Behövlig teaterterapi från Skogen | Göteborgs Fria

Recension


Teater
Mat mata matas
Text: Frida Sandström Regi/Koreografi: Johan Rödström, Fredrika Byman Moberg och Soledad Howe Medverkande: Fredrika Byman Moberg, Soledad Howe, Charlotta Grimfjord Cederblad, Olle Huge, Per-Anders Karlsson Pågår

  • Med startpunkt i Botaniska trädgården leder MOLD publiken på en vandring genom Änggårdsbergen.
Göteborgs Fria

Behövlig teaterterapi från Skogen

Mat mata matas är en teaterupplevelse för alla sinnen, skriver Kristin Ödlund.

Det är en näst intill löjligt vacker sommarkväll. Vindstilla och klarblå himmel. Från Slottsskogsvallen hörs en glamrockkonsert som påminner oss i Botaniska trädgården om att det finns en annan verklighet bortanför den vandring vi alldeles snart ska få uppleva.

Scenkonstkollektivet MOLD, med bas i scenkonstplattformen Skogen, hade nog inte kunnat önska sig en mer perfekt premiär av den nya föreställningen Mat Mata Matas, den tredje i serien som började med Döden (2013) och senare Somna Sov (2014).

Vi börjar i växthusen i Botaniska trädgården där vi får glasögon och ljudisolerande hörselkåpor med 3D-ljud. Är det ett djur som är bakom mig, redo att nypa tag? Ljudbilden lurar mig totalt tills jag till slut vant mig och blivit trygg i att jag inte behöver vara rädd för diverse småkryp eller gnagare. En skyddsdräkt ska på och när alla tjugo deltagare fått hjälp ger vi oss av på en strapats genom Änggårdsbergen. ”Vi tar hand om varandra”. I ett solidariskt tempo promenerar vi på asfalt, på stigar och i kuperad terräng samtidigt som solen sakta går ner ovanför oss. Vi kliver över en stock, hoppar över ett dike, trippar ner för en sluttning.

De effektivt ljudisolerade hörselkåporna gör att stundtals är allt jag hör ljudet av mina egna fötter mot marken, som en stilla puls, ibland i takt, ibland i otakt. Då och då kommer uppmaningar om att stanna upp, att se naturen underifrån, att se luften mellan trädets grenar. Det pratas om mat, föreställningens tema. Om vad som händer inne i magen, hur det känns att vara hungrig. Kroppen benämns som en passage som alltid är i rörelse.

Vi kommer så fram till kvällens mål. En tjock vit rök möter oss och vi landar på rygg på den bara marken. Det är som meditation och vi ligger stilla länge innan vi blir väckta av något att äta och dricka. Jag tänker på yoga och börjar andas medvetet, musik i en tung men lugn puls tar hand om oss. Den gröna ljusbilden skapar ett sagorum.

MOLD är en modig grupp som vågar gå utanför den berömda boxen, på riktigt. De visar att scenkonst inte alltid handlar om att betrakta, det kan också handla om att uppleva med alla sinnen och i alla miljöer. Mat Mata Matas blir inte främst en föreställning om mat, det blir en vandring i lugn och harmoni där stress försvinner, där maten och ätandet mer blir en naturlig del med koppling till jorden vi trampar på. Att promenera i makligt tempo och till fullo kunna lita på att inget ont eller farligt kommer att ske är en avkoppling i sig. Orden som ljuder är genomtänkta och vackra, men det är inte innebörden som dröjer sig kvar, det är tonen och lugnet och det självklara prasslet från naturen. Instruktionerna om att se, känna, höra och ta in. Inget behöver skynda.

Det är 120 minuter av terapi. En chans att tänka på ingenting alls eller att tänka på djupet. En uppmaning att förstå varifrån allt härstammar, från jorden, från naturen och från kroppen.

Samtidigt som vi står där i skogsdungen och dricker ett glas saft för att avsluta kvällen hörs knallarna från ett fjärran fyrverkeri. Det blir en vältajmad och spontan final, en påminnelse om att världen faktiskt pågått fastän vi i vandringsgruppen varit bortkopplade. Det går att finna ro och paus trots att hjulet snurrar och stressar runt omkring.

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

© 2018 Göteborgs Fria