Inledare


Kjell Vowles
  • Förberedelserna inför klimattoppmötet i Paris i december är i full gång. Men den omställning som krävs för att stoppa klimatförändringarna kommer inte att ske på ett klimattoppmöte utan i städer och byar runt om på hela jorden i generationer, skriver Kjell Vowles.
Fria Tidningen

Vi måste se bortom COP21 i Paris

2015 är ett superår för din och min framtid”, sa miljövetenskapsprofessorn Johan Rockström i sitt sommarprat. Det är ”inte bara vår bästa chans att staka ut en önskvärd framtid på jorden, utan kanske även vår sista”, fortsatte han.

Han talade om att världens ledare ska ses tre gånger i år för att diskutera hållbarhet. Dels träffades de i Addis Abeba för en månad sedan för att komma överens om finansieringen av de nya globala hållbara utvecklingsmålen. Målen ska klubbas när ledarna möts en andra gång i FN:s generalförsamling i september. Slutligen träffas de i Paris i början av december för att försöka nå ett globalt avtal som ska hålla den globala uppvärmningen under två grader.

Johan Rockström lade ”de vetenskapliga korten på bordet” under sommarpratet – något han gör kanske bättre än någon annan. Vi är på god väg att tippa världen ur det stabila läge som den har befunnit sig i de senaste 12 000 åren. En period när vädret har varit relativt förutsägbart. Efter vinter har kommit vår – en förutsättning för jordbruket. Under den här perioden har vi kunnat lita på att fröna vi sätter så småningom ger frukt, men nu håller vi på att rubba balansen. Första halvåret 2015 var det varmaste någonsin enligt det amerikanska vetenskapsorganet National oceanic and atmospheric administration, NOAA, vilket gör att 2015 är på väg att bli varmare än rekordåret 2014. Och planetens kris handlar inte bara om klimatet – utan även om bland annat jordens sjätte massutrotning och våra försurade hav. Kort sagt: Vi måste agera nu.

Men när hösten 2015 pekas ut som den bästa och kanske sista chansen att ställa om är det värt att påminna om att det har gått 23 år sedan FN:s klimatförhandlingar började. 23 år då utsläppen bara har fortsatt att öka. Givetvis är det inte den bästa chansen att fixa saker när den så kallade domedagsklockan är tre minuter i tolv och klimatförändringarnas effekter drabbar människor på jordens alla kontinenter. Anledningen till att vi fortfarande inte har agerat i klimatfrågan är inte att vi har väntat på att världsledarna ska ha mer tid att träffas, utan att när de har gjort det så har de varit mer intresserade av att bevara vårt fossildrivna industrimoderna tillväxtsamhälle än att faktiskt försöka begränsa utsläppen.

2015 bör inte heller ses som den sista chansen att staka ut en hållbar framtid för jorden. 2009 satsade stora delar av klimatrörelsen allt på att politikerna skulle komma överens om ett globalt bindande avtal i Köpenhamn. Men mötet blev ett fiasko. Det vore förödande att göra samma misstag i år. Givetvis bör vi öka pressen på politikerna, och det är utmärkt att det blir ökat fokus på klimatet fram till toppmötet, men den som tror att allting kan lösas i Paris i december misstar sig – av två olika anledningar. Den första är att det finns en stor risk att politikerna inte lyckas särskilt mycket bättre än för sex år sedan. Den andra är att även om det absolut bästa händer – att ett avtal om bindande utsläppsminskningar som kommer att hålla uppvärmningen under 1,5 grad skrivs under – innebär det på intet sätt att frågan är löst. Detta är något som inte minst nobelpristagaren Ellinor Ostroms forskning visade – för att kunna hushålla med gemensamma resurser fungerar det inte med direktiv som enbart kommer uppifrån, utan arbetet måste ske såväl nationellt som lokalt och regionalt.

Ett globalt avtal är ett enormt steg i rätt riktning, men politikernas signaturer på ett papper kommer i sig själva inte att lösa krisen. Klimatförändringarna pågår redan, och varje gång vi eldar fossila bränslen spär vi på dem. Den egentliga omställningen kommer inte att ske på ett klimattoppmöte utan pågå i städer och byar runt om på hela jorden i generationer. På så sätt är varenda dag som går utan att något görs en missad sista chans, för varje dag blir jorden lite varmare. Klimat- och omställningsrörelsen måste fortsätta att kämpa mot fossilindustrin och berätta en ny historia om hur vi ska kunna leva tillsammans på planeten utan att förstöra den, ett arbete som kommer att pågå långt efter Paris.

Fristående inledarskribent och chefredaktör för Klimatmagasinet Effekt

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu