De flesta kommer ihåg Köpenhamn 2009. En del som har följt frågan länge kanske minns debaklet i Haag år 2000. Men hur många har koll på Berlin 1995? 1995 var året då Sverige gick med i EU och statsministern Ingvar Carlsson reste till Sydafrika för det första svenska statsbesöket någonsin. Det var även året då FN:s första klimattoppmöte ägde rum.

I mer än två decennier har världens ledare sagt att den globala uppvärmningen är ett allvarligt problem som vi måste göra något åt, och i mer än två decennier har de globala växthusgasutsläppen fortsatt att öka. 2013 släppte världen ut mer är 36 miljarder ton koldioxid, 61 procent högre än år 1990 – Kyotoprotokollets år noll.

Det är svårt att beskriva FN:s klimatförhandlingar som något annat än ett 20-årigt gigantiskt misslyckande med att sköta planeten, ett spektakulärt haveri som får Decemberöverenskommelsen att verka som ett lyckat och långlivat avtal.

Vad är anledningen till det här? I ”Det här förändrar allt” pekar Naomi Klein på en paragraf i den tredje artikeln i ramverket som styr förhandlingarna. Där står att inga klimatåtgärder – inte heller nationella – får vara ett förtäckt hinder för internationell handel. Politikerna får alltså inte implementera några skatter eller förbud som kan uppfattas som ett hot mot den marknadsfundamentalistiska frihandel som skulle vara historiens slutpunkt efter Sovjetunionens fall. I samma paragraf står det också att alla nationer som deltar i förhandlingarna måste stödja ett system som leder till hållbar ekonomisk tillväxt.

Vi börjar med den första punkten, den om frihandeln.

1995, året då mötet i Berlin ägde rum, var även året då världshandelsorganisationen WTO grundades, som bygger på att riva alla handelshinder. Ökad handel skulle skapa högre BNP och materiellt överflöd överallt. Den dåliga nyheten är att växthusgasutsläpp är starkt relaterad till inkomst och konsumtion, och ingen har förklarat hur utsläppen ska minska samtidigt som vi flyger in allt mer sparris från Peru och fraktar tv-apparater från Sydkorea och Japan, eller skeppar iväg fler bilar från Göteborg.

Det kanske största felet med att frihandel går före klimatåtgärder är föreställningen att det över huvud taget finns en fri marknad att försvara. I boken ”Skuld – de första 5 000 åren” visar antropologen David Graeber hur marknaden alltid är beroende av aktörer som skapar den. Den är inte naturgiven och styrs inte av en osynlig hand. Istället kontrolleras den oftast av de starkaste krafterna som är med i den. De har länge varit fossilindustrin, som enligt en rapport från Internationella valutafonden beräknas få 5,3 biljoner, eller 6,5 procent av världens globala BNP, i statliga subventioner i år.

Fri marknad, någon?

Vi återkommer till fossilindustrin, men först frågan om tillväxten. Den ekonomiska tillväxten är alltså ett mål i sig i FN:s klimatförhandlingsramverk. Inte bara som ett medel för att lyfta människor ur fattigdom, utan som något som alla måste eftersträva. Detta blir ett problem när ingen har brutit sambandet mellan ekonomiskt tillväxt och utsläpp av växthusgaser (sett till konsumtion och inte bara produktion).

En stor del av jordens befolkning måste få öka sin energi- och råvarukonsumtion, och för att nå dit är ekonomisk tillväxt ett rimligt medel. Men för den rikare delen av jordens befolkning, som förbrukar större delen av resurserna och släpper ut mest, kan inte ekonomisk tillväxt ses som ett vettigt verktyg.

I Köpenhamn förband sig politikerna till att på ett globalt rättvist sätt begränsa uppvärmningen till två grader. Kevin Anderson, professor vid Tyndall-centret i Storbritannien, menar att för att nå dit behöver de rika länderna, de så kallade Annex 1-länderna på förhandlingsbyråkrati, minska sina utsläpp med minst tio procent årligen. Att göra det samtidigt som ekonomin växer är att göra det onödigt svårt för sig, för att inte säga omöjligt.

Nu kommer vi till fossilindustrin. Den tillväxtdrivna ekonomin har i mer än 200 år varit beroende av fossila bränslen. Humanekologen Andreas Malm visar i sin senaste bok ”Fossil Capital – The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming” hur kolkraften började användas inom bomullsindustrin i 1800-talets England trots att den var dyrare än den vattenkraft som fanns i överflöd. Anledningen var att kolet gjorde att arbetskraften kunde kontrolleras, och därmed kunde profiten och tillväxten maximeras.

Så har det fortsatt, vilket har skapat enormt mäktiga intressen som inte alls vill se en omställning. I höstas gjorde tio stora olje- och gasbolag ett uttalande om att de vill se ett regelverk där utsläppen begränsas till tvågrader, men de nämnde ingenting om att detta kräver att en stor del av oljan, kolet och gasen måste lämnas i backen.

Men uttalandet får ändå ses som ett steg i rätt riktning. I decennier har företag som Exxon, Koch Industries och BP finansierat tankesmedjor som har spritt tvivel om den globala uppvärmningen. I boken ”Merchants of Doubt” visar Naomi Oreskes och Erik Conway hur fossillobbyn har använt metoderna som tobaksindustrin utvecklade för att förneka forskningen och motverka regleringar i ekonomin.

De flesta av tvivelförsäljarna var barn av kalla kriget, som gjorde karriär inom det militärindustriella komplexet och som förenades i sitt hat av Sovjetunionen. När den diktaturen föll, ville de fortsätta att försvara idén om den fria marknaden mot allt som kunde hota den, bland annat nödvändiga regleringar för att minska utsläppen. Än en gång var det alltså försvaret av marknadsfundamentalistiska principer som motarbetade klimatåtgärder.

Så vad kan vi göra för att vända utvecklingen? Vi måste acceptera att Paris inte är slutpunkten, även om politikerna når ett avtal måste det avtalet implementeras, och där behöver de väljarnas stöd. Trycket måste öka på fossilindustrin, och där har divesteringsrörelsen spelat en viktig roll.

Men framför allt måste vi börja tänka nytt kring ekonomin. Marknaden kontrolleras alltid av någon, och om den kontrolleras gemensamt och lokalt kan vi använda den som ett medel för samhälleliga mål. Men om vi tillåter att den kontrolleras av globala företag för att skapa ständig materiell tillväxt och ökad vinst, leder den oss närmare fyra graders uppvärmning snarare än två.

Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt och fristående inledarskribent för Fria Tidningen