Agnes Nurbo

Krönika


Agnes Nurbo
Göteborgs Fria

Gott om vårdande kvinnor – ont om manliga vänner

Vi har inga nära manliga vänner. Agnes Nurbo skriver i en krönika om ofrivillig kvinnosegregation.

Det är fest i fetaste flatkollektivet i stan. I högtalarna går Beatrice Elis Girls på högsta volym och hela huset gungar när vi dansar och skrålar med i texten. Någon timme senare går diskussionen varm i köket. Vi har hittat en gemensam nämnare: ingen av oss har några nära manliga vänner.

”Jag har alltid umgåtts med tjejer, jag förstår mig inte på killar”, säger en.

”Inte jag heller, eller det är som om det inte går att hänga med killar utan att börja tänka på kön och sexualitet”, säger en annan.

”Jag vill inte behöva tänka på mitt kön när jag är med mina vänner, jag vill bara vara jag”, säger en tredje.

Inte heller jag har några närmre manliga vänner. Bekanta, visst, på ett ytligt plan. Vi funderar på varför det ser ut såhär. I ett försök till förklaring lägger jag fram tanken att det inte är så konstigt att det är svårt att anförtro sig till män om hela ens uppväxt har kantats av omvårdande kvinnor. Inom de flesta av de institutioner som en person passerar i sitt liv finns en vårdande kvinna. På min förskola arbetade bara kvinnliga pedagoger, samma sak på min sons förskola i dag. På barnavårdscentralen, hos tandläkaren, i simskolan, på fritidsgården… överallt kvinnor som lyssnar, tröstar och plåstrar om.

Jag har ett tidigt minne från just tandläkaren som förbryllat mig länge. Efter den sedvanliga undersökningen av en go kvinnlig tandhygienist får jag veta att jag ska bli närmare undersökt av tandläkaren. En man. Jag känner mig helt förlamad av skräck och vänder mig oroligt till min mor och väser ”jag vill inte!”. Tandläkaren kommer in i rummet. Jag upplever honom som kall och hård. Han ler inte en enda gång. Kontrasten mot den vänliga tandhygienisten är slående.

Det fortsätter på samma sätt, år ut och år in, till dess att jag går i högstadiet. Där träffar jag för första gången manliga lärare som är vänliga, mjuka och intresserade av mig och min värld. Vi snackar alltså 13 år av mer eller mindre ofrivillig kvinnosegregation. Inte så konstigt då att kvinnor och män uppfattas som två olika arter, lika nära varandra som utomjordingar från varsin planet. Venus och mars-teorin har blivit en profetia som uppfyllt sig själv genom år av repetitivt normerande handlingar. Lägg till ett historiskt bagage av kvinnoförtryck grundat i tanken om kvinnor som lägre stående varelser kontra män som högt tänkande, förnuftsstyrda och vitala individer.

Så hur ska vi kunna nå varandra genom denna mur av fördomar? Hur ska vi mötas på lika villkor?

En del av svaret är att vi måste börja från början. Backa tillbaka i tiden. För vad händer med mitt barns syn på män när de inte finns närvarande på hans förskola? Vad händer med synen på olika sorters människor när vita bara umgås med vita, eller när heterosexuell tvåsamhet förutsätts ligga till grund för alla kärleksrelationer? Vad sker med vår syn på funktionalitet om alla som inte kan ta sig fram på två ben beskrivs och behandlas som andra klassens medborgare? Då skapas ett vi och dem-klimat och det ger så klart effekter på barns tolkningar av världen.

Som barn upplevde jag att jag saknade makt att förstå och sätta ord på detta fenomen. Nu, som vuxen, ser jag att det heller inte är ett barns uppgift att göra så. Det är de vuxna som borde arbeta aktivt med representationsfrågor och normkritik. Att växa upp i ett polariserat samhälle ger konsekvenser. Jag klarar mig utan manliga vänner, men jag är ledsen för att jag berövats chansen att anförtro mig på samma sätt till män som jag gör med kvinnor.

Fakta: 

Agnes Nurbo är genusvetare och jämlikhetsstrateg.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu