Per Björklund

Inledare


Inledare: Döden i Medelhavet

  • Hundratals migranter försökte ta sig över det taggtrådsförsedda stängslet som skiljer den spanska enklaven Melilla från Marocko den 28 maj förra året. De besköts av både spansk och marockansk gränspolis.
Fria Tidningen

Fort Europa är den globala kapitalismens skyddsvärn

Globala orättvisor och utsugning ligger bakom flyktingkatastroferna, skriver Per Björklund.

”En tragedi som inte går att beskriva.” Så kommenterade Stefan Löfven den senaste katastrofen i Medelhavet där över 900 flyktingar befaras ha omkommit. Skulden lade han på människosmugglare: ”Man har betalat för någonting och lurats in vill jag påstå”. Några lösningar ville Löfven dock inte presentera, förutom den sedvanliga refrängen om att fler länder – det vill säga andra än Sverige – måste ”ta ansvar”.

Men vad innebär det att verkligen ta ansvar för den mänskliga katastrof som nu pågår dagligen i Europas ytterkanter? Det talas om räddningsinsatser och fler lagliga vägar in i Europa. Kritiska röster talar om att riva Fort Europa och en cynisk gränspolitik som tusentals skördar liv. Många påpekar det orättvisa i att rika Europa bara tar emot en bråkdel av de 50 miljoner människor som befinner sig på flykt över hela världen.

Det är bra. Men vi måste också prata om de förhållanden som skapat och upprätthåller den här situationen.

När människor dör vid Europas portar kryper den globala fattigdomens konsekvenser obehagligt nära. Men hur fasansfull döden på Medelhavet än är utgör den bara toppen av ett isberg. Enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP dör 18 000 barn varje dag av orsaker eller sjukdomar som är lätta att förhindra eller bota. Det är en siffra som är lika svår att ta till sig som uppgifterna om antalet dödsoffer på Medelhavet. Men orsakerna är inte svåra att förstå.

I kapitalismens barndom var migration en motor för systemets expansion. Europeiska köpmän, kolonisatörer och soldater erövrade territorier utan hänsyn till dess ursprungliga invånare ­– som underkuvades, förslavades eller rentav utplånades. När industrialiseringen tog fart gjorde många länder i Europa sig av med det växande överskottet av arbetskraft genom att exportera det till andra kontinenter.

Europas militära övertag omvandlades till ett permanent ekonomiskt försprång som än idag utnyttjas för att påtvinga fattigare länder ojämlika handelsrelationer. Länder som försöker följa västvärldens väg till välstånd uppmanas att öppna sina marknader, samtidigt som EU och USA skyddar sina egna ekonomier med tullar och subventioner. Globaliseringen skulle ge välstånd till alla men har lett till en kapplöpning mot botten i jakten på ”konkurrenskraft”. Den sociala ödeläggelse som varit följden har bland annat tagit sig utryck i snabbväxande slumområden där utarmade landsbygdsbor sökt bättre livschanser i storstäderna – och numera i form av allt fler överfulla flyktingbåtar på Medelhavet.

När migrationen idag går åt motsatt håll ser systemets svar radikalt annorlunda ut. Människors strävan efter ett bättre liv möts med allt högre murar, som i sin tur leder till att desperata flyktingar tvingas ta allt större risker. Parallellen till det som utspelar sig på Medelhavet idag finns inte i förskönande berättelser om svenska utvandrare till Amerika utan i den brutala och omänskliga transatlantiska slavhandeln. Förbrytarna, och offren, är desamma.

”Man ska i alla fall inte behöva dö på väg över ett hav”, säger Stefan Löfven. Det borde vara självklart. Men för att nå det målet krävs mycket mer än tillfälliga sjöräddningsoperationer eller fler lagliga vägar in i Europa. Det behövs en ny handelspolitik, en ny klimatpolitik, en ny utvecklingspolitik – samtliga utgående från principen att alla människor har samma rätt till ett anständigt liv, att jordens begränsade resurser tillhör alla.

Så länge våra makthavare talar sig varma för ”frihandel” samtidigt som svenska företag gynnas av handelshinder, exportkrediter och subventioner så känns den visionen avlägsen.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu