodlingar i containrar, som ska kunna ställas upp på en vanlig villatomt och utfodras med köksavfall. Det amerikanska företaget Next millenium farm säljer bland annat rostade syrsor nedmalda till kakmix.

Till skillnad från många andra kreativa idéer är tanken på insekter som människoföda ingen nymodighet – det är högst troligt att redan våra urtida förfäder plockade larver från trädstammarna i djungeln. Naturfolk gör så än i dag och tillagade insekter är en accepterad, om än inte speciellt vanlig, föda i exempelvis Mexiko, Thailand, Indonesien och stora delar av södra Afrika.

Gräshoppor, som äts rostade i flera asiatiska länder, kan omvandla foder till kroppsmassa i en proportion av 1,7, klart bättre än något av de djur vi föder upp i stor skala i dag. Dessutom innehåller de större andel protein än däggdjur, fåglar och fiskar och hela djuret är ätligt.

I dag sitter försäljningen av insektsprodukter i många Västländer fast i ett byråkratiskt limbo där hälsoskyddslagstiftningen inte riktigt vet hur de ska hanteras. Men det är förstås ett problem som snabbt kan lösas om viljan skulle finnas.

Frågan är kanske – vore det ett mindre steg att väsentligen ersätta köttprotein med insekter och deras larver för en stor del av mänskligheten, än det vore att ersätta det med vegetabiliska alternativ?

Spill runtom i världen

Kilo per person, 2011

Världsdel Förlorat före försäljning Förlorat efter försäljning

Nordamerika 185 110

Europa 190 90

Mellanöstern 180 35

Södra Afrika 155 5

Ostasien 160 80

Sydasien 110 15

Latinamerika 200 25

Källa: http://large.stanford.edu/courses/2012/ph240/briggs1/docs/mb060e00.pdf

Det hungriga köttet

Djur Foder/viktökning Protein in/ut

Ko 7 20

Gris 3,5 6

Kyckling 2 5

Första siffran är hur mycket foder, torrvikt, som behövs för att djuret ska lägga på sig 1 kilo. Den andra är hur mycket protein det har ätit under sin livstid, jämfört med hur mycket protein det finns i ätbara delar efter slakt.

Källor: Nature, Agriculture.com

Köttätande i världen, exempel

Kilo per år och invånare

Danmark 145

USA 124

Frankrike 101

Brasilien 82

Sverige 76

Kina 52

Ryssland 51

Japan 44

Indien 5

Gambia 5

Bangladesh 3

Källa: FAO

Det törstiga köttet

Vattenåtgång i liter för att producera ett kilo…

Choklad 17 000

Biff 15 000

Fläsk 6 000

Kyckling 4 300

Oliver 3 000

Ris 2 500

Äpplen 820

Potatis 290

Källa: Brittiska Ingenjörsakademin

Rekommenderade artiklar

Hur långt räcker maten?

Världens befolkning ökar medan matproduktionen hotas av allt från klimatförändringar till utfiskning.

Fria.Nu

Så räddar vi Sveriges odlingsmark

Jordbruksmark försvinner och Sveriges självförsörjningsgrad ligger runt noll – men det finns många förslag för att vända trenden.

Fria.Nu

© 2019 Göteborgs Fria