Hur långt räcker maten? | Göteborgs Fria
Jon Weman

Fördjupning


Jon Weman
  • Genom historien har fisk varit en avgörande proteinkälla för många folk runt om i världen. Fiskbestånden hotas nu inte bara av utfiskning utan även av massutdöende på grund av syrebrist, uppvärmning och försurning.
  • Redan i dag svälter 800 miljoner människor. Hur kommer den siffran att se ut i framtiden när befolkningen ökar samtidigt som matproduktionen hotas?
  • Befolkningsfrågan är populär att diskutera delvis för att det är ett av ytterst få globala resurs- och miljöhot som är koncentrerat i fattiga länder i Syd. På bilden syns den undernärda tvååringen Aden Salaad som får vård i Kenya.
  • Effekterna av klimatförändringar på jordbruket är svåra att förutspå. Även om skördarna troligen ökar i delar av världen kan mer frekventa stormar, översvämningar och torka ha större effekt på matproduktionen.
  • Industriell djurproduktion kritiseras konsekvent av djurrättsförespråkare, och innebär dessutom en stor effektivitetsförlust när djuren äter grödor som människan hade kunnat konsumera direkt.
  • Den så kallade gröna revolutionen gjorde att skördarna ökade kraftigt. Samtidigt ökade dock åtgången av vatten, konstgödsel och bekämpningsmedel.
  • Köttkonsumtionen i länderna i det globala Syd har fyrdubblats under de senaste 30 åren, även om det fortfarande är Västvärlden som äter klart mest kött.
  • I de hav som fiskats hårdast av moderna trålare, som Nordsjön och Medelhavet, ser ”stora delar av botten ut som en öken” enligt BBC.
  • Globalt använder jordbruket runt 70 procent av mänsklighetens årliga vattenkonsumtion, och åtgången ökar stadigt. Bilden är från Upplands Väsby.
  • Minst två tredjedelar av all brukad mark används direkt eller indirekt till att föda upp tamdjur – omkring en tredjedel av hela jordens yta.
Fria.Nu

Hur långt räcker maten?

Kommer det att finnas mat till oss alla i framtiden? Frilansjournalisten Jon Weman granskar befolkningsprognoser, köttkonsumtion, utfiskning, jordbruksmetoder och klimatförändringar för att försöka ge ett svar på den livsavgörande frågan.

Aldrig i mänsklighetens historia har vi varit befriade från svält – jägar-samlarfolk drabbades av det under hårda vintrar och svåra torrperioder och i det gamla bondesamhället var det en vanlig följd av missväxt. I dagens värld beräknas 800 miljoner gå hungriga medan ytterligare 2 miljarder i större eller mindre grad lider av brist på protein, vitaminer eller mineraler på grund av ensidig kost.

Det är dock inte för att det råder brist på mat. Livsmedelsproduktionen per kapita i världen har ökat med 17 procent under de senaste 30 åren. Problemen i dag kommer sig av hur den fördelas.

Men kan det ändras i framtiden? FN:s livsmedelsorganisation, FAO, konstaterade att deras mer negativa projektioner inför 2050 är ”bekymrande med stora implikationer för matpriser, miljön, säkerhet och framtidsplanering”.

Under de närmaste årtionden löper en rad globala trender samman till en situation som kan innebära att mänskligheten kan stå inför stora svårigheter att föda sig själv. Hur kommer det att se ut 2050?

Mer människor, mindre jord

FN:s prognos för världens befolkning 2100 är en ökning med över 50 procent jämfört med i dag. Då kan inte problemet med matförsörjning lösas enbart genom bättre fördelning, konstaterar World resources institute – även om man fördelar alla kalorier som produceras i dag helt jämnt kommer man inte upp i det rekommenderade minimiintaget per person och dag. Räknar man med samma genomsnittliga svinn som i dag skulle det fattas ännu mer.

Prognoser för befolkningsökning är alltid mer eller mindre gissningar. FN tror att befolkningen i Afrika kommer att nära fyradubblas, vilket kritiker som exempelvis österrikiska International institute for applied systems analysis anser är en mekanisk extrapolering av historiska siffror och orealistiskt – världens befolkning kommer börja minska innan den nått 10 miljarder, tror de.

