Vi måste omvärdera vår syn på risk | Göteborgs Fria

Inledare


Inledare: Klimat

  • Gruvbolagen presenterar en miljökonsekvensbeskrivning där de mäter vilken påverkan deras verksamhet kommer att ha på miljön. Men systemet bygger på att verkligheten kan mätas och styras – ett helt felaktigt antagande, skriver Paula Lenninger.
Fria Tidningen

Vi måste omvärdera vår syn på risk

Vi lever i ett samhälle som glorifierar risk, där de rika har förtjänat sin rikedom eftersom de vågade ta risker. Vi lever också i ett samhälle som tror att risk går att mäta och presentera i en miljökonsekvensbeskrivning. Vi måste börja förstå risk utifrån vad som faktiskt går förlorat – biologisk mångfald och framtida mat- och vattensäkerhet.

Blaikengruvan i Västerbotten var verksam i ett år innan den gick i konkurs 2007. Att den sedan dess har läckt ut enorma mängder tungmetaller i sjön Storjuktan har inte varit någon hemlighet. Nu visar en ny studie från Umeå Universitet att zinkutsläppen var mycket större än man tidigare trott, sjön är extremt giftig och kostnaderna för sanering måste fördubblas till minst 200 miljoner kronor.

Där de flesta industriella miljökatastrofer inträffar har någon tidigare garanterat att de inte ska komma att ske. Företagen presenterar en miljökonsekvensbeskrivning, i vilken de gör en baslinjestudie över området, och sedan mäter vilken påverkan deras verksamhet kommer att ha på miljön. Där står det, svart på vitt, vad som kan hända och vad företaget ska göra åt det. Systemet bygger på att verkligheten kan mätas och styras, att konsekvenser kan förutses och därför undvikas eller hanteras. Problemet är att detta är helt felaktiga antaganden om verkligheten.

Den tyske sociologen Ulrich Beck menade att ja, den tidiga industriella utvecklingen tog människor ur fattigdom och missär, och dess negativa miljöpåverkan var därför motiverad. I dag är riskerna för stora. Problemet är att vi fortfarande ser riskerna som en naturvetenskaplig utmaning – fullt möjlig att lösa med hjälp av ingenjörer och matematiker. Istället är riskerna skapade av människor, människor som inte har den möjlighet som vi tror att vi har att överblicka konsekvenserna av vårt handlande. Becks stora bok om risksamhället sammanföll med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Beck såg olyckan främst som en antropologisk chock – det finns inga institutioner i vårt samhälle som kan hantera de risker vi själva skapar.

Industrin förväntas lösa problemen de skapar enligt principen ”polluter pay’s”. Men om ett företag inte klarar konkurrensen så går det under: Lappland Goldmines gick i konken och kvar står skattebetalarna med notan. Finns ens pengarna som behövs för att reparera skadorna? Så här svarar Carl Mikael Strauss, sektionschef på Naturvårdsverket: ”Vi står för den nationella prioriteringen där vi tittar på hur mycket det är rimligt att det här får kosta och hur mycket pengar vi har. Så länge vi har ett hyfsat stort statligt anslag, så kommer vi kunna prioritera det här området”. Ironiskt nog sa Naturvårdverket nej till gruvan från första början – de insåg att fyndigheten inte var stor nog för att företagets budget skulle hålla. Ändå fick Lappland Goldmines brytningstillstånd.

Klimatförändringarna är ett exempel på en risk som forskarna inser att vi inte kan styra. Klimatförändringarna beskrivs av systemvetenskapen som ett ”super wicked problem”. På svenska: ett helt jävla galet – och ondsint – problem. Det karaktäriseras av att tiden håller på att ta slut, att de som skapade problemet är de som förväntas lösa det, att den auktoritet som förväntas lösa problemet är svag eller inte finns alls, samt att vi helt irrationellt belönar kortsiktighet istället för långsiktighet.

Vår syn på miljöfarligt avfall är ett typiskt exempel på hur vi skjuter problemen i framtiden för att ekonomin ska växa nu – och därmed förvärrar situationen för kommande generationer. Det är inte bara kärnkraften som producerar avfall som sedan måste slutförvaras för evigt. Också gruvorna alstrar giftigt slam som sparas i dammar i väntan på bättre tider. Kombinationen klimatförändringar och giftigt gruvslam har gett förödande resultat världen över, nu senast efter oväntade och oöverträffade regn i norra Chile har svept med sig både byar och gruvdammar och förgiftat grundvatten och jordbruksmark.

Det finns bara ett säkert sätt att hantera risk och det är att inte ta den i onödan.

© 2020 Göteborgs Fria