700 miljoner - regeringens gåva till EU och Erdogan | Göteborgs Fria
Per Björklund

Inledare


Inledare: EU-Turkiet

  • Erdogan - EU:s hantlangare.
Fria Tidningen

700 miljoner - regeringens gåva till EU och Erdogan

Kriget i Syrien och flyktingkrisen försvinner inte för att det auktoritära Turkiet mutas att agera gränspolis, skriver Per Björklund.

På söndagen slöt EU och Turkiet ett samarbetsavtal som ger Turkiet nästan 300 miljarder kronor i utbyte mot att landet hjälper till att hindra flyktingar från att ta sig till Europa. Sverige kommer att bidra med minst 700 miljoner kronor.

Officiellt ska pengarna främst gå till att förbättra situationen för de över två miljoner syriska flyktingar som finns i Turkiet, så att färre vill komma till Europa. Och det råder inget tvivel om att mer pengar behövs: Nästan en halv miljon syriska barn i Turkiet går idag inte i skolan, trots att de formellt har rätt till det. Såväl språkbarriären som familjernas ekonomiska situation och brist på information ligger bakom, enligt en färsk rapport från Human Rights Watch.

Men den utbredda korruptionen i Turkiet gör att man kan fråga sig hur mycket av pengarna som verkligen kommer att nå syriska flyktingar, och hur mycket som kommer att hamna i den styrande elitens fickor. Och för att få några utbetalningar överhuvudtaget måste Turkiet först stärka bevakningen av sina gränser, både för att hindra flyktingar från Asien att ta sig in i landet och hindra de som försöker ta sig till Europa över Medelhavet.

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu hyllade uppgörelsen som ”historisk” och en ”nystart” för relationerna med EU. Och den turkiska regeringen har all anledning att vara nöjd. Inte minst eftersom ett EU som är beroende av Turkiet som gränspolis lär vara mindre benäget att rikta kritik mot de allt allvarligare attackerna mot mänskliga rättigheter i landet.

För bara några veckor sedan släppte EU-kommissionen sin årliga rapport om Turkiets ansökan om medlemskap till EU. Där beskrevs en tillbakagång vad gäller pressfrihet och andra rättigheter. Rapporten skulle ha kommit tidigare - men av hänsyn till den turkiska regeringen sköts publiceringen upp till efter parlamentsvalet.

Så sent som förra veckan greps två framstående turkiska journalister, Can Dundar och Erdem Gul, efter att ha deras tidningar publicerat en video som påstås visa hur turkiska underättelsetjänsten smugglar ammunition till väpnade grupper i Syrien. Båda sitter fängslade i väntan på rättegång. Samtidigt har repressionen mot den kurdiska minoriteten och dess politiska företrädare trappats upp i spåren av konflikten mellan den turkiska staten och PKK-gerillan. I lördags mördades den kända kurdisk människorättsadvokaten Tahir Elci, som var ordförande för advokatsamfundet i Diyarbakir, under en presskonferens där han vädjade om ett slut på våldet i regionen.

Det är inte heller bara Turkiets roll som gränspolis som gör att landets regering nu fått mer eller mindre fria händer. USA och andra västländer som genomför flygattacker i Syrien är beroende av tillgång till turkiskt luftfrum och turkiska flygbaser. Därför ser man inte bara genom fingrarna med förtrycket av oppositionella, utan också med turkiets bombningar mot kurdiska gerillagrupper som i sin tur varit en av de mest effektiva motkrafterna mot Islamiska statens framfart i Syrien. Samtidigt som västvärldens politiker talar om ”enighet” i kampen mot IS tycks alltså Nato-landet Turkiet bedriva en helt annan agenda.

När EU nu följer sin tradition av att lägga ut gränsbevakning på entreprenad så är det inte bara ett försök att fly sitt ansvar att hjälpa människor på flykt och ett svek mot demokrati och mänskliga rättigheter. Det är också ett politiskt vågspel som mycket väl kan slå fel. Att tvinga syriska flyktingar att stanna i Turkiet samtidigt som spänningarna ökar både inom landet och vid dess gränser kan i bästa fall erbjuda en kortsiktig ”lösning” på Europas så kallade ”flyktingkris”. På sikt kan det snarare bidra till att krisen förvärras och återkommer med förnyad kraft.

Framförallt framstår varje åtgärd som inte angriper problemet vid dess rötter som ett slag i luften:

Kriget i Syrien försvinner inte för att flyktingar stängs in i Turkiet.

Fattigdom, förtryck och klimatkatastrofer försvinner inte för att Fort Europas murar växer sig ännu högre.

Flyktingsmugglarna försvinner inte för att det blir svårare att ta sig in i Europa. Tvärtom.

Att EU som helhet ska tänka om och göra rätt inom en snart framtid är väl inte alltför troligt. Men är det för mycket begärt att den rödgröna regeringen börjar visa lite ryggrad? Vad är retoriken om att andra EU-länder ska ”ta ansvar” egentligen värd när regeringen villigt ställer upp med 700 miljoner extra så fort EU-kommissionen ber om det?

Ett värdigare svar hade varit att be EU återkomma när andra rika medlemsländer gått med på att ta emot fler flyktingar. Eller varför inte gå ett steg längre och vägra betala medlemsavgiften till EU, cirka 30 miljarder netto, så länge det inte sker? De pengarna kan istället gå till flyktingmottagande i Sverige eller humanitära insatser i Syriens grannländer.

Det låter kanske drastiskt. Men vad kan vara mer drastiskt än att plötsligt införa gränskontroller, lägga om flyktingpolitiken 180 grader och ösa 700 miljoner över Turkiets auktoritära regering?

© 2019 Göteborgs Fria