Tobias Davidsson

Inledare


Tiggeriförbud

  • Häromveckan togs ett steg mot att ett kriminaliserande i framtiden kan bli verklighet. Göteborgsmoderaten Jonas Ransgård är positiv men han glömmer att titta i backspegeln, menar Tobias Davidsson.
Göteborgs Fria

Tiggeriförbud handlar om att göra livet drägligare för icke-tiggare

Återigen har debatten om att förbjuda tiggeri blossat upp och häromveckan togs ett steg mot att ett kriminaliserande i framtiden kan bli verklighet. På sin partistämma röstade nämligen Moderaterna igenom ett förslag om att kunna förbjuda tiggeri lokalt, med den påstådda avsikten att upprätthålla allmän ordning. En av de partimedlemmar som uttryckte sig mest uppskattande till förslaget var Jonas Ransgård, kommunalråd i Göteborg. Ransgårds motiveringar till förslaget innefattade bland annat att ”det ibland varit svårt för människor att uppehålla sig utan att bli störda” (GT, 18/10 2015). I en annan intervju fastslog han att man ”måste kunna stå och vänta på en buss utan att bli antastad av tiggare” (GP, 18/10 2015). Centralstationen och Nordstan nämndes som platser där förbudet skulle kunna träda i kraft; två platser som är mer eller mindre designade för att människor som inte behöver tigga skall kunna konsumera pengar utan dåligt samvete.

Ransgård är inte den enda Göteborgsbaserade moderatpolitiker som förespråkar tiggeriförbud. Riksdagsledamoten Cecilia Magnusson skrev till exempel förra året en debattartikel där hon på förvirrade grunder hävdade att ett tiggeriförbud skulle vara i ”arbetslinjens anda” samt att det skulle ”ta bort en av de värsta riskerna för att fattigdom permanentas” (DN, 13/8 2014). Såväl Ransgård som Magnusson lyckas sålunda med konststycket att fullständigt bortse från den akuta situation av utsatthet som tiggande människor befinner sig i.

Inte sällan hör man att vi är på väg tillbaka till 1800-talet och ett av de samhälleliga fenomen som tas i intäkt för detta påstående är att tiggande människor återigen finns på gatorna. Det kan av denna anledning finnas skäl att påminna sig om hur 1800-talets politiker resonerade kring frågan om tiggeri. Åren 1868-71 debatterades fattigvårdsfrågan häftigt i Sveriges riksdag, något som utmynnade i antagandet av en ny och restriktivare fattigvårdsförordning. En av de punkter som diskuterades livligast var tiggeri och en närmare titt på debatten visar en intressant sak, nämligen att frågan om tiggeri skulle kriminaliseras var djupt sammankopplad med frågan om fattigvårdslagstiftningens generositet. Om tillgången till fattigunderstöd blev striktare borde tiggeriet legaliseras, och vice versa.

Trots att 1800-talets riksdagspolitiker gjorde allt i sin makt för att moralisera och individualisera fattigdom så fanns där likväl en sensitivitet för den materiella situation som de tiggande befann sig i; de riskerade att svälta ihjäl om fattigvården blev svårtillgängligare om de inte samtidigt tilläts tigga.

De nutida moderaterna, med göteborgarna Ransgård och Magnusson i spetsen, tycks helt sakna denna insikt. Förslaget om tiggeriförbud (i syfte att göra livet drägligare för icke-tiggare) saknar helt koppling till frågan om att säkerställa tillgången till ett socialt skyddsnät för de människor som i dagsläget försörjer sig via tiggeri. Till skillnad från 1800-talets debatt tycks inte länken mellan understöd och ”rätten att tigga” finnas i dag. Man lämnar tiggarna åt sitt öde och att deras enda möjlighet till uppehälle riskerar att försvinna är en fråga som utesluts ur diskussionen.

Kanske bör vi önska att dagens moderater i vissa avseenden var mer lika 1800-talets borgerlighet.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu