• Jo, den strukturella rasismen finns, och frodas. Journalisten Anna Erlandsson ger exempel från sin vardag.
Göteborgs Fria

”Det är så här rasism ser ut”

Jo, den strukturella rasismen finns, och frodas. Journalisten Anna Erlandsson ger exempel från sin vardag.

”Hallå, jag skulle vilja beställa flyttstädning av en lägenhet”

Jag och min partner hade precis fått tillträde till vårt hus. Täckta i målarfärg höll vi på att måla oss igenom vardagsrummet.Vi var så glada.

Äntligen ett eget hem. Slut på andrahandsboendet.

Nu beställde min partner flyttstädning, vi tog det i mitt namn för jag hade mest pengar den månaden.

Men det gick inte.

Städbolaget sa att jag måste betala i förskott. För jag är utlandsfödd och då vågar de inte ta det på faktura.

Det spelade ingen roll att jag hade fast jobb, noll skulder och att vi precis köpt bostad.

Jag var inte tillräckligt tillförlitlig för att få ta på faktura

Min mamma blev rasande. Min partner skällde ut städfirman som klippte honom mitt i samtalet.

Jag var tyst och arg. Skrattade nog lite för att dölja skammen som jag inte borde känna. Känslan av att det var mig det var fel på.

Det här kanske inte låter mycket. Ett litet misstag från en städfirma men för mig var det mer.

Ett slags statement på att jag på grund av min bakgrund inte dög. Inte var god nog.

Jag önskar att jag hade kunnat säga att fallet ovan var en enskild händelse men det är det inte. Det är bara det senaste i en lång rad med jobbiga exempel där människor ser min hudfärg och inte mig som person.

Som den gången när en läkare slog fast att alla mina problem berodde på D-vitaminbrist.

”För du är väl adopterad och ni mörka får ju sådana problem med D-vitamin under vinterhalvåret.”

Orsaken till att jag befann mig hos läkaren berodde på misshandel och våld i nära relationer ett år tidigare.

Jag fick gå hem med tillsägelse att äta mer D-vitamin och utan att fått träffa en psykolog.

Jag har aldrig hatat min hudfärg så mycket som då. Aldrig känt mig så lite värd eller så maktlös.

Det är så här strukturell rasism ser ut. Fördomar och ignorans som bidrar till att reducera mig till en färg, till en födelseort i en annan världsdel och som trycker i mitt ansikte att jag inte bedöms vara lika mycket värd som vita svenskar.

Det är även alla småsakerna. Som att det aldrig finns foundation i min hudton eller att alla strumpbyxor som är ”hudfärgade” är beiga.

Allt detta skapar tillsammans en helhet som exkluderar alla oss som rasifieras.

Det kanske inte är mycket för dig.

Men för mig krävs så lite för att jag återigen ska på bli påmind om att min hudfärg pekar ut mig som annorlunda. Som icke-vit. Som icke-svensk. Som problematisk.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu