Per Björklund

Inledare


Inledare: Krig och fred

  • USA i Irak. Världsherravälde istället för världsfred?
Fria Tidningen

Väst gav aldrig freden en chans

Krig och väpnade konflikter skördar fler dödsoffer än någon gång sedan det kalla krigets slut. Att förneka västvärldens ansvar vore ohistoriskt och förljuget, skriver Per Björklund.

Fler människor dog i krig under förra året än under något år sedan kalla krigets slut. Det beror inte bara på det blodiga kriget i Syrien, utan också på upptrappat våld i bland annat Irak, Afghanistan, Ukraina och Nigeria. Även om kriget i Syrien helt räknas bort var antalet dödsoffer det högsta på 15 år, enligt forskare vid Uppsala Conflict Data Program. Totalt pågick 40 väpnade konflikter i världen - det högsta antalet sedan 1999.

Att konflikterna i världen blir fler och blodigare har så klart många orsaker. Ekonomiska kriser och hårdnande konkurrens om naturresurser kan vara en. Decennier av vanstyre och sönderfallande stater kan vara en annan. En del konflikter föregås av folkliga uppror mot auktoritära regimer som utvecklas till inbördeskrig.

Men det finns en faktor som är svårt att bortse ifrån. Många av de svåraste och blodigaste konflikterna äger rum i länder och regioner som är av stor geopolitisk betydelse, antingen av militärstrategiska skäl eller på grund av tillgång till viktiga naturresurser.

Skulle Irak finnas på listan över kollapsade stater idag om det inte vore för det åtråvärda svarta guld som gömmer sig djupt under marken? Skulle Syrien, Afghanistan och Ukraina vara skådeplatser för några av vår tids mest svårlösta konflikter om det inte vore för att länderna är brickor i supermakternas cyniska spel om dominans över råvaror, militärbaser och marknader?

I Syrien slåss nu regimstyrkor understödda av iranska trupper och ryskt stridsflyg mot rebeller beväpnade med USA-tillverkade antitankrobotar. I Ukraina krigar en väststödd regim mot rysk-stödda separatister. Putin-regimens ansvar för båda dess konflikter är tungt. Men det vore ohistoriskt och förljuget att låtsas som att västvärlden har rena händer.

Efter Sovjetunionens kollaps var det många som drömde om en världsordning utan det kalla krigets konfliktmönster och låsningar. FN skulle äntligen bli en aktör att räkna med, en världsorganisation med legitimet och kraft att förebygga och stoppa konflikter. Supermaktsrivalitet och krig genom ombud skulle ersättas av samarbete.

Idag vet vi att det inte blev så. Att den ideologiska dimensionen av kampen mellan det kapitalistiska USA och det kommunistiska Sovjetunionen försvann innebar inte att de underliggande geopolitiska konflikterna försvann. Och istället för att bejaka idéer om en multipolär världsordning byggd på samarbete lanserade högerideologer och makthavare i USA en vision om ett ”nytt amerikanskt århundrade.” En världsordning byggd på den ensamma supermaktens dominans.

Även svenska liberaler och konservativa - och somliga socialdemokrater - anslöt sig till idén om en Pax Americana. FN kastades åt sidan och utmålades som ”irrelevant”. Ensidiga militära interventioner i det forna Jugoslavien, Afghanistan och Irak hyllades som steg på vägen mot världsfred. Ju fler länder USA bombade, ju mer världsimperiet flyttade fram sina positioner, desto högre jublade den svenska bombhögern. En tidigare lobbyist för invasionen av Irak med intressen i oljebranschen blev svensk utrikesminister. Ni vet vem.

Var det ingen av de riksdagsledamöter som röstade för Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan som slogs av tanken att Ryssland, när landet väl återhämtat sig från 90-talets ekonomiska kaos, också skulle vilja ha en del av kakan? Att en auktoritär nationalistisk ledare skulle använda de stigande inkomsterna som det höga oljepriset inbringat till att rusta upp landets militära förmåga och åter sträva efter att bli en världsmakt att räkna med? Att USA:s olagliga invasioner och bombkrig skulle inspirera en lika skrupellös regim i Moskva att slå vakt om sina intressen med militära medel?

Kanske förstod de mycket väl, men struntade i det. Kanske är det helt enkelt så att de flesta politiker känner sig mer hemma i en värld präglad av spänningar och rivalitet, än i en värld präglad av samarbete mellan jämlikar. Det är så klart bekvämare att ropa ”Ryssen kommer” och kräva höjda försvarsanslag än att prata om de hot som klimatförändringarna eller konflikter orsakade av förtryck och fattigdom utgör mot Sverige på sikt – eller redan idag.

Ett brott legitimerar inte ett annat. Västerländsk imperialism legitimerar inte rysk imperialism. Men idag när det blivit nästan omöjligt att föra en diskussion om västvärldens ansvar utan att bli stämplad som Putin-kramare är det viktigare än någonsin att sansade och kritiska röster gör sig hörda.

När starka krafter nu vill utnyttja det spända världsläget för att driva Sverige ännu närmare militäralliansen Nato – kanske hela vägen till ett formellt medlemskap – måste de mötas med kritisk opinionsbildning och mobilisering. När motsättningar växer till och med mellan EUs medlemsländer måste vi bygga broar över nationsgränserna. Det bästa svaret på både nationalism och imperialism är internationalism.

Makthavarna valde krigets väg. Det är upp till oss att ge freden en chans.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu