När politiker och fackföreningsledare äntrar talarstolarna runt om i landet på årets första maj-firande är det inte svårt att gissa vad de kommer att tala om. En blandat kompott av satsningar på välfärden, vinster i välfärden, och så jobb jobb jobb. En del talare kanske dristar sig till att lyfta blicken och tala om internationell solidaritet eller kamp mot rasismen.

Men det finns ett ämne som kanske mer än något annat förtjänar en framträdande plats på arbetarrörelsens dag. Häromveckan varnade ledande klimatforskare i ett upprop för att det finns en tio-procentig risk att jordens medeltemperatur stiger med 6 grader fram till år 2100, om utsläppen av växthusgaser ligger kvar på dagens nivå. De mänskliga konsekvenserna om det scenariot inträffar motsvarar enligt forskarna cirka 10 000 allvarliga flygolyckor – varje dag.

Trots att framtidscenariorna blir allt dystrare går omställningen till en klimatvänlig ekonomi frustrerande långsamt. Och tyvärr är engagemanget från vår största folkrörelse, fackföreningsrörelsen, ofta pinsamt svagt.

I maj 2014 lanserade visserligen världsfacket ITUC, där svenska LO ingår, kampanjen Unions4ClimatAction, vars syfte är att höja det fackliga engagemanget i kampen mot klimatföärndringarna och sätta tryck på de politiska makthavarna inför klimattoppmötet COP21 i Paris i år. Det är en fin ambition. Men vackra ord på internationella kongresser räcker inte långt när engagemanget på hemmaplan lyser med sin frånvaro. Hur många representanter för svenska LO kommer faktiskt att lyfta klimatfrågan när de står där i talarstolen på fredag?

Det finns en rad aktuella politiska frågor där facket skulle kunna ta strid för en grönare politik som dessutom främjar klimatvänliga jobb. I förra veckan föreslog till exempel finansdepratement nya regler för energibeskattning som kommer att slå hårt mot större solenergianläggningar, som tidigare varit skattebefriade. Dagens Nyheter rapporterar om stor oro i branschen och risk för avstannade investeringar.

Det betyder rimligen färre jobb i något som borde vara en framtidsbransch. Men har du hört ett knyst från facket?

Som vi på Fria Tidningen skrev om i förra veckan pågår en intensiv politisk strid om Bromma flygplats. Den borgerliga Alliansen – med stöd av såväl Sverigedemokrater som socialdemokratiska kommunpolitiker som extraknäcker som lobbyister för flygindustin – har lanserat en skräckkampanj om tiotusentals förlorade jobb om flygplatsen läggs ner. Men flygplatsvännerna har också fått stöd av LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som även är ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott. I oktober sågade han uppgörelsen med Miljöpartiet om att stänga Bromma flygplats med att det inte är ”tillväxtfrämjande politik”.

Ändå är det självklart att flygandet – och i synnerhet inrikesflyget – måste begränsas kraftigt om vi ska rädda klimatet. ”Det finns inga jobb på död planet,” som LO:s internationella chef Loa Brynjulfsdottir så uttryckt det i ett blogginlägg på temat. Så varför tar inte arbetarrörelsens företrädare chansen att istället kräva en offensiv utbyggnad av miljövänlig tågtrafik som alternativ till flyget?

I Berlin demonstrerade över 10 000 gruvarbetare i förra veckan mot höjda straffavgifter för landets äldsta och smutsigaste kolkraftverk. Åtgärden är ett led i försöken att nå en fyrtioprocentig minskning av koldioxidutsläppen till 2020, men kan enligt gruvarbetarna leda till 100 000 förlorade arbetstillfällen.

Det är lätt att förstå gruvarbetarnas oro. Men i Tyskland såväl som i Sverige vilar ett tungt ansvar på den organiserade arbetarrörelsen att kanalisera rädslan för förlorade jobb till en positv kamp för satsningar på gröna alternativ.

Positiva exempel finns. I Norge har Fagforbundet, norska LO:s största medlemsförbund med över 340 000 medlemmar, ställt sig bakom kampanjen Bron till framtiden – en klimatlösning underifrån, som kräver bromsad oljeutvinningen och skapandet av 100 000 klimatjobb.

I Sverige lanserade fackförbundet Transport för ett par år sedan en rapport som krävde en radikal omställning av hela transportsystemet för att minska utsläppen, bland annat genom överflyttning av transporter till järnväg och båt. Myrsteg i den riktningen har tagits med den rödgröna regeringens satsningar på ökat järnvägsunderhåll – men det är långtifrån tillräckligt.

Dagens ansträngningar måste mångdubblas om vi ska ha en chans att rädda klimatet. Mot högerns skräckpropaganda om förlorade jobb måste vi ställa en klassmedveten klimatpolitik, som tar fasta på hur klimatförändringarnas konsekvenser slår mot olika befolkningsskikt - i Sverige och globalt. Jorden tillhör oss alla, ändå tillåts en välmående minoritet i rasande tempo förbruka dess ändliga resurser, medan världens fattigaste människor blir de första att drabbas av konsekvenserna.

Det är dags att börja prata allvar om global klimaträttvisa - och kavla upp ärmarna och göra något åt saken. Vilken dag lämpar sig bättre för det än arbetarrörelsens internationella dag?