Göteborgs Fria

Krönika: I trappen ska man vara tyst

När jag möter barnen i hissen påminns jag om hur det var att vara liten, att ha ett annat modersmål och växa upp i Sverige, skriver Kamal El Salim.

För några år sedan flyttade en palestinsk familj in under oss. De har fem barn och bor i en ganska liten lägenhet. Ibland hör jag hur barnen får skäll av sina föräldrar. Den som hört arabiska svordomar vet precis hur roligt det kan vara.

När jag möter barnen i hissen påminns jag om hur det var att vara liten, att ha ett annat modersmål och växa upp i Sverige. Barnen pratade inte svenska i början, kommunikationen gick ändå bra på arabiska. De var blyga men artiga. Jag undrar vad de hittar på för bus för att reta upp sina föräldrar till den grad att svordomarna flyger åt höger och vänster.

Hur är det för barn att växa upp i dagens Sverige? Dagens politiska klimat är inte helt olikt det på 90-talet när jag kom hit. Rasismen växer och invandraren beskylls för alla slags problem bortom dennes makt. När jag ser barnens hoppfulla blickar funderar jag på om de kommer känna samma press som jag över att behöva prestera bättre än sina etniskt svenska kamrater, och ha en känsla av otillräcklighet, vad du än gör är du ”den andra”, den onormala.

I dag kan jag höra barnen prata svenska. De lär sig väldigt snabbt, de har anammat slang och andra uttryck som deras föräldrar nog inte hunnit lära sig. Ord som ”typ”, ”ba” och ”skiter i” hör jag när de springer i trappen med sina vänner och skrattar. Jag funderar på de här barnens uppväxt jämfört med min egen. Jag som hade turen att växa upp i ”svenska” områden där språket kom av sig självt.

I Sverige ska man vara tyst och tänka på grannarna lärde jag mig. Helst ska man inte gå ut i trappuppgången om någon annan är där. Grannar som jag haft i över tio år har jag endast pratat med ett fåtal gånger. De kanske öppnar sig efter ett par glas vid hissen, sedan skäms de på dagtid och låtsas som om man vi aldrig sett varandra. Den sociala bajsnödigheten som existerar ska man anamma för att passa in. Om barnen gapar för mycket kommer de få arga blickar tänker jag. Redan som barn förstod jag de arga blickarna från de äldre, blicken som tydligt visar att man inte är välkommen.

Kommer barnen att dela den ångest jag har haft, över att ha turen att få komma till Sverige? Jag har alltid känt att jag inte får klaga eller tycka att jag har det dåligt på något vis, för mina släktingar har det trots allt värre. En motsvarighet till ”tänk på barnen i Afrika” fast uppskruvat till en absurd likgiltighet för den relativa fattigdomen man själv lever i. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” får man höra men förstår inte varför ens kläder aldrig var bra nog, varför alla andra hade regnkläder och jag samma jacka varje dag, regn eller inte. Som vuxen är det en identitet som jag i dag bär med stolthet, men det hör till en annan berättelse. Jag kan bara hoppas att likgiltighetens spiral inte visar sig för dessa barn. Jag kan bara önska att de känner sig hemma och välkomna i Sverige.

Fakta: 

Kamal El Salim är grundare av Bezr.se och fristående krönikör för GFT.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Rum för ljudkonstnärer

I det gamla Sockerbruket vid Klippan huserar 24 kvm, ett ställe som är tänkt att bli en ny kreativ mötesplats för konstnärer som arbetar med nutida musik.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu