Göteborg duckar den strukturella rasismen | Göteborgs Fria
Maria Jacobson

Inledare


Inledare
Segregation

  • Göteborg är en segregerad stad. Shit, har vi hört det förr? Och vad ska göras åt saken, frågar Maria Jacobson Göteborgs stad men är inte nöjd med svaren.
Göteborgs Fria

Göteborg duckar den strukturella rasismen

Sällan har segregation och utanförskap varit mer på tapeten, men trots nyskriven rapport i Göteborg om livsvillkor så duckar staden det jobbiga och de personer alltihop berör har ingen pratat med, skriver Maria Jacobson.

Göteborg är en segregerad stad. Shit, har vi hört det förr? Och vad ska göras åt saken, exempelvis att stadsdelar som Hovås och Örgryte i stort sett är helvita?

Staden har lanserat en ambitiös satsning för social hållbarhet. En av grunderna för arbetet är rapporten Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg, där klyftorna är kartlagda. Den är på många sätt gedigen – men förbigår grundläggande problemställningar, exempelvis strukturell rasism.

På MR-dagarna 8–10 november diskuterades utelämnandet av viktiga perspektiv när segregation behandlas. En av debattörerna hävdade att en gigantisk kopieringsapparat finns någonstans i Sverige – för så lika till innehåll, mål och åtgärder är rapporter om ojämlikhet i landet. Och alla siktar lika snett.

Rapporten har folkhälsa som en central indikator på ojämlikhet. Det är inte fel. Men när stora befolkningskategorier, eller perspektiv, hoppas över blir frågan hur seriöst staden egentligen tar på problemet.

Det står utskrivet att i stort sett samtliga grunder för diskriminering utelämnas, så som etnicitet, hbtq, funktionsförmåga – trots att det är väl känt att dessa kategorier är mer utsatta också hälsomässigt. Därutöver finns samverkande diskriminering som i många fall medför dubbel och trippel utsatthet både när det gäller tillgång till bostad, arbete, utbildning, inkomst, hälsa, brottsutsatthet och andra indikatorer. 13 särskilt utsatta kategorier räknas upp, däribland personer med låg socioekonomisk position, arbetslösa, födda utomlands, hbtq-personer, personer med funktionsnedsättning, svenska minoriteter – för att sedan säga att det kan vara stigmatiserande att tala om dessa som utsatta.

Jag vill påstå att det är än mer stigmatiserande att osynliggöra. Resultatet blir att staden tycks blunda för exempelvis den strukturella rasismen, det vill säga hur systemet för fördelning av samhällsresurser i sig är diskriminerande.

Rapporten har vissa MR-perspektiv men utelämnar andra, vilket ter sig ologiskt i en stad som säger sig arbeta med just mänskliga rättigheter. Hade utsatta grupper benämnts som rättighetsbärare, enligt MR-terminologi, hade stigmatisering kunnat undvikas. I stället pratas om empowerment för att stärka individens tro på sin egen förmåga. Här hamnar rapporten plötsligt i liberalindividualistiska tongångar. Inget fel i att stärka individer - men risken finns att staden frånskriver sig ansvar för strukturella ojämlikheter och lägger ansvaret för diskriminering på individen. En föreställning om individers svaghet kan inte vara grund för ett systemfel.

På MR-dagarna anförde en annan debattör att rapporten i sig är en illustration över ett av grundproblemen: de som gjort den är vita medelklasspersoner. Till sin hjälp har de haft akademiker och statistik. Dem det berör är inte tillfrågade. Det hela framstår som ett välvilligt uppifrån-och-ner-projekt, trots den uttalade ambitionen att inte vara det.

Annons

© 2016 Göteborgs Fria