Vi måste sluta diskutera symptom | Göteborgs Fria
Maimuna Abdullahi

Inledare


Inledare
Antikrigsrörelsen

  • Det är nu fem år sedan kriget i Syrien bröt ut ch fortfarande diskuterar vi bara symptom. ID-kontroller är ett tydligt sådant exempel, skriver Maimuna Abdullahi.
Göteborgs Fria

Vi måste sluta diskutera symptom

Det är nu fem år sedan kriget i Syrien bröt ut ch fortfarande diskuterar vi bara symptom. Borde inte en generation vars globala referensramar är en restriktiv migrationspolitik ha antikrigsrörelse som en prioriterad fråga på agendan, undrar Maimuna Abdullahi.

Om bara ett par månader har det gått fem år sedan folket i Syrien reste sig i protest mot Bashar al-Assad. Man hade fått nog av privatiseringar med ökande klyftor som följd där uppemot tre miljoner människor levde i extrem fattigdom. Assad-regimens svar på folkets resning blev brutal.

I juni 2013 hade 90 000 personer dödats. I augusti 2014 191 000. Sedan mars 2011 har nu 250 000 syrier berövats livet. Mer än 11 miljoner har tvingats från sina hem.

Vad kriget i Syrien kommit att handla om är förstås makt – och vad som kanske oroar utöver den massiva humanitära katastrofen, är det geopolitiska sammanhanget. Vi har storkärnvapenmakter som USA med allierade, tillsammans med Ryssland och Turkiet som alla har investeringar i området. Vi har bara sett en av många kommande konfrontationer mellan dessa makter. Det är många som påpekat att marscherandet till krig som vi sett Europeiska länder engagera sig i är en upprepning av samma misstag som från invasionen av Irak. Detta är förstås en sanning med modifikation, med tanke på att situationen i Syrien är betydligt farligare och mer instabil, sett till hur många inblandade parter som finns på marken.

Ser vi till konsekvenserna av invasionen av Irak är det inte heller orimligt att vi kommer vittna om fler ingripanden, återkommande globala finanskriser, en fortsatt kapplöpning om resurser och närvaron av större konkurrerande befogenheter med fler statliga såväl som icke-statliga militanta grupper på samma slagfält. Resultat kommer bli fler personer på flykt och i behov av skydd.

I Sverige har vi en komplicerad relation till kriget i Syrien. Till historien hör att vi röstat emot förslag om uppmaning att granska syriska krigsbrott inför internationella domstolen i Haag. Sverige har med före detta utrikesministern Carl Bildt sett efter ekonomiska vinningar i området genom att tillåta det svenska företaget Ericsson expandera i samma veva som det flaggats för att företagets utrustning kan användas av diktatorn Assads underrättelseapparat för att förfölja demokratiaktivister.

De senaste veckorna har det diskuterats flitigt hur vi gick ifrån ”Refugees welcome” till förslag om stängda gränser och hårdnade ID-kontroller. Det har konstaterats att världen inte slutat brinna. Tvärtom. På sociala medier sprids dagligen olika klipp på personer på flykt. Värre är de klipp på personer som inte lyckats fly undan bomberna.

Alla våra samtal har kommit att handla om symptomen. Inte för att samtalen om hur vi försäkrar skydd för människor på flykt är oviktigt. Jag kan ändå inte låta bli att undra när vi får möjlighet att höja blicken? När diskuterar vi bekämpandet av krigen och eskalerandet av våldet?

Borde inte en generation vars gemensamma globala referensramar är en restriktiv och dödlig migrationspolitik ha antikrigsrörelse som en av de mest prioriterade frågorna på agendan? Är vi helt berövade på förmågan visualisera bortom den förenklade, reaktiva politiken de senaste åren? Kan vi tänka i banor där vi artikulerar behovet av att ersätta denna politik med en verkligt internationalistisk rörelse: en som bygger solidaritet med arbetarrörelsen och progressiva krafter på marken, och motsätter sig diktaturer och imperialistiska krigshetsare, oavsett vem som står för det?

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

© 2016 Göteborgs Fria