Med bättre utbildning, förändrade normer, fria preventivmedel och andra politiska åtgärder för familjeplanering är det möjligt att minska födelsetal både snabbt och kraftigt – i Bangladesh har det exempelvis fallit från över 6 barn per kvinna 1970 till 2,3 i dag. FN uppskattar att om alla som önskar preventivmedel skulle få det skulle befolkningsökningen minska med omkring en fjärdedel. Brittiska vetenskapsakademin har dock räknat fram att till och med om alla länder framgångsrikt skulle ta upp Kinas nu övergivna ettbarnspolicy, skulle vi fortfarande sluta med lika många människor på jorden 2100 som i dag.

Miljöjournalisten George Monbiot påpekar att befolkningsfrågan är populär att diskutera delvis för att det är ett av ytterst få globala resurs- och miljöhot som är koncentrerat i fattiga länder i Syd, snarare än motsatsen. Konsumtionsnivån är grundproblemet, menar han. Inte desto mindre sätter befolkningen en gräns; om vi ska fördela en begränsad resurs rättvist, bestäms vars och ens slutliga tilldelning i sista hand av antalet människor.

Samtidigt återstår inte längre många nya lämpliga marker att odla upp, åtminstone inte utan att ödelägga värdefulla naturområden som regnskog. Tvärtom försvinner årligen odlingsmark till ohejdat växande städer, vägar, industriprojekt, dammar och liknande. Dock utgör bebyggda områden fortfarande inte mer än en till två procent av jordytan – rätt lite i förhållande till de 40 procent som jordbruket tar upp.

Större kan effekterna bli av landförstörelse genom ökenspridning, försaltning och utarmning. UNEP uppskattar att två procent av all jordbruksmark försvinner den vägen varje årtionde. 33 procent är redan i någon mån skadad jord.

Korna tränger ut oss

Det finns bara en enda djurart vars population väger mer än mänskligheten i dag. Det är korna. Och de fortsätter dra ifrån. Ökningen av vår tamdjurspopulation är mer än tre gånger så snabb som mänsklighetens egen befolkningsökning.

Bekymret är att mänsklighetens aptit på kött bara tycks öka. Västvärlden äter fortfarande klart mest, men konsumtionen i utvecklingsländer har inte mindre än fyrdubblats under de senaste 30 åren – en kombination av ekonomisk utveckling och en övergång från traditionell matkultur till en mer globaliserad.

Historiskt har kor och får ofta betat på mark som lämpar sig dåligt för jordbruk, medan grisar och fåglar levt på exempelvis matrester. Det gjorde kött till något av en lyxvara, som i många bondesamhällen mest åts vid högtider. Undantaget är kulturer som levt i miljöer där inte mycket går att odla, som stäpp och tundra.

Men för att möta världens aptit på kött i dag räcker inte det på långa vägar: kor betar numera ofta på prima odlingsmark, i den mån de betar alls. I stället står de oftast inne i lador och utfodras med spannmål, som majs och soja, alltså människovärdiga livsmedel. Den modellen, kallad feedlot eller djurfabrik, är också helt dominerande för kyckling och fläsk, som tillsammans står för 75 procent av världens köttproduktion.

Industriell djurproduktion har fördömts som såväl plågsam som ohälsosam, och har egentligen få offentliga försvarare förutom uppfödarna själva, men med ekonomin på sin sida har den likväl brett ut sig över världen.

Problemet med det, om vi bara ser till själva livsmedelsförsörjningen, är att kött och mejeriprodukter innebär en stor effektivitetsförlust: att konsumera växterna direkt ger mycket mer energi och näring än att gå omvägen via att föda upp ett djur med dem – mer om det i nästa del av artikelserien.

Olika uppskattningar kommer fram till att mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av all brukad mark används direkt eller indirekt till att föda upp våra tamdjur. Det blir alltså omkring en tredjedel av hela jordens yta.

Om utvecklingen fortsätter som i dag till 2050 kan mer än hälften av allt spannmål användas till foder. Det är huvudorsaken till att FN i sitt scenario med en befolkningsökning runt 35 procent till 2050 räknar med att det kommer behövas 69 procent mer livsmedel då än i dag.

En katastrof under ytan

Genom historien har fisk varit en avgörande proteinkälla för många folk runtom i världen. Salt sill var exempelvis länge en viktig del av dieten för svenska bönder. Det är den enda mat vi fortfarande hämtar i någon väsentlig utsträckning från den vilda naturen.

Om man är beredd att alls acceptera animaliska livsmedel har fisk, skaldjur och mollusker den betydande fördelen att de inte konkurrerar om utrymme med vegetabiliska livsmedel – vi odlar i stort sett ingenting i hav och sjöar. Men det är högst osäkert hur mycket vi kan räkna med den matkällan i framtiden.

Sedan 1950 har den globala konsumtionen av fisk per person fyrdubblats. Men de allt större fångsterna hämtas ur populationer som inte är större nu än då – med förutsägbara resultat.

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO:s siffror är det bara i 20 procent av fiskbestånden som uttaget i någon mån kan öka i framtiden. Att bara en procent klassas som ”på väg att återhämta sig från uttömning” kan också ses som olycksbådande i sig – det verkar vara svårt att organisera nödvändiga fiskestopp till och med efter att en krasch är ett faktum.

I de hav som fiskats hårdast av moderna trålare, som Nordsjön och Medelhavet, ser ”stora delar av botten ut som en öken”, enligt BBC. 2012 uppskattade en rapport att det fanns färre än 100 torskar äldre än 13 år i hela Nordsjön. Bilder från årliga fisketävlingar visar ofta en dramatisk minskning i storleken på de vinnande exemplaren under de senaste årtiondena.

Lax, ål, strömming och torsk är exempel på arter som är hårt pressade runt svenska kuster.

Utfiskning är inte det enda hotet. En panel med några av världens främsta marinforskare varnade tidigare i år för att världshaven kan stå inför ett ”massutdöende”. Vetenskapsmännen noterar samtidigt syrebrist, uppvärmning och försurning av världshaven, förhållanden som tidigare – senast för 65 miljoner år sedan – lett till att 50 till 95 procent av alla marina arter utplånats.

Modellens gränser

Mellan 1930- och 1960-talet drog den ”gröna revolutionen” över världen. Nya varianter av grödor som ris och vete gav väsentligt större skördar och gjorde det möjligt för länder som Indien att bli självförsörjande på livsmedel. Den ökade avkastningen har dock haft sitt pris. Gröna revolutionen-varianterna kräver mer vatten och konstgödsel och de har sämre resistens mot lokala sjukdomar och skadedjur än traditionella sorter, vilket kräver mer bekämpningsmedel.

Den gröna revolutionen är starkt förknippad med utbredningen av monokulturer, stora sammanhängande fält av en enda gröda. Monokulturer möjliggör mekanisering med skördetröskor och stora traktorer, men ökar ytterligare behovet av bekämpningsmedel, eftersom en monokultur är som ett jättelikt dukat bord för skadeorganismer.

Hittills har alltid jordbrukets produktivitet, skörden per hektar, hållit jämna steg och mer därtill med befolkningsökning. Samtidigt har större insatser – av vatten, konstgödsel, kemikalier och traktorbränsle – hällts över varje hektar i gengäld. Är det ett problem?

Mellan 1960 och 2000 nära femdubblades användningen i världen av konstgödsel och användandet av bekämpningsmedel fyrdubblades; den största ökningen skedde i Asien och Latinamerika. Men förklaringen är inte bara att moderna metoder spridits till utvecklingsländer: en studie av USA, Tyskland, Frankrike och Japan visar exempelvis att användningen av konstgödsel per hektar i genomsnitt har nära tredubblats under samma tid. I USA, som har långt större matproduktion än de övriga tre tillsammans, var ökningen nästan en femdubbling, fast fortfarande till en lägre nivå än de övriga.

Så långt har den ökade investeringen alltid resulterat i ökande avkastning. Men, noterar statistikerna, insatsen som – bokstavligen – plöjs ned i jorden har ökat snabbare än vad den ger tillbaka. Skördarna under samma tidsperiod har ungefär fördubblats.

Finns det en trend här? En forskargrupp från Universitetet i Nebraska hävdar i en aktuell studie att den nuvarande modellen kan vara ”på väg att slå i sina fundamentala gränser”. På fält motsvarande en tredjedel av världens produktion av vete, ris och majs har en platå nåtts där avkastningen inte ökar alls eller mycket långsamt. Andra områden kan snart komma till samma nivå, varför det vore oklokt att utgå från att globala skördar kan fortsätta öka som de gjort hittills, menar forskarna.

Konstgödsel kan laka ur jorden och skadeorganismer blir resistenta mot bekämpningsmedel, vilket kan leda till en ekorrhjulseffekt – det är nödvändigt att använda mer och mer för att nå samma resultat.

Tillgången på vatten sätter också gränser: varje gång jordbruket har blivit effektivare, har det också blivit törstigare. I år har det varit omskriven torka i Sau Paulo och Kalifornien, där vattenslukande mandelodlingar varit i konflikt med andra användare. Globalt använder jordbruket runt 70 procent av mänsklighetens årliga vattenkonsumtion. Den brittiska ingenjörsakademin beräknar att dagens trender skulle leda till en fyrdubbling till 2050 – en mängd som ingen vet var den skulle komma ifrån. 75 procent av all bevattning kommer i dag från grundvattenreserver, som på många håll är sjunkande.

Det stora orosmolnet

Över alla prognoser, som redan innehåller ett gott mått av gissningar, svävar en stor osäkerhetsfaktor – klimatförändringarna. Hur stor blir temperaturökningen? Vad kommer hända med globala vädermönster? Hur anpassar sig jordbruket till det? Det är de avgörande frågorna.

Höjda medeltemperaturer är inte per automatik något negativt för växande grödor. Men jordbruket, liksom de naturliga ekosystemen, i en given region har utvecklats efter de förutsättningar som råder där och om de förändras hastigt är det troligare att det leder till problem än till positiva följder. Det är därför som tidigare perioder av snabba naturliga klimatförändringar också har varit perioder av dramatiska massutdöenden av djurarter.

World resources institute kombinerar flera datormodeller för att uppskatta vad som kommer hända vid en temperaturhöjning på tre grader. Kanada, norra Europa, Ryssland och delar av Kina skulle kunna få ökade skördar, medan de skulle falla med ned till 50 procent i Sydeuropa, större delen av USA, Australien, Indien, Sydostasien och nästan hela Afrika och Latinamerika. WRI gör inget försök att räkna ut den samlade effekten.

FN:s miljöprogram UNEP skriver att det finns både negativa och positiva prognoser fram till 2050, men efter det överväger de negativa effekterna i nästan alla modeller. Det tar bara med de direkta effekterna av stigande temperaturer och ökad koldioxidhalt i atmosfären; följderna av förändrade regnmönster och mer frekventa stormar och andra väderkatastrofter är ännu svårare att bedöma, men antagligen negativa och potentiellt viktigare.

Flera faktorer tycks sammanstråla i en ”perfekt storm” under de kommande årtiondena som skulle kunna bryta den historiska trenden allt sedan 1700-talet – att mänskligheten kan förlita sig på en stadigt ökande matproduktion. Går problemen att lösa? Det funderar vi över i nästa Tema.

Fakta: 

Peak fosfor

Hört talas om peak fosfor – fosforkrönet? Det är inte ett mindre känt berg utan ett hypotetiskt fenomen som kan få stora konsekvenser för framtidens livsmedelsförsörjning. ”Peak”-begreppet, mest bekant i peak oil eller oljetoppen, syftar på den punkt där sinande tillgångar får den maximala årliga produktionen att börja falla. Det rapporteras inte alltför ofta om råvaran fosfor, men det är en av tre absolut nödvändiga ingredienser i konstgödsel, och den utvinns ur fosfatmalm. Bara fyra länder har fyndigheter av någon betydelse: Kina, USA, Marocko (delvis i Västsahara) och Jordanien.

Är det någon risk att den tar slut då? Frågan låter enkel, men förvånansvärt nog finns det inte alls något allmänt konsensus om det; världens reserver av fosfat är inte systematiskt undersökta. Uppskattningar varierar från att de kommer att räcka i åtskilliga århundraden enligt International fertilizer development center till att de kommer att vara uttömda inom 50–100 år och att krönet på utvinningen kommer nås före 2030 enligt den brittiska forskningsorganisationen Centre for ecology and hydrology.

Slutsurrat

Det troligen minsta djur som människan någonsin domesticerat, biet, är mer ekonomiskt betydelsefullt än man kan tro. Dess stora insats i jordbruket är inte att producera honung och vax, utan som pollinerare. Bland annat solros, raps, klöver, kaffeplanta, pumpa och de flesta frukter och nötter, både i tropiska och tempererade klimat, är beroende av att pollineras. I exempelvis USA beräknas bipollinerade växter stå för 25 procent av värdet av alla grödor.

Men bina blir allt färre. I mitten av 2000-talet kom de första rapporterna om ”bisamhälleskollaps-syndromet” – allt ser ut att vara som vanligt i kupan, men det finns plötslig nästan inga bin kvar. Sedan 2006 har förlusten av bisamhällen varit ungefär dubbelt så stor som normalt varje år i många länder runtom i världen. I delar av Europa har 80 procent av alla bin försvunnit. I Sverige var vintern 2012–2013 svår, när en fjärdedel av alla bisamhällen dog.

Det finns fortfarande ingen allmänt accepterad förklaring, men flera studier har pekat ut bekämpningsmedel, speciellt insektsmedel av klassen neonikotider, som en trolig orsak. Forskare från Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala hävdade i våras att de kunde etablera det sambandet definitivt.

Som resultat körs de kvarvarande bisamhällena runt till allt fler platser för att hinna med att pollinera så mycket som möjligt. I USA kan bisamhällen resa från Nebraska till Texas och tillbaka under ett år.

Ett försök att rädda bisamhällen i Sverige är Adopt-a-bee, som säljer andelar i kupor.

Befolkning och matproduktion

FN:s befolkningsprognos
Dagens folkmängd: 7,2 miljarder
Prognos 2050: 9,6 miljarder
Prognos 2100: 10,9 miljarder
Källa: FN

Kalorier per person
Rekommenderat minimiintag: 2 300
Dagens produktion av kalorier, utslaget jämnt per person: 2 000
Dagens produktion av kalorier, utslaget jämnt per person, inräknat genomsnittligt svinn: 1 300
Källa: World resources institute

Köttkonsumtion och befolkningsökning

Köttkonsumtion per person och år
USA: 122 kilo
Bangladesh: 1,8 kilo
Västvärlden: ca 100 kilo
Utvecklingsländer: ca 30 kilo
Världsgenomsnitt: 41 kilo
Källa: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO

Befolkningsökning per år: 1,2 procent
Ökning av antalet kor per år: 2,4 procent
Ökning av mänsklig biomassa till 2050: 120 000 ton
Ökning av tamdjurens biomassa till 2050: 400 000 ton
Källa: World watch

Världens fiskbestånd

Andel av världens fiskbestånden som är:
Uttömda: 7 procent
Överexploaterade: 17 procent
Fullt ut exploaterade: 52 procent
Ännu inte fullt exploaterade: 20 procent
Under återhämtning: 1 procent
Källa: FAO

Konstgödsel, bekämpningsmedel och vatten

Användning av konstgödsel
1960: 30 miljoner ton
2000: 140 miljoner ton 
Källa: FAO

Användning av bekämpningsmedel
1960: 1 miljon ton
2000: 4 miljoner ton 
Källa: FAO

Avkastning 1960, spannmålsskörd per hektar 
Utvecklade länder: 1,7 ton
Asien: 1,2 ton
Latinamerika: 1,3 ton
Afrika 0,7 ton
Källa: FAO

Avkastning 2000, spannmålsskörd per hektar 
Utvecklade länder: 3,5 ton
Latinamerika: 3 ton
Asisen: 3 ton
Afrika 1,3 ton
Källa: FAO

Global vattenkonsumtion
I dag: 3,8 tusen miljarder kubikmeter
Beräknat 2050: 10–13,5 tusen miljarder kubikmeter
Källa: Royal academy of engineering

Rekommenderade artiklar

Så räddar vi Sveriges odlingsmark

Jordbruksmark försvinner och Sveriges självförsörjningsgrad ligger runt noll – men det finns många förslag för att vända trenden.

Fria.Nu

© 2019 Göteborgs Fria