Det känns som att det var i går som Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i Stockholm och talade på en manifestation för flyktingmottagande under parollen ”Refugees Welcome”.

– Vi ska fortsätta vara ett land som bär solidariteten som vår största stolhet, deklarerade statsministern i duggregnet.

Det lät fint. Men vi vet alla vad som hände sen.

Att stå upp för ”människans okränkbara värde” och rättigheter som ”vi i våra deklarationer och avtal svurit att värna” visade sig i själva verket handla om att försöka skyffla över bördan på andra.

Efter förra veckans migrationsöverenskommelse mellan den rödgröna regeringen och de borgerliga partierna förklarade Löfven i en intervju i Svenska Dagbladet att han vill att flyktingar som kommer till Sverige ska föras över till andra EU-länder. Vår statsminister vill alltså att Sverige ska likställas med Grekland, ett land vars ekonomi fullständigt slagits i spillror av den svåraste depressionen sedan 30-talet, och som tagit emot över en halv miljon flyktingar bara i år.

Det är inte bara idealister på vänsterkanten som ser regeringens uppgörelse med de borgerliga partierna som ett svek. Uppgörelsen har också fått svidande kritik från socialdemokraternas enga led. På Aftonbladet Debatt (26/10) skriver femton SSU-distrikt att regeringen driver en politik som ”befäster och förstärker ett rasistiskt klassamhälle”.

Flera av åtgärderna i uppgörelsen utgör tillsammans ett hot mot själva den svenska modellen. Tillfälliga uppehållstillstånd i kombination med försörjningskrav och så kallade YA-arbeten (yrkesintroduktionsanställningar) utan krav på kollektivavtal är ett recept för en otryggare arbetsmarknad – inte bara för nyanlända utan för oss alla. Som grädden på moset kommer också en utvidning av RUT-avdraget som en signal om vilken typ av arbeten de nyanlända flyktingarna förväntas utföra.

Det här handlar inte i första hand om migrationspolitik eller ”integration”. Det är klasspolitik. En cynisk sådan där flyktingkrisen används som en murbräcka för att ytterligare bryta sönder den svenska modellen och den svenska välfärden.

Medan politikerna talar vackert om ”uppoffringar” får överklassen ytterligare skattesubventioner som plåster på såren för att även rika kommuner kan behöva ta emot flyktingar. Det är, för att uttrycka det milt, skamligt.

När regeringen meddelar att finansdepartementet nu söker efter nya besparingsmöjligheter för att inte statens utgiftstak ska spräckas när kostnaderna för flyktingmottagningen ökar ställs i praktiken utsatta grupper mot varandra. Svenska pensionärer mot människor på flykt från krig och förföljelser. Precis som i sverigedemokraternas reklam.

Så här har högerns agenda sett ut i åratal. På Svenska Dagbladets ledarsida (27/10) ställer Per Gudmundson kostnaderna för att ta emot ensamkommande flyktingbarn, som väntas blir 30 miljarder år 2019 enligt Migrationsverkets prognos, mot den svenska biståndsbudgeten. Inte mot de dyra ränteavdragen som kostar lika mycket men främst gynnar de rikaste hushållen.

Det är naturligtvis inte en slump, eller det minsta förvånande. Det enda som förvånar är att en rödgrön regering rakt av köper samma agenda.

I dag är det befogat att tala om ett dubbelt svek från socialdemokraternas sida. Man sviker inte bara asylrätten och de människor som riskerat allt för att söka sig ett bättre liv i Sverige, utan också sina egna grundläggande värderingar. Bara en socialdemokrati som helt tappat tron på att ett annat samhället är möjligt skulle acceptera att föra högerns politik bara för att få sitta vid makten.

Men om de inte tror på progressiv förändring, vad ska arbetarrörelsen då med sina politiker till